04 april 2014

Birger
















I band 21 (SJÖ-STOC) av Bra Böckers lexikon finns en svartvit bild av en medelålders farbror med gitarr och jovialiskt utseende. Bildtexten upplyser läsaren om följande intressanta fakta:

"Det finns ingen inspelning bevarad av Birger Sjöbergs röst" 


Mitt tolvåriga jag: "Vad är det som är så märkvärdigt med att det inte finns någon bevarad inspelning av den här mannens röst?"

På bilden poserade han visserligen med en gitarr, men artikeltexten upplyste mig om att han faktiskt var författare, inte sångare. Både bilden och farbrorn såg dessutom väldigt gamla ut - Birger Sjöberg dog 1929 - och på den tiden var det nog så att de flesta dog utan att någon hade gjort sig besväret att spela in ljudet av deras röst. Ändå ansåg tydligen författaren till lexikontexten om Birger Sjöberg av någon anledning att det var värt att påpeka att någon sådan inspelning inte finns. Det var något av ett mysterium.

Bra Böckers lexikon beskrev också Birger Sjöbergs röst. Efter att ha läst den korta artikeln hade jag bibragts (den eventuellt korrekta) uppfattningen att världens fatala senfärdighet i att dokumentera denna röst utgjorde en stor förlust. Vidare hade jag dragit (den helt felaktiga) slutsatsen att Sjöbergs musikaliska gärning därmed var evigt förlorad för eftervärlden. Jag var ganska nöjd med att ha snubblat över detta lockande mysterium, men då detta var långt före den digitala revolutionen, och det aldrig slog mig att undersöka saken vidare genom att besöka Kalix kommunbibliotek. Jag minns dock att jag återkom till bilden i lexikonet flera gånger, och varje gång fick min fantasi näring och jag vederfors en sublimt njutningsfull känsla av förlust.

Sedan gick min barndom över, liksom min ungdomstid. Jag misstänker att jag någon gång i tonåren gjorde återbesök i band 21 av Bra Böckers lexikon, men Birger Sjöberg var fortfarande enbart ett mysterium.

Ett drygt decennium efter mitt första mötet med namnet Birger Sjöberg dök det på nytt upp i mitt liv. Jag hade lånat hem en CD med Fred Åkerström från Ersboda bibliotek i Umeå, Guldkorn Vol. 2. Den innehöll bland annat tre sånger av Birger Sjöberg. Två av dem tyckte jag var ganska tråkiga, liksom skivan i övrigt. Men Frida sörjer sommaren var bra. Visan i sig hade något speciellt, och Åkerströms framförande föreföll kongenialt. Melodin var snårig och svår att riktigt greppa på några genomlyssningar, men den ägde ändå lätthet och elegans. Det fanns ett mått av ekonomi i texten. Den innehöll flera drastiska formuleringar och hopp mellan stilnivåer som inte bara var komiska utan också poetiska.

Och fast nu Frida såg det bleka blad
som sakta föll, att aldrig leva mera
så får väl Frida ändå vara glad
och inte sitta där och reflektera  

Varför kändes den här inspelningen intressant och Fred Åkerströms övriga produktion mindre lockande? Jag tror att jag var ganska ointresserad av den (i mina öron) lite grabbiga, bröliga vistradition som jag förknippade med Åkerström och Cornelis, samt alla svenska vissångare som kommit efter dem. Freds insjungningar av Frida sörjer sommaren hade en sirlig, åldrad ton som minde mer om Bellman än Evert Taube. 

Jag kopierade Frida sörjer sommaren till ett kassettband - som man gjorde på 1900-talet - och lämnade tillbaka CD:n till biblioteket. Jag lånade också Birger Sjöbergs diktsamlingar och läste dem utan större intresse. Det kändes lite gammalt och inte särskilt tillgängligt. Sedan var jag nöjd ett tag.

Vid den här tiden var jag väldigt intresserad av Franz Kafka. Jag hade läst det mesta av honom, i alla fall det som fanns översatt till svenska, inklusive brevsamlingar och dagböcker. Jag tyckte nog att jag förstod mig på honom. Under alla omständigheter kunde jag honom tillräckligt bra för att omedelbart inse att det fanns några uppenbara paralleller mellan Kafka och Sjöberg. Inte litterärt, men i biografin. De var födda med två års mellanrum (Kafka 1883, Sjöberg 1885), båda var inbitna ungkarlar (även om Kafka gjorde flera försök att stadga sig), båda blev publicerade i bokform i relativt hög ålder, och båda dog i lungsjukdomar på 20-talet. Kafka i tuberkulos, Sjöberg i lunginflammation. En skillnad var förstås att Birger Sjöberg levde tillräckligt länge för att uppleva ett stort genombrott som författare, både konstnärligt och publikmässigt. Han var dock inte särskilt väl rustad för ett sådant genombrott och framlevde sina sista år i ett ganska depressivt tillstånd. Det sista hade de förstås också gemensamt.

Nog om Franz Kafka. Jämförelsen haltar för övrigt på ett par punkter. Kafka var totalt omusikalisk, och Sjöberg skrev några visor som nu numera sorteras in bland de svenska klassikerna, och inte bara som lyrik, utan som musik.

Men det förstod jag inte då. Jag var nöjd med att gilla en enda visa. Samtidigt var jag fortfarande intresserad av personen Birger Sjöberg. Det var trots allt så det hade börjat. Jag läste en del om honom, och köpte Johan Svedjedals tjocka biografi när den kom ut. Men fortfarande hade jag inte närmare bekantat mig med visorna som musik eller ens läst Kvartetten, som sprängdes, Sjöbergs roman.


För något år sedan började jag lyssna på olika inspelningar av Fridas visor. Jag hade köpt Fred Åkerströms Fred besjunger Frida på LP för många år sedan, men hade inte lyssnat särskilt uppmärksamt på den. Jag tyckte mest att det var irriterande att han lät spänd och sjöng småfalskt. Men så började jag lyssna på den skivan igen med nya öron. Det var nog trots allt inte alls särskilt falskt, inte med Fred Åkerström-mått mätt. Det var faktiskt en riktigt bra skiva, och nu var jag redo att höra mer. Jag plöjde Mikael Samuelssons insjungningar av Fridas visor, Ingvar Wixells inspelning från 1959 och en dubbelkassett från Birger Sjöberg-sällskapet kallad Fridas visor på 78:or. Inget var riktigt på samma nivå som Åkerströms insjungningar, men nu förstod jag mig lite bättre på Birger Sjöbergs universum. Jag letade också fram noter till visorna och började sjunga mig igenom repertoaren till gitarrkomp. Det slog mig att hans melodier är ganska egenartade. Ofta använder han sig av nästan parodiskt långa melodifraser som gör dem lite oformliga och mindre lämpliga för allsång. Men visorna är förtjusande - originella och melodiska. Och mycket riktigt är Bellman en ganska tydlig förebild, ibland direkt, som i utflyktsskildringen "Fjärilen på Haga" som också citerar den uppenbara förebilden.

Tidigare hade Lilla Paris-fantasin för mig framstått som något ganska svårgripbