I februari 1879 anmäldes familjen Harald och Wendy Lundmark försvunna av närmaste grannen, Stig Lundmark, som för övrigt var Haralds kusin och Wendys bror. De hade då inte synts till på en månad. Till en början, rapporterade Stig Lundmark, hade han trott att familjen var på sin sedvanliga solsemester i den grekiska övärlden. Då de inte kommit tillbaka efter en månad tog han ändå beslutet att kontakta polisen. Det var första gången någonsin som polis besökt byn, och under de snart 140 år som gått sedan dess har polisen bara haft anledning att rycka ut ytterligare en gång, nämligen när Eva-Siv Svensson, en Stockholmare på tillfälligt besök, beslogs med snatteri på fikabrödsavdelningen i Marklunds livs den 14 augusti 1968.*
De sista spåren av familjen Lundmark, som förutom makarna Harald och Wendy bestod av parets fem barn Lennart, Lars, Louise, Ladislaus och Lapis Lazuli, var en kraftig rökkvast som kom från familjens bastu en morgon i början av januari, och som var synlig i stora delar av byn. Flera oberoende vittnesmål har bekräftat iakttagelsen, och även den känsla av obehag som rökutvecklingen väckte hos de grannar som bevittnade den. Dels var det en ovanlig tidpunkt för bastubad, och dels ansåg man att röken inte liknade vanlig basturök utan hade något obestämbart ont över sig, som verkade varsla om onämnbar skräck och förestående död.
Wendy Lundmark hade ett stående abonnemang på det lokala nummerlotteriet, och det hände mycket sällan att hon missade att besöka Bobby Lundmarks butik Tobak, Lotter & Karra för att kolla upp det vinnande numret varje vecka. När hon inte visat sig i butiken sedan nyårsdagen började butiksinnehavaren Styrbjörn “Bobby” Lundmark ana oråd, och tog kontakt med familjens granne Stig. Samma dag tog Stig Lundmark spårvagnen in till Kalix centum och anmälde grannfamiljen förvunnen på Nederkalix kombinerade polisstation och biblioteksbotsindrivningskontor.
Utredningen leddes av den legendariske poliskommisarien Laban Klinga, som löste många uppmärksammade brottsfall i de senare årtiondena av 1800-talet, bland annat stölden och bortforslandet av Töre bygdeteater, byns enda stenbyggnad, och mordet på tvillingarna Balthazar (Kurt och Ken) som i förlängningen ledde till att man kom den kriminella ligan Djuptjärnsninjorna på spåren. Familjen Lundmarks försvinnande kom att bli Klingas sista fall, men det sysselsatte honom i tre decennier och fallet skulle förmodligen ha förblivit olöst om det inte varit för hans enträgna efterforskningar.**
I många år gäckade fallet polisens utredare, men en sommardag 1907 gjordes ett genombrott, då den sedan länge pensionerade kommissarie Klinga stötte på ett ditintills okänt dokument i sina efterforskningar: en räkning på snickeriarbeten i samband med uppförande av gillestuga. Någon sådan hade inte påträffats vid polisens undersökning av hemmet, men Klinga gjorde ett oanmält hembesök på gården, som efter försvinnandet tagits över av grannen och släktingen Stig Lundmark. En dörr öppnades som tidigare hoppats över i tron att det rörde sig om en städskrubb. Den visade sig dölja en trappa som vindlade sig ner i mörkret för att utmynna i en ganska mysig gillestuga. Under Klingas besök där nere lade han märke till en skiftning i resonans när han promenerade över golvet. Han beordrade genast att golvet skulle brytas upp, och nästan omedelbart fann man kvarlevorna av två vuxna personer, som på goda grunder antogs vara Harald och Wendy. Fyndet rörde upp en ny våg av vittnesmål och bevisfynd, och snart kunde den skyldige mördaren sättas fast, nämligen grannen och nära släktingen Stig Lundmark. Denne bröt samman under förhör och berättade utförligt om motiv och tillvägagångssätt för polisen. I fängelset skrev han senare ned sina minnen, vilket blev den bästsäljande boken Jag mördade mina grannar - en mördare berättar, av mördaren Stig Lundmark (Mördarminnen Förlag AB, 1913).
Det var avund som drivit honom till denna desperata gärning. Inte hade grannfamiljen bara ett större och finare hus - nu hade de också gått och skaffat gillestuga, och det var väl bara en tidsfråga innan de skulle börja gå runt i byn och skryta om detta nytillskott till huset! Det måste han sätta stopp för. Han hade till slut dräpt dem en afton då de satt och hade det mysigt i nämnda gillestuga med dessertvin och brädspel. Barnen hade han dock skonat och senare uppfostrat som sina egna. Han hade obemärkt kunnat införliva dem i sin egen rikliga barnaskara. Inte ens hustrun hade noterat det plötsliga tillskottet av fem syskon.
