Saker

När jag reser glömmer jag bort mig själv. Det är därför jag reser. Den här gången glömde jag även bort allt annat som har med mig att göra: min adress, mitt yrke, namn, telefonnummer osv. Det var skönt, men det gjorde det svårt att hitta tillbaks igen. Drygt ett år efter jag gav mig iväg på promenad mot Kälsjärv dråsade jag på nytt ner i min underjordiska håla, lika överraskad som lättad. Allt som är mitt fanns kvar. Stolen, skrivdonen, kastrullen.

Ordet är det som håller mig vid liv. Inte "Ordet" som i Bibeln, utan ordet. Utan versaler. Och inte det talade ordet utan det skrivna. Det talade är lite för flyktigt för mig. Det fastnar liksom ingenstans. Inte ens om det uttalas i radio fastnar det. Det flyger ut och liksom sugs upp av luften. Men skriver man ner det då blir det kvar. Då kan man peka på det och visa upp det för barnbarnen. Men det är klart. Utan det talade ordet blir det inga barnbarn.

Lingonbladste är det sammanhållade kittet i min tillvaro. Utan det skulle jag vara en annan. Det är min rusdryck, min värmekälla, min näring; min frukost, lunch och mitt kvällsmål. Till middag äter jag vanligtvis kottar eller ekorre. Det smakar ungefär samma.

Det är allt jag har tänkt under det gångna året. Nästa gång jag har tänkt ska jag skriva igen. Annars inte.