Veckans yrke, Del 21: Skogsägare

Manne Klownérus

Skogsägare

“Utan skogen stannar Sverige!” brukar jag säga. Jag vet inte exakt vad jag menar med det, men det brukar alltid uppskattas när jag säger det på de olika konferenser och stämmor som jag tvingas bevista. Själv har jag ingen aning om vad jag skulle göra om skogen inte fanns, eftersom jag lever på avkastningen av de skogsområden som jag ärvde av min far, Konrad - eller Coco som han föredrog att vi kallade honom. 

Kanske skulle jag ägna mig åt konsten? Jag har hört att det kan vara lukrativt att köpa och sälja konst, eller var det aktier? Nåja, jag skulle nog hitta på någonting under alla omständigheter. Jag föreställer mig att jag är både påhittig och driftig, och det skulle bli uppenbart om jag försattes i en situation då jag tvingades tillämpa dessa avundsvärda egenskaper. Jag är inte rädd för att ta ett handtag och verkligen arbeta hårt -  hittills har jag bara aldrig haft anledning att göra det. Men det är inte av rädsla jag avhåller mig från arbete, utan bekvämlighet.

Jag föreställer mig att det mest är granar och tallar som står på mina marker. Kanske någon björk eller asp här och där? Jag har blivit förevisad mina ägor av en underhuggare vid något tillfälle. Han eller hon visade mig en karta där det gick att peka ut vilka områden som tillhör min familj. Om jag inte missminner mig var det en Sverigekarta, men den kan ha föreställt ett annat land. Geografi var inte mitt starkaste skolämne. Om jag ens gick i skolan? Jag har inga tydliga minnesbilder från någonting som skulle kunna föreställa en skolmiljö, och kan heller inte erinra mig några klasskamrater. Kanske undervisades jag av en guvernant? Kanske var det fröken Söderman som hade uppgiften att lära mig läsa, räkna och blanda kemikalier? Ja, så var det nog, men hon var alltid mer intresserad av att läsa romaner än att tillbringa tid med barnen i huset. Nåja, geografi fick jag aldrig lära mig, och nu är det för sent. 

Självklart vet jag hur en gran ser ut! De är gröna och smalnar av mot toppen, som kröns av en glittrande stjärna. Sedan växer det kulor i olika färger på grenarna, och ibland ligger det kartonger med ångmaskiner och Meccano-set under dem. Det känns bra att veta att så många av de träd som jag äger är just granar. Tänk så många ångmaskiner man bör kunna skörda från dem! Jag ska ta upp den frågan till diskussion på nästa möte med styrelsen.

Veckans yrke, Del 20: Komiker

Stig “Djurens liv” Brehm

Komiker

Många tror att man måste vara rolig för att arbeta som komiker, men det viktigaste är faktiskt att man är villig att arbeta hårt. Man måste ställa upp på varje erbjudande om jobb, och verkligen ge allt under varje framträdande. En framgångsrik komiker sitter inte och väntar på att någon ska ringa upp, utan hen kontaktar arrangörer och etablissemang själv, och charmar sig inte till jobb med vitsar och kvicka repliker, utan genom att erbjuda ett  konkurrenskraftigt pris för sin produkt och ett sakligt och professionellt bemötande. 

På många ställen räcker det att sätta upp en skylt i byn som berättar att “i kväll har vi besök av en ståuppare som ska underhålla i en timme i det gamla bönhuset”, så blir det fullsatt. Det är vanligtvis bara en enda föreställning ute på landsbygden så det behöver inte vara så roligt. Ståupp som ståupp tänker jag. Det är mer en social grej för de här människorna. De har kommit för att skratta, och då behövs det inte så mycket för att de ska komma igång. Visst uppstår det pinsam tystnad då och då, men då är det alltid någon som ändå skrattar efter ett tag, kanske bara för att det inte ska kännas så pinsamt, och så sprider det sig sakta genom publiken tills alla skrattar till ett skämt som de tror att de eventuellt precis missade när de var försjunkna i tankar. Om det inte händer får man betalt ändå.

En del av arbetet med att vara komiker är att uppträda i TV. Kanske inte i första hand med att framföra den egna seriöst syftande humorn, utan som deltagare i lekprogram. Att förnedra sig inför det svenska folket är ett lågt pris att betala för att kunna kalla sig för professionell komiker. Man säger ju att all bra humor har en mörk botten, och därför är det så bra att vi tvingas uppträda i de mest degraderande och infantila sammanhang för att ha en rimlig chans att skrapa ihop till hyran. När vi hamnat så lågt att vi sitter och tramsar i TV5 på bästa sändningstid vet vi att vi kommer att ha en solid bas av självförakt att ösa ur för framtida scenrutiner. 

Jag uppträder på Klubb flams och trams nästa tisdag klockan 15.30. Medlemmar i hembygdsföreningen och pensionärer betalar extra. Barn är välkomna, men de kommer inte att förstå någonting, om tidigare erfarenheter av målgruppen är någonting att gå efter.

