Venedig

Sklörbackens vänort i Italien är som bekant Venedig. Jag åkte dit för en tid sedan för att delta i diverse aktiviteter. Som väntat gick jag vilse och hittade aldrig till mötesplatsen. Det gav mig ett utmärkt tillfälle att utforska staden.

Venedig skiljer sig en del från Sklörbacken. Det är heller inte särskilt likt Kalix. Den störtsta skillnaden - och det som jag först lade märke till - är att husen är så gamla. I Kalix river vi alla hus som är äldre än femtio år, eller lägger på ett lager tilläggsisolering och en ny fasad av något praktiskt och väderbeständigt material. I Venedig gör man av någon anledning inte så. Husen ser därför fallfärdiga ut. En del lutar lite grand. Jag tänkte en hel del på just detta när jag gick omkring i staden. Själv har jag ju inget hus alls, men det gjorde mig lite beklämd att se alla dessa ruiner och ständigt bli påmind om livets ändlighet och den materiella världens fåfänglighet. Det rent estetiska intrycket är dock till stora delar mycket positivt. Ögat njuter medan själen värker när man betraktar Venedigs fasader.

En detalj som jag också lade märke till är att man inte har några vägar att tala om. I stället för vägar har man vatten. Resultatet blir att väldigt många människor trängs på trottoarerna.

När jag kom tillbaka till min koja vid bäckens strand bryggde jag mig en kopp lingonbladste och satte mig ned för att samla tankarna och sortera reseintrycken. Sen samlade jag tankarna och sorterade reseintrycken.

Vinter

Hösten är slut, den årstid som i princip gör det mödan värt att bo vid Flasabäcken.

Nu vidtar mödan.

På hösten ser man naturen som den egentligen ser ut, under kläderna. De färger som finns kvar får ett annat djup än under de andra årstiderna.

Och svärtan.

Hösten är eftertankens kranka... osv. Naturen inser att den har varit något övermodig under våren och sommaren, förivrat sig och kanske gjort sig lite till åtlöje. Vräkt på lite för mycket med det gröna. Kanske framför allt vräkt på lite för mycket med det gröna. Man ser liksom inte skogen för bara grönt. Och mygg.

På hösten sätter sig naturen ner och tänker. Plockar ner dekorationerna.

Hösten är konstnärlig. Skönandarna föredrar hösten. Kanske för att hösten är så kravlös. Som årstid alltså. I arbetslivet råder ju snarare det omvända förhållandet. Men nu är ju inte arbetslivet ämnet för den här betraktelsen.

Och nu är det alltså vinter. Mödans tid. Som årstid kan den väl sägas vara estetiskt acceptabel, om än behäftad med en viss enformighet. Svår ur överlevnadssynpunkt, och det är ju det jag huvudsakligen sysslar med. Att överleva.

Fil

Det senaste året har jag sysslat en del med fildelning. Jag vill ju inte bryta mot lagen, därför har jag formulerat en rad regler för mitt fildelande. Bland annat laddar jag inte ner någonting som någon annan äger rättigheterna till. Det innebär i praktiken att jag sitter och delar filer med mig själv. Det kanske är bäst så, för min internetuppkoppling är väldigt långsam i skogskojan. Fildelning är ju annars en ganska social aktivitet, och därför inte särskilt kul för en eremit. Så länge jag nöjer mig med att dela med mig inom mitt lokala nätverk i kojan tycker jag att det är OK.

Jag brukar börja dagen med att tillverka en fil. Det behöver inte vara något avancerat, men det ska i alla fall vara så pass intressant att jag kan tänka mig att dela med mig av det. Till mig själv i första hand, som tidigare nämnts. Ofta blir det en ljudfil. Kanske lite sus som jag har spelat in mellan några granar i närheten. Det kan vara rogivande att lyssna på.

Eftersom jag är musiker händer det att en och annan flöjtsnutt hamnar på band också. Eller kanske lite bongoklappande. Det känns bra att skicka sina alster i en liten omloppsbana och se hur de tar sig ut i andra änden. Man laddar upp och sen ner, och vips är man konsument i stället för producent och kan lyssna med helt andra öron. Ofta blir jag kanske lite mer kritisk som konsument. Det kan bli lite tråkigt för konstnären i mig.