De sista spåren av familjen Lundmark, som förutom makarna Harald och Wendy bestod av parets fem barn Lennart, Lars, Louise, Ladislaus och Lapis Lazuli, var en kraftig rökkvast som kom från familjens bastu en morgon i början av januari, och som var synlig i stora delar av byn. Flera oberoende vittnesmål har bekräftat iakttagelsen, och även den känsla av obehag som rökutvecklingen väckte hos de grannar som bevittnade den. Dels var det en ovanlig tidpunkt för bastubad, och dels ansåg man att röken inte liknade vanlig basturök utan hade något obestämbart ont över sig, som verkade varsla om onämnbar skräck och förestående död.
Wendy Lundmark hade ett stående abonnemang på det lokala nummerlotteriet, och det hände mycket sällan att hon missade att besöka Bobby Lundmarks butik Tobak, Lotter & Karra för att kolla upp det vinnande numret varje vecka. När hon inte visat sig i butiken sedan nyårsdagen började butiksinnehavaren Styrbjörn “Bobby” Lundmark ana oråd, och tog kontakt med familjens granne Stig. Samma dag tog Stig Lundmark spårvagnen in till Kalix centum och anmälde grannfamiljen förvunnen på Nederkalix kombinerade polisstation och biblioteksbotsindrivningskontor.
Utredningen leddes av den legendariske poliskommisarien Laban Klinga, som löste många uppmärksammade brottsfall i de senare årtiondena av 1800-talet, bland annat stölden och bortforslandet av Töre bygdeteater, byns enda stenbyggnad, och mordet på tvillingarna Balthazar (Kurt och Ken) som i förlängningen ledde till att man kom den kriminella ligan Djuptjärnsninjorna på spåren. Familjen Lundmarks försvinnande kom att bli Klingas sista fall, men det sysselsatte honom i tre decennier och fallet skulle förmodligen ha förblivit olöst om det inte varit för hans enträgna efterforskningar.**
I många år gäckade fallet polisens utredare, men en sommardag 1907 gjordes ett genombrott, då den sedan länge pensionerade kommissarie Klinga stötte på ett ditintills okänt dokument i sina efterforskningar: en räkning på snickeriarbeten i samband med uppförande av gillestuga. Någon sådan hade inte påträffats vid polisens undersökning av hemmet, men Klinga gjorde ett oanmält hembesök på gården, som efter försvinnandet tagits över av grannen och släktingen Stig Lundmark. En dörr öppnades som tidigare hoppats över i tron att det rörde sig om en städskrubb. Den visade sig dölja en trappa som vindlade sig ner i mörkret för att utmynna i en ganska mysig gillestuga. Under Klingas besök där nere lade han märke till en skiftning i resonans när han promenerade över golvet. Han beordrade genast att golvet skulle brytas upp, och nästan omedelbart fann man kvarlevorna av två vuxna personer, som på goda grunder antogs vara Harald och Wendy. Fyndet rörde upp en ny våg av vittnesmål och bevisfynd, och snart kunde den skyldige mördaren sättas fast, nämligen grannen och nära släktingen Stig Lundmark. Denne bröt samman under förhör och berättade utförligt om motiv och tillvägagångssätt för polisen. I fängelset skrev han senare ned sina minnen, vilket blev den bästsäljande boken Jag mördade mina grannar - en mördare berättar, av mördaren Stig Lundmark (Mördarminnen Förlag AB, 1913).
Det var avund som drivit honom till denna desperata gärning. Inte hade grannfamiljen bara ett större och finare hus - nu hade de också gått och skaffat gillestuga, och det var väl bara en tidsfråga innan de skulle börja gå runt i byn och skryta om detta nytillskott till huset! Det måste han sätta stopp för. Han hade till slut dräpt dem en afton då de satt och hade det mysigt i nämnda gillestuga med dessertvin och brädspel. Barnen hade han dock skonat och senare uppfostrat som sina egna. Han hade obemärkt kunnat införliva dem i sin egen rikliga barnaskara. Inte ens hustrun hade noterat det plötsliga tillskottet av fem syskon.
 |
| Stig Lundmark, som i samband med gripandet klättrade upp i ett träd för att förlänga tiden i frihet. Han blev sittande där i tre dagar innan man slutligen fick tag i en stege. |
Stig med familj hade bara ett par månader efter försvinnandet flyttat in i Haralds och Wendys hus, men han satte ett lås på dörren som ledde till gillestugan, och kunde under alla år han bodde där aldrig förmå sig att öppna den, och fick därför aldrig själv tillfälle att njuta frukterna av sitt avskyvärda brott.
Den rikliga rök som sågs stiga från familjens bastuskorsten morgonen den sjunde januari, dagen efter morden, visade sig ha kommit från en brasa som Stig Lundmark gjorde på ett blodfläckat exemplar av sällskapsspelet Fia med knuff.
*Denna dag högtidlighålls som bekant varje år sedan dess i bygden, under namnet Stockholmskans dag. Den 14 augusti är snatteri tillåtet, i rimlig omfattning.
**Den här artikeln bygger till stora delar på Laban Klingas bästsäljande bok om fallet, Jag satte dit Stig (Polishistorier Förlag AB, 1910)