Veckans yrke, Del 19: TV-producent

Malcolm Byxén

TV-producent

“Vi TV-producenter tänker hela tiden i termer av format. Vägen till framgång i branschen är att hitta på ett helt nytt koncept som ingen annan har tänkt på tidigare. Men det räcker inte att det är nytt. Det måste ha ett inbyggt element av spänning, en känslomässig komponent som gör att publiken bryr sig om vad som händer och tvångsmässigt återvänder varje vecka för att se hur det går. Under många år har jag haft problem med att komma på nya koncept. Jag har anställt kreativt folk till höger och vänster, men allt de kunnat klämma fram har varit variationer på gamla beprövade idéer. Det har gått ganska bra för oss ändå. Faktum är att de flesta tittare nöjer sig med att se samma skräp gång på gång så länge kostymen är ny. Men den här gången tror jag faktiskt att vi har lyckats hitta på ett helt nytt och revolutionerande format som jag vet att vi kommer att kunna sälja i många länder. 

Programmet heter Finkan. Det är ett realityprogram om en person som sitter i fängelse. De andra fångarna är förstås skådespelare, men för att det ska kännas realistiskt har de begått grova brott som en del av förberedelserna för serien. På så sätt behöver vi inte betala hyra för cellerna, utan de är riktiga fångar vars uppehälle betalas av det allmänna. De flesta valde att begå våldsbrott av olika slag. En visade sig vara pacifist, så han ägnade sig i stället åt avancerad ekonomisk brottslighet. Han försnillade några miljarder genom att starta en friskola utan vare sig lärare eller lokaler. Men det fick han förstås inte något straff för i dagens samhällsklimat, så han är inte längre med i serien. Dessutom bor han på en söderhavsö och vi kan inte längre kontakta honom. 

Även huvudpersonen kommer att få begå ett grövre brott, tillräckligt grovt för att vi ska kunna dra ut på serien i några säsonger. Men allt är förstås på skoj. Brottsoffren informeras förstås, i efterhand. De erbjuds att delta i programmet och får på så sätt en chans att bli kändisar. Win-win. Dynamiska effekter!

Vi använder oss av de befintliga övervakningskameror som finns i fängelset, och kompletterar med intervjuer med jämna mellanrum. Programledaren sitter i en närliggande cell. Han har en dold kamera med mikrofon och kommer att ge tittaren en unik insyn i fängelsets värld med sina insiktsfulla och personliga betraktelser. Han rånade en förskola för att få tillträde till fängelset. Förskolebarnens föräldrar tackade nej till vårt erbjudande om deltagande, och förnekade därmed sina barn en unik möjlighet att tidigt etablera sig i medielandskapet.

Det här känns som ett fräscht koncept. En miljö som inte många av tittarna är närmare bekanta med, spännande och dramatiska förhistorier och med mycket på spel både känslomässigt och existentiellt. Maktkamp, förnedring, desperation och våld i ett attraktivt format. För att krydda det hela lite mer kommer huvudpersonen att få i uppdrag att planera en rymning, och kanske ett och annat upplopp. En serie av den här typen kräver nämligen överraskningar och kreativitet för att bli intressant, annars riskerar den att bli enformig. Monoton. Repetitiv. Samma cell dag efter dag, samma sysslor, samma trista jargong. Ingen variation i miljön, och knappt någon meningsfull interaktion alls mellan de medverkande. 

Vi planerar att sätta serien i produktion så snart vi har löst vår tvist med det företag som äger rättigheterna till Big Brother. Det är förstås struntprat att vi skulle ha kopierat dem. Det är en helt annan miljö och vi har dessutom en helt annan titel på programmet!

Veckans yrke, Del 18: Trädgårdsmästare

 

Ivar Käck

Trädgårdsmästare

Odlingssäsongen är kanske bara några få veckor lång, men under den tiden råder en närmast överväldigande grönska inom kommungränsen. Grönskan består till stora delar av härdiga växter som björk, sälg och gräs, men vi ser också blommor i mängd. Mest lupiner. Förra året hade vi en så kallad lupininvasion i de centrala delarna, som gjorde det svårt för många invånare att röra sig i samhället och - i enstaka fall - ta sig ut genom dörren. Vi har pratat med trädgårdsmästare Ivar Käck om trädgårdsodling i allmänhet och incidenten med lupinerna i synnerhet:

Jag arbetar för disponent Lundmark och ansvarar för skötsel och planering av slottsträdgården samt anslutande grönytor. Året innan invasionen hade jag sått en stor mängd lupinfrön i min arbetsgivares trädgård. Det finns illvilliga rykten och en sorts konspirationsteorier om att de här två sakerna skulle vara kopplade på något sätt. Folk är enkla i sitt tänkande. De ser ordet “lupin” om någonting som äger rum på disponentens marker - en yta som är helt avskild från resten av samhället, både på kartan och genom skyltar och gränsmarkeringar, och “lupiner” dyker inte långt därefter upp i centrumområdet där de slår ut övrig växtlighet, bryter upp betong och asfalt och tvingar hundratals invånare att flytta - och utan närmare efterforskningar och undersökningar knyter de ihop dessa två helt orelaterade händelser. Lupinens frön sprids förvisso explosionsartat och kan kastas åtskilliga meter, men det område som drabbades av lupininvasionen året efter att jag planerat några tusen lupinfrön i disponentens trädgård och dess utmarker ligger säkert 20-30 meter från tomtgränsen. 

Lupinen är för övrigt en mycket dekorativ växt, och jag kan inte förstå den kraftiga reaktion som den så kallade invasionen mötte. Några enstaka plantor hade förvisso muterat och  utvecklat förmågan att förflytta sig för egen maskin, men inte fortare än att en vuxen människa i någorlunda god form lätt kunde springa ifrån dem och på så sätt undgå att översköljas av det frätande gift som de duschade omgivningen med. De flesta individer av lupinflocken höll sig lugna och nöjde sig med att beta av övrig växtlighet i centrum, och på sin höjd smälta och suga i sig några smågnagare och en och annan fågel. Det finns inga som helst bevis som talar för att det tjugotal personer som försvann på ett mystiskt sätt mellan 7 och 8 juli blivit offer för lupinernas framfart. Enbart en slumpmässig korrelation i tid mellan lupinflockens ankomst, individernas försvinnanden och spridda rapporter om hjärtskärande rop på hjälp som följdes av märkliga gurglande läten. 

Det är minst lika troligt att allihop i stället klev på en och samma buss mot civilisationens sydliga utposter, och att den bussen på något sätt åkte vilse och försvann. Skogen är stor och innehåller många outforskade områden och säkert en hel del dödsfällor och avtagsvägar in i oändligheten, labyrinter utan slut som oundvikligen driver busschaufförer till vansinne och passagerare att ta till drastiska och ogenomtänkta åtgärder för att få stopp på ekipaget. 

I år har jag köpt en stor mängd frön av en mycket spännande och på många sätt imponerande växt som har det festliga namnet jättebjörnloka. Det är en speciell hybrid som på förpackningen kallas “Vandrande-och-slukande-allt-i-sin-väg-jättebjörnloka”. Jag utgår ifrån att namnet är en överdrift för att locka allmänheten att köpa dessa frön. Vem vill inte ha en fem meter hög köttätande, giftig, vandrande växt som kommunicerar med hjälp av högfrekventa skrik som skär genom märg och ben och får åhöraren att önska att de aldrig fötts till denna obarmhärtiga jämmerdal? 

Veckans yrke, Del 17: Bibliotekarie

Mordred Sylvander

Bibliotekarie

Det underjordiska biblioteket är inte underjordiskt i politisk eller kulturell betydelse - det är ett officiellt finansierat kommunalt bibliotek - utan i bokstavlig mening. Det anlades i kalla krigets anda för att kunna användas både som bokförvaringsplats och skyddsrum. Åtta hundra meter under jord ligger den stora läsesalen, och där står huvuddelen av boksamlingen. Ytterligare några våningsplan ned ligger kontorsutrymmen och magasin. Man kommer ner i biblioteket via ett system av hissar och rulltrappor. Upp kommer man via samma rulltrappor eller via en tryckluftsdriven katapult som skjuter ut besökaren någonstans i eller runt omkring parkområdet bredvid Julegristorget. Exakt var man hamnar beror på besökarens omfång, kroppsvikt och katapultens mekaniska status. Ibland tar den sig inte upp hela vägen till ytan, och då följer en spännande och vanligtvis inte livshotande nedfärd genom tunneln. Biblioteket är mycket välbesökt.

Mordred Sylvander är referensbibliotekarie och brukar återfinnas i den stora informationsdisken. Han är mycket allmänbildad, men har också till sin hjälp ett omfattande batteri av uppslagsverk och databaser. Den vanligaste frågan han får är “Var är toaletten?”, följd av “Skrivaren åt upp min utskrift och skickade den till Säpo. Hur får jag tillbaka den utan att behöva lämnat ut mitt personnummer?”.

Mordred visar alltid upp ett soligt, glatt humör för besökarna, men bakom kulisserna talar han klarspråk: “Jag hatar den värld som födde fram mig och alla som trängs med mig i den. Arbete är mig egentligen främmande. Mitt väsen törstar ständigt efter meningsfull stimulans och kreativt självförverkligande, och en arbetsplats är inte rätta arenan för dylika strävanden. Men för att klara uppehället utan att förgås av leda och självförakt har jag funnit att arbete på bibliotek är en acceptabel kompromiss. Dessutom tycker jag om böcker.”

Plötsligt står Mordreds kollega, Ingbritt Marklund, och pockar på Mordreds uppmärksamhet. “Det är du som har kökstjänst idag, och diskmaskinen är inte urplockad trots att klockan är tre. Jag vill inte tjata, men det här är andra gången det händer på lika många år!”

Mordred tackar för sig och släntrar in i folkbildningsinstitutionens personalkök. En bibliotekaries vardag består av en oändlig räcka nya och oväntade utmaningar.

Veckans yrke, Del 16: Privatchaufför

Musse Fürst

Privatchaufför

Rogers korv & musik är stamhaket för alla privatchaufförer i kommunen. Här stöter man på minst ett tiotal chaufförer närhelst på dygnet man tittar in. Idag sitter de samlade runt ett bord och diskuterar hästar. Vad är en häst egentligen? Hur ser människans förhållande till hästen ut? Och hur gick det egentligen till när människan domesticerade den som riddjur? 

En av de talare som hörs mest är Musse Fürst, chaufför åt friherre von TipTop som bor i den namnlösa herrgården på kullen bakom badhuset. Friherren har sällan anledning att lämna huset, och Musse har alltid gott om tid att promenera, läsa, måla tavlor, skriva poesi och fraternisera med tjänsteflickor och -pojkar. Hen tillbringar också mycket tid på Rogers korv & musik. Främst för att bläddra bland skivorna och äta lunch och mellanmål, men också för stimulerande samtal med chaufförskollegorna. Det blir ofta filosofi och litteratur, men det händer att man börjar skvallra om husfolket efter några helflaskor Pucko och ett par fänkålsgrillare för mycket. Friherre von TipTop är dock sällan ämne för diskussion. Ingen vet riktigt vem han är, och han visar sig så sällan ute att ingen riktigt minns hur han ser ut. Inte ens Musse vet någonting närmare om sin arbetsgivare. 

Andra kollegor kan berätta desto mer. Gudrun Lundmark är chaufför åt Percy Jägermeister. Om honom ryktas det att han är kannibal. “Det stämmer,” intygar Gudrun, och avslöjar i nästa andetag att Jägermeister också har dåligt lokalsinne. “Han har inte alls koll på smågatorna mellan Lilla torget och Mellanstora torget. Ni vet där Biskopsgränd delar sig och den södra tarmen byter namn till Fritidsfiskargatan och den norra plötsligt heter Norra biskopsgatan? Sådant har han inte koll på alls!” Alla i sällskapet nickar inkännande. Det står kanske inte att gatan heter så på några skyltar eller kartor, men det är ju allmänt känt! För en chaufför finns det knappast någonting som är viktigare att känna till än gatunamn. Man kan vara en dålig bilförare, sakna känsla för etikett och normal mellanmänsklig interaktion, men man måste veta vad alla gator heter! Nu är inte Percy Jägermeister någon chaufför - tvärtom har han valt att anställa en sådan exakt av den anledningen att han inte vill lägga tid och energi på att lära sig namnen på smågatorna mellan Lilla torget och Mellanstora torget, men ett minimum av allmänbildning kan man väl kräva även av en IT-miljonär och riskkapitalist?

Veckans yrke, Del 15: Språkpolis

 

Marko Lamm

Språkpolis

Det är med viss bävan jag som skribent och ordvrängare närmar mig Marko Lamm när han uppträder i uniform på polisens rotel för stävjande av moraliskt förfall och degenerering. Hans officiella titel är Semantik- och ortografikommissarie, men i folkmun och bland kollegorna kallas han allmänt för språkpolisen. Lamm visar sig dock vara en saktmodig och lågmäld man som hälsar välkommen med kaffe och kaka i polisköket. Han blir inte arg när han stöter på språkliga förbrytelsen, men han noterar dem och lagför dem i den mån det svenska rättssystemet tillåter. 

I sin myndighetsutövning lutar han sig mot några paragrafer i brottsbalkens 9 kap. “Om bedrägeri och oredlighet”, samt i 16 kap. “Om brott mot allmän ordning”, samt publikationen “Svenska skrivregler” utgiven av Språknämnden. De flesta polismyndigheter har inga avdelningar med särskilt uppdrag att utreda brott mot språkregler och fall av bristfällig korrekturläsning, vilket Marko finner både besynnerligt och upprörande. Med SAOL i ena handen och Hammarlöws rimlexikon i den andra drar han till storms mot felstavningar, syftningsfel, nyord och slentrianmässig användning av halvrim där äkta rim hade varit att föredra. Idag läser han en nyutkommen diktsamling av bygdens stora poesilöfte Hilding Ling. Än så länge har den röda pennan inte kommit till användning, men kommissarie Marko Lamm är på sin vakt. Ling rimmar nämligen i sin lyrik, och förr eller senare kommer han att tvingas ta till ett nödrim. Så snart det uppdagas väntar en natt i arresten och en offentlig tribunal i bibliotekets stora hörsal. 

Under föregående år gjorde Roteln för stävjande av moraliskt förfall och degenerering fyrtiosju tillslag mot språkförbrytare, och samtliga möttes av fällande dom i språktribunalen. Tyvärr har tribunalen bara rätt att yttra ett fördömande och en uppmaning till bättring, men de flesta skribenter som ställts inför tribunalen har efter tillsägelsen skärpt sina rutiner för stavningskontroll och vidtagit mått och steg för att förbättra den språkliga stringensen. Roteln utför en stor samhällsnytta.

Jag frågar om andra texttyper än det tryckta ordet, och får en frågande blick från kommissarien. “På nätet!”, fortsätter jag, men möts på nytt av oförstående. För att illustrera plockar jag fram min mobiltelefon och visar några exempel på bloggar, sociala medier och diskussionsforum. 

Marko Lamm står tyst en stund och ser ut att fundera på någonting, kanske genomgår han en kvalfylld inre process som hans propra yttre inte skvallrar om, kanske kommer jag snart att tvingas bli vittne till en tjänstemans själsliga sönderfall och upplösning? Men innan jag tänkt färdigt tanken ser jag hur det tänds en glöd i hans blick. I morgon är det Marko Lamm som köper en mikrodator och ett modem!

Veckans yrke, Del 14: Skidåkare

 

Gladys Marklund-Hysén

Skidåkare

En av bygdens mest framstående idrottare under de senaste åren heter Gladys Marklund-Hysén. Hon tävlar i skidåkning för Kenneths SK där hon har vunnit klubbmästerskapet sex år i rad - i alla distanser från sprint till 80 km grekisk-romersk stil. Visst har det hänt någon gång att hon har varit ensam tävlande i några av grenarna, men när motstånd saknas prövas kanske atleten ännu mer? Gladys har även deltagit i tävlingar utanför kommungränsen, men vid dessa tillfällen har hon inte riktigt lyckats hitta formen, och de framstående placeringarna har uteblivit. Hon har börjat trappa ned i sin elitsatsning och sysslar numera mest med att träna och uppmuntra den uppväxande generationens skidlöften. Men när årets klubbmästerskap börjar närma sig vaknar tävlingsinstinkten hos den gamla veteranen (Gladys fyller 25 i år) och det är tydligt att hon siktar mot nya triumfer i skidspåren. 

Idag är det mängdträning som gäller. Hon försöker klämma in så många träningstillfällen som möjligt under dagen. Först en kort löpning på ett par hundra meter, därefter dusch och mellanmål. När håret har torkat ger hon sig ut på en ny runda, kanske på cykel den här gången - men inte längre än ett par minuter. Därefter följer en dusch och mellanmål. Så fortsätter hon hela dagen tills det är dags att äta middag. Ibland lägger hon in några korta träningspass även på kvällstid - kanske att hon går raskt upp för trappan till övervåningen, kanske tar hon en extra tur ut för att slänga soporna? Innan dagen är slut har hon skrapat ihop hela 50 träningspass! Det är en stor mängd. 

I morgon tränar hon intensitet. Då försöker hon klämma in hela dagens träning under så kort tid som möjligt. Rekordet är fyra sekunder. Därefter äter hon ett mellanmål. Duschen står hon över när hon tränar intensitet. Hon har också experimenterat med en ny form av intervallträning där hon främst fokuserar på intervallerna mellan ansträngningsperioderna. Ibland har hon lyckats dra ut på dessa i flera dagar. t o m veckor. För att klara av att genomföra den typen av utdragna aktiviteter krävs både regelbundna mellanmål och en hel del vila. “Vila är A och O i min träningsfilosofi”, säger Gladys och sörplar på energidrycken (Trocadero är hennes favorit). “Vila och Netflix i soffan ger mig den återhämtning som jag behöver för att ta mig an nästa dags utmaningar. Som elitidrottare är det viktigt att inte överanstränga sig!” 

Veckans yrke, Del 13: Gruvarbetare

Ulrika “Pling” Lindmark

Gruvarbetare

Idag har gruvbolaget sin årliga utflykt med korvgrillning och fiskdamm för barnen. Gruvförmannen Ulrika Lindmark har tagit med sig sin make Ulf och deras tretton barn i åldrarna tre till fyrtioåtta. Det är den enda lediga dagen på året för Ulrika, och hon känner sig rastlös. “Mitt hem är under jord”, säger hon. “Jag tycker att det känns olustigt att vistas under bar himmel, och dessutom är det slöseri med resurser att låta gruvdriften stå still under en hel dag när vi hade kunnat spränga tonvis med berg”. Hon tittar längtansfullt mot berget som tornar upp sig bortom skogen. För gruvarbetaren blir tillvaron ovan jord ett ovälkommet avbrott i den trygga lunken nere i gångarna. Där nere måste man kunna lita på varandra, och därför gör man det. På marknivån är människorna opålitliga och lömska. 

Nere i berget råder det ordning och reda. Alla vet sin plats och har sina tydligt definierade uppgifter. Ulrika har gjort det mesta i gruvan under de år hon jobbat här, och sedan många år är hon förman. Hon åtnjuter männens respekt och beundran. Många lägger ned sina verktyg och bockar vördnadsfullt när hon passerar. Det är hon som har ledningens öra, och det är hon som sköter förhandlingarna med gråtomtarna och andra skumraskfigurer som rör sig i gruvans djupaste gångar. Hon kan deras språk.

Ulf och barnen följer Ulrika som en svans. Ulrika har nästan lärt sig alla barnens namn nu, men de är kanske inte omedelbart igenkännbara för henne. Det är Ulf som har tagit hand om dem, kört dem till skola och tennisträning, gått på kvartssamtal, matat och bytt blöjor. Huset de bor i är dock betalt med Ulrikas lön, och den status som de åtnjutit i skola och yrkesliv kommer från hennes position i gruvan.

 Hur barnen kommit till är något av ett mysterium för Ulf. 

Veckans yrke, Del 12: Lottomiljonär

Moebius Lundmark

Lottomiljonär

Många undrar hur vardagen ser ut för en Lottomiljonär. En som vet svaret är Moebius Lundmark. Verkligheten kan verka överraskande, men faktum är att han lever ett mycket enkelt liv. Äter en rudimentär frukost bestående av kaffe och lite torr sockerkaka, klär sig i slitna kläder som han köpt på Ganesha-hjälpen, och tar sig till arbetet till fots. Arbetsdagen börjar kl. 11.00 när Rogers Spel och Tobak slår upp portarna. Men redan innan dess har Moebius varit flitig och samlat tomglas runt centrum. På ett par timmar får han ihop tillräckligt för att köpa en Lottokupong. 

Moebius har inget system, utan improviserar fram en rad på ett spontant och lekfullt sätt, ofta i samspråk med andra stamkunder i spelbutiken. Han är hoppfull, ja nästan helt säker på att dagens rad kommer att slå in och inbringa den så hett åstundade miljonen. Moebius kostar på sig att fira den förestående vinsten genom att köpa en liten påse blandat smågodis för de slantar som blev över från morgonens pantinsamling. 

Han har arbetat som Lottomiljonär i 35 år, och har upplevt både med- och motgångar. En gång vann han flera hundra kronor, men för det mesta åker kupongen i papperskorgen efter veckans dragning. Snart händer det dock, det vet han. Snart är det hans siffror som står på bollarna, och han kan äntligen påbörja nästa fas i karriären som Lottomiljonär. Den som miljonär.

Veckans yrke, Del 11: Spion

Bo Lundmark

Spion

Vår mänskliga tillvaro är en komplicerad väv av relationer, överenskommelser, förtroenden och hemligheter. Ofta är dessa oskyldiga och triviala och saknar värde för de krafter som verkar i det fördolda med att samla information om andras förehavanden. Det finns en marknad där information kan säljas, ibland till högstbjudande, och ibland till en uppdragsgivare som på förhand definierat informationsbehovet. De som säljer informationen kallar vi spioner.

På Bo Lundmarks Linkedin-sida står det att han är spion. Lundmarks CV omfattar en gymnasieexamen från ett häcklöpningsgymnasium på okänd ort, arbete på ICA och den kommunala parkförvaltningen, samt eftergymnasiala studier i webbdesign och fågelskådning. Ingenting om spioneri. Hur mycket har han egentligen arbetat som spion?

Jag har hittills mest spionerat på hobbynivå. Jag håller koll på grannarna, frågar ut arbetskamraterna på parkförvaltningen och håller ögonen öppna i största allmänhet. Men på sistone har jag fått några större uppdrag för främmande stater och ljusskygga organisationer. Jag är bara inte inne på Linkedin så ofta och har inte hunnit uppdatera mitt CV ännu. 

Hur brukar dina uppdrag se ut?

Senast var det en hemlig organisation som ville komma över hemlig information om en annan organisation, som också är hemlig. Jag sökte upp deras webbsida och klubblokal, fick (olovligen) tillträde till deras hemliga arkiv och fotograferade några papper som såg intressanta och hemliga ut. De hade en stor röd stämpel på sig där det stod “Hemligt - läs inte!”, men det stod ingenting om att man inte får fotografera, så det gjorde jag. När jag lämnade över den hemliga informationen till uppdragsgivaren visade det sig att jag hade brutit mig in i fel lokal. I stället hade jag hittat information om en annan hemlig organisation som är så hemlig att inte ens de andra hemliga organisationerna kände till den! Det var nästan ännu bättre enligt uppdragsgivaren, men då mitt uppdrag var hemligt kunde de inte betala mig i reda pengar,. I stället fick jag ett stort tack. Exakt hur stort är en affärshemlighet. 

Veckans yrke, Del 10: klärvoajant

Eva-Britt Mandrake

Klärvoajant

Redan när jag var mycket liten, kanske tre-fyra år gammal, förstod jag att det var någonting speciellt med mig. Mina föräldrar ägnade mig särskilda omsorger som jag tydligt såg att de inte bevärdigade andra människor i vår omgivning, till exempel våra grannar. Jag insåg då att jag var utvald. Jag hade gåvor som andra saknade. 

När jag började skolan skilde jag mig också från resten av klassen på många sätt. Jag tilldelades en särskild människa som följde mig runt och hjälpte mig med diverse tråkiga och vardagliga uppgifter, som att anteckna och ge mig återkoppling på mitt stundtals eldiga temperament. 

Sedan länge visste jag att jag kunde se saker som andra inte förmådde. Jag såg till exempel den dolda strukturen bakom bokstäverna - den egentliga meningen snarare än den bokstavliga. Därför kunde jag hoppa över inlärningen av konventionell läsning och i stället fokusera på den djupare tolkningen. När mina klasskamrater läste om barnsliga historier som involverade tråkiga personer och deras husdjur, fick jag i stället insyn i en andlig dimension som gav mig visdom bortom det synliga. När jag tittade på mina kamrater såg jag inte deras oskuldsfulla ansikten, utan skeletten bakom, onda tankar, inre plågor och i förlängningen deras åldrande och död. 

Jag arbetar hemifrån. Ställer enfaldiga horoskop och hjälper folk att hitta sina försvunna husdjur. Ofta räcker det med att jag berättar att husdjuret dött eller sprungit bort någonstans där det känner sig enamt och vilset och längtar efter sin ägare. När djuret senare återfinns brukar tacksamheten vara stor. 

Ibland spår jag i deras handflator eller i hushållssopor. Det jag ser då är sällan särskilt uppseendeväckande eller intressant, så jag skarvar och broderar ut med romantiska detaljer, lotterivinster och annat som jag vet aldrig kommer att slå in. Ingen bryr sig om när ingenting händer eftersom jag aldrig brukar vara särskilt precis med tidpunkter. De fortsätter att hoppas förgäves. 

Nu ser för mitt inre att du mycket snart kommer att resa dig upp, tacka för intervjun och ge dig av. Det har varit intressant.

 

Veckans yrke, Del 9: Spelutvecklare

Siv Driv

Spelutvecklare

Alla unga människor drömmer om att bli spelutvecklare nuförtiden. För några årtionden sedan drömde ungdomar om att bli fotbollsspelare, popstjärnor eller agronomer, men i vårt digitala och degenererade tidevarv riktas deras håg mot andra mål. 

Siv Driv har arbetat som spelutvecklare i många år, faktiskt innan yrkestiteln ens existerade. Hon var med redan från början och utvecklade. Siv uppfann till exempel tärningen och bestämde färgpaletten i Fia med knuff. Om det inte varit för Siv hade pjäserna (och plupparna) kanske haft färger som beige, gredelin, chartreuse och televerksorange? När de digitala spelen kom var det Siv som bestämde att de skulle kallas tevespel - precis som de heter än idag! 

Men hon har framförallt hittat på spel, och många av dem har spelats av generationer av hemmasittare och dagdrivare. Har du till exempel någonsin spelat ett spel som går ut på att döda så många motståndare som möjligt med kraftigt överdimensionerade eldvapen i en postapokalyptisk mardrömsvärld? Det var Sivs idé. Och har du någonsin spelat bowling med apelsiner och rödlök i en mörk källare under en nazistisk raketbas i en postapokalyptisk mardrömsvärld? Det var också Sivs idé. Hon hittade också på slalomspelet Stenmark, där man tävlar mot andra spelare jorden runt, och vinnaren i varje tärningskast får rätten att juridiskt byta namn till Ingemar Stenmark. Det finns idag ca 450 miljoner Ingemar Stenmark på jorden, och siffran växer för varje dag. Alla har de spelat spelet där man åker slalom på en radioaktiv sophög i en postapokalyptisk mardrömsvärld (i närheten av en nazistisk raketbas).

Siv arbetar inte med dator när hon utvecklar, utan hon skapar sina spel med penna och papper. De färdiga spelidéerna och skisserna skickar hon till programmeringshjonen i spelfabriken att göra spel av. Idag arbetar hon med ett nytt spel som går ut på att man samlar nystan av trollgarn, älvtrådar och fastighetsmäklarfibrer i en underjordisk postapokalyptisk mardrömsvärld under en nazistisk raketbas. När man fått ihop tillräckligt med trollgarn, älvtrådar och fastighetsmäklarfibrer (och dödat alla motståndare) kan man sticka en tröja. Snyggast tröja vinner. 

Veckans yrke, Del 8: Musiker

 

Manfred Humla

Musiker

Många föreställer sig att musikerns liv måste vara mycket glamoröst och spännande, men herr Humla beskriver en vardag som till stora delar består av repetition. Det finns bara tolv toner i den västerländska musiken, och ganska snart har man spelat samtliga och i alla tänkbara variationer i form av dynamik och notvärde. För att uppnå den fingerfärdighet som publiken förväntas inom både klassisk musik, jazz och den extrema metallen krävs dessutom flera timmars övning varje dag under många år. Skalor, arpeggion och etyder fyller musikerns vardag och lämnar inget utrymme för utsvävningar och skörlevnad.

Manfred Humla, son till den kände kompositören Bo Humla, spelar gitarr i Black Metal-bandet Dëmogorgon.net (de fick byta namn från Dëmogorgon för att undvika förväxling med tre andra Black Metal-band, nämligen Demogorgon, Demogorgon och Demogorgon) och driver dessutom ett symfoniskt folk-metal-vaporwave-projekt som kallar sig The Pilgrims. Humla skriver alla texter i sina båda band, och komponerar det mesta av musiken. Texterna är starkt inspirerade av de böcker som Manfred lånar på det kommunala biblioteket. Det är allt ifrån Anton LaVey till Smurfarna, med en viss övervikt åt det senare. Dëmogorgon.net har medverkat (under namnet Dëmogorgon Sweden) på en samlingsskiva med oetablerade norrländska hårdrocksband, och planerar att spela live någon gång i framtiden. The Pilgrims har inga konkreta framtidsplaner, men de hoppas kunna få tillfälle att uppträda med en symfoniorkester någon gång. Först måste de bara komma igång med att repa, skriva låtar och hitta någon som kan spela keyboard. 

Man kan inte leva på musik, särskilt om man inte spelar konserter eller ger ut skivor. Därför arbetar Manfred Humla även som arkitekt. Det är han som har ritat många av de hundratals vattentorn som står i en ring runt centralorten, samt kommunalhuset, konsthallen, operan och badhuset.

Veckans yrke, del 7: Projektledare

Sylvia Lund

Projektledare

Sylvia Lund är projektledare. Hon leder projekt. När någon har ett projekt som behöver lite ledning kallar de på Sylvia. När ingen kallar på henne hittar Sylvia på sina egna projekt där hon både leder och deltar aktivt. På sistone (de senaste tio till trettio åren) har det inte varit så många som har efterfrågat Sylvias projektledartjänster, men hon håller humöret uppe ändå. Och hon är sysselsatt! Idag har hon stigit upp, ätit frukost och redan hunnit titta på flera tusen TikTok-videor. Lunchen hoppade hon över av effektivitetsskäl, och nu när arbetsdagen börjar närma sig sitt slut kurrar det betänkligt i magen. Sylvia projektleder en ost- och gurkmacka i köket och sköljer ned den med ett glas vatten. Hon utvärderar projektet och ger sig själv godkänt.  

Veckans yrke, del 6: Domptör

 

Mats Havre

Domptör

Vassa klor, kraftiga käkar, dödligt gift i gaddar och huggtänder - det är några av de faror som domptören utsätter sig för i sin dagliga yrkesutövning. Mats Havre försörjer sig som domptör av diverse vilda djur som han hittar i skogarna runt villaförorten. Han tar dagliga skogspromenader, och när han stöter på ett djur - kanske en björn, kanske en leopard eller en räv - så sätter han omedelbart igång med att domptera. Just de djuren som räknades upp ovan hör inte till dem som Havre stött på under sina vandringar, men kanske händer det en dag?

Till domptörens yrkeskompetens hör att kunna svinga en piska, ropa betvingande kommandon och snurra dramatiskt på klackarna till publikens jubel. Mats Havre har ingen publik, så han snurrar inte så mycket på klackarna, men han är som vanligt klädd i rödskimrande sidenkostym med hög hatt och käpp. Havre är mycket elegant, men han är här för att arbeta. Han är ständigt på sin vakt. 

Många djur är svåra att domptera. De visar inget intresse för Havres ansträngningar. Men ett fåtal blir nyfikna, tar kanske några steg närmare och luktar eventuellt på Mats Havres byxor. Då tar nästa steg vid. Han sänker röstläget och börjar prata mer förtroligt med djuret. Presenterar sig, ställer personliga frågor. Han gör dock aldrig några försök att fånga några djur. Dels är han rädd för att bli biten eller illa riven, dels är han medveten om vad lagen säger om att ta vilda djur till fånga. Det är förbjudet. 

Idag har Havre spårat upp en näbbmus som han håller under försiktig uppsikt. Han vågar inte gå närmare då han har hört att näbbmöss kan vara giftiga. Men på avstånd kan han lyfta på hatten och käppen, svinga piskan och låta sin hypnotiska stämma ljuda över nejden. Den lilla näbbmusen tar dock ingen närmare notis om Mats Havre, utan fortsätter oförtrutet att tulta mot fjärran outgrundliga mål.

Mats berättar att han en gång dompterade en orm. Den såg i alla fall ganska ormlik ut på håll, men när han kom närmare började han misstänka att det rörde sig om en synvilla. På den plats där ormen legat och solat sig bara några sekunder tidigare fanns nu bara en livlös pinne. Kanske hade ormen på ett omärkligt sätt placerat pinnen där för att förvirra Mats? Domptören är förmodligen omtalad bland den lokala faunan som en vilddjurens betvingare. Även den listiga och livsfarliga ormen räds således Mats Havre - domptör.