Då och då delar jag med mig av bilder. Det brukar jag göra helt analogt. Jag kalkerar alltså av någon lämplig bild genom att hålla upp den mot en ljuskälla. Då är det inte sällan som det är någon annans bild jag kalkerar av - alltså något av ett upphovsrättsbrott. Jag försvarar mig med att det sällan blir särskilt likt. Det finns ju inte många ljuskällor i kojan. Särskilt nu på hösten.

Bob Dylan i Globen 28 mars 2007

Ibland hör man vad han sjunger. Det hade jag inte väntat mig. Det är kul. Ännu roligare är att han spelar på en silverfärgad synt. Han har den inställd på något sorts orgelljud och när han spelar på den vrider han och vänder på sig på ett underhållande sätt, kanske för att få in så mycket känsla som möjligt i sina små klaviaturbidrag. Ganska ofta låter det som att han spelar i en helt annan tonart än de andra i bandet, men det kanske är en illusion. Det är i alla fall bra att han spelar synt. Det är en välkommen kontrast till den lite för duktiga och jämntjocka bluesrock som bandet står för. Trummisen bankar på för hårt. Han är jätteduktig med sina pinnar och kan säkert göra precis vad som helst med dem, men han punkterar refrängen i Like a Rolling Stone så att all luft går ur den. Syrebristen gör att delar av publiken tvingas lämna sina säten för att i ren desperation springa fram mot scenen.

Då och då börjar publiken klappa i takt på de märkligaste ställen. Kanske av otålighet. Hur ska man annars förklara de taktfasta handklappen i de lågmäldaste ballader? Och varför måste man envisas med att igenkänningsapplådera intron på en konsert med Bob Dylan, där 95% av publiken kan alla låtar utantill? Jag tycker det kan räcka med att applådera efteråt.

Girl of the North Country och Nettie Moore är förmodligen höjdpunkterna. Det märks annars att han anstränger sig lite mer på några av de nyare numren. Till exempel sjunger han flera gånger nästan samma melodi som på skivan. Det är ju annars inte ofta som han gör det. Vilket är bra, men ibland är originalmelodin faktiskt värd att bevara. Tendensen är annars att han försöker sjunga så bisarrt och entonigt han bara kan i början av varje låt, men i takt med att den närmar sig slutet tenderar han halka in på bekanta melodislingor.

Nu märker jag att jag låter negativ, och kanske t o m lite ironisk. I själva verket hade jag mycket utbyte av konserten och skulle som helhet ge den en solid trea i betyg. Ett par-tre insatser var helt klart värda femmor, men myckenheten av stabbiga bluestolvor drog ner helhetsintrycket.

Som avslutning vill jag också utnämna konserten till den bästa Bobby Dylan-konsert som jag åhört. De två tidigare konserterna (Globen 1989, Luleå 1992) har mest gjort att mina förväntningar var mycket beskedliga inför årets besök.

Saker

När jag reser glömmer jag bort mig själv. Det är därför jag reser. Den här gången glömde jag även bort allt annat som har med mig att göra: min adress, mitt yrke, namn, telefonnummer osv. Det var skönt, men det gjorde det svårt att hitta tillbaks igen. Drygt ett år efter jag gav mig iväg på promenad mot Kälsjärv dråsade jag på nytt ner i min underjordiska håla, lika överraskad som lättad. Allt som är mitt fanns kvar. Stolen, skrivdonen, kastrullen.

Ordet är det som håller mig vid liv. Inte "Ordet" som i Bibeln, utan ordet. Utan versaler. Och inte det talade ordet utan det skrivna. Det talade är lite för flyktigt för mig. Det fastnar liksom ingenstans. Inte ens om det uttalas i radio fastnar det. Det flyger ut och liksom sugs upp av luften. Men skriver man ner det då blir det kvar. Då kan man peka på det och visa upp det för barnbarnen. Men det är klart. Utan det talade ordet blir det inga barnbarn.

Lingonbladste är det sammanhållade kittet i min tillvaro. Utan det skulle jag vara en annan. Det är min rusdryck, min värmekälla, min näring; min frukost, lunch och mitt kvällsmål. Till middag äter jag vanligtvis kottar eller ekorre. Det smakar ungefär samma.

Det är allt jag har tänkt under det gångna året. Nästa gång jag har tänkt ska jag skriva igen. Annars inte.