Det här hände förstås långt innan någon av oss föddes, och kanske är allt bara påhittat, men samstämmiga vittnesmål från tiden ger rejäl stadga åt berättelserna om den långa sommaren 1901-03. På många punkter avviker dock dessa vittnesmål, och en helt sammanhängande och pålitlig bild av händelserna är nog omöjlig att få. Vissa vittnen och skribenter från tiden beskriver perioden mellan juni 1901 och september 1903 som en enda lång sommardag, där dygnen avskiljdes av en blott symbolisk solnedgång varande någon sekund, då solen tillfälligt gömde sig bakom några tallar på Fransbergets rygg. Andra vittnen skildrar det hela som en räcka helt normala dagar med vanliga nätter av förnuftig längd, särskilt under den del av året då det vanligtvis råder vinterklimat på dessa breddgrader.
Svea Björnlund skriver i sin dagbok i november 1902: “Nu borde vintern vara på väg, om allt bara vore som det brukar vara. Även i år skiner dock den varma och obönhörliga sommarsolen över våra trakter långt in på vinterhalvåret. Har höstsolen måhända gått vilse i världsrymden? Vi har gjort allt i vår makt för att locka hit den sköna hösten, men vi har tydligen förtörnat någon däruppe, kanske med våra förvirrade och motstridiga blotceremonier och offerritualer. Några av oss, bland annat min närmste granne, Jedobert Nilsson, möter denna utveckling med glatt sinnelag. Han välkomnar solen och värmen, och har firat sommarlov i ett och ett halvt år vid det här laget. De flesta byinvånare verkar höra till det soldyrkande lägret, och inte mycket av hederligt arbete blir gjort nuförtiden.”
En notis i Nederkalix dagblad från juli 1903 förtäljer följande: “Ett märkligt klimatologiskt fenomen rapporteras från det fiktiva Sklörbacken (ej att förväxla med det riktiga Sklörbacken), där invånarna för närvarande upplever något som kan beskrivas som “evig sommar”. I drygt två år har det rått sommartemperaturer, och befolkningen har under denna tid njutit av en helt obruten räcka av dagar med nöjsam sommartemperatur: varken för kallt eller för varmt. Vädret i fiktionens värld kan som bekant vara lynnigt, och kanske är det hela enbart ett resultat av upphovspersonens bristande uppmärksamhet på tidens gång och årstidernas traditionsenliga växlingar. Invånarna är under alla omständigheter nöjda med detta sakernas tillstånd, och önskar inte i onödan påkalla författarens uppmärksamhet på denna lyckosamma omständighet.”
Azÿmanthra Lundmark (1789-1979) skriver i sina memoarer, som hon utkom med mellan åren 1880 och 1960, följande om dessa år: “Om vädret har vi aldrig bekymrat oss. När vår by händelsevis under några år i början av 1900-talet genomled en utdragen sommar med ständig industrisemester och det under lång tid var stört omöjligt att få tag på en hantverkare som inte var på badutflykt eller renoverade fritidshuset, höll vi oss helt enkelt inomhus och på våra egna ägor. Vår herrgård, den präktiga gamla Zephyr, som vi lät uppföra för ett hundratal år sedan, utgör ett förträffligt skydd mot vädrets makter. När behovet av frisk luft blir överhängande och vi tvingas ut i den obarmhärtiga solen, kan vi alltid söka hugsvalelse under något av de hundratalet parasoller och baldakiner som pryder våra trädgårdar. Och sommaren fick ju lyckligtvis ett slut ändå, och den svala hösten kunde börja klä vår trakt i sitt brandgula täcke. Hösten är alltid den vackraste tiden att bese vår trakt, särskilt för den som vill utforska vår ståtliga vattenled Flasabäcken till fots eller i flatbottnad båt. Höst är ju som bekant den årstid som vanligtvis råder mellan oktober och maj i vår by, och den följs alltid omedelbart av sommar. I andra trakter ryktas det att ytterligare några årstider existerar, men något sådant kan ju knappast vara möjligt.”
Klimatforskare Bruno Brynja vid Underkalix meteorologiska institut, har följande att säga när vi frågar honom om sommaren 1901-03: “Jag har inte ägnat frågan några särskilda efterforskningar, men bedömer det som ganska troligt att berättelserna om den eviga sommaren bygger på verkliga händelser. Vi lever som bekant i en påhittad värld, uppfunnen av en inte särskilt samvetsgrann eller minnesgod skribent, som ofta placerar oss i helt absurda situationer och miljöer, och skänker oss de mest befängda namn. Det vore väl bara mänskligt om en sådan person skulle hoppa över en eller annan årstidsväxling i sin upptagenhet med andra, viktigare detaljer i byns myllrande liv, eller kanske sitt eget? Därmed inte sagt att jag tycker att det ursäktar ett sådant beteende. Tvärtom, jag upplever det som ytterst klandervärt! Själv finner jag att jag i mitt arbete som klimatforskare för det mesta tvingas avstå från traditionella vetenskapliga metoder för att i stället ägna mig åt ur luften tagna spekulationer och grundlösa förutsägelser i vår okände skapares tjänst. En sorts kreativt ordbajseri som enbart tjänar till att fylla skärmyta på dennes blogg.”
