Emma-Lisa Kerrang
Sotare
Man kan inte utbilda sig till sotare. Det är någonting man är. Alla sotare kommer från en och samma släkt som stammar från en liten by i Transkarpatien. När vi uppnår arbetsför ålder ger vi oss iväg på vandring till det land och den plats som vi utbildats i att arbeta på från späd ålder. Medan jämnåriga barn i andra transkarpatiska byar kanske lär sig sitt modersmål, vare sig det är rusinska, ukrainska, ungerska eller något annat språk som talas i området, skolas vi från första början i det språk som vi måste behärska som yrkesarbetande sotare. I mitt fall blev det svenska med norrländsk dialektal färgning, samt förstås knoparmoj.
I min utbildning har jag lärt mig allt om det svenska samhället, lagstiftning, historia, populärkultur, seder och bruk, sociala koder och umgängeskonventioner. Däremot stod inte sotarprofessionens kompetenser på schemat. Det förutsätts att sådan kunskap redan finns inbäddad i vår arvsmassa.
I mitt fall var det inte riktigt så, utan jag har fått lära mig på jobbet. Ibland har det blivit fel. Tak har tagit skada. Hus fattade eld. Min arm fastnade upprepade gånger i diverse rökkanaler och jag fick ofta hjälpas loss av räddningstjänsten. En gång rispade jag huden på en s.k. "krejs" och fick uppsöka vårdcentralen. Jag mötte många motgångar, men jag kunde ändå fortsätta arbeta som sotare och anlitas av både företag och privatpersoner. Långsamt kunde jag förkovra mig i arbetet och fakturera med allt större marginaler. Det fanns ingen annan sotare i samhället. Man kan inte utbilda sig till sotare. Sotare är någonting man är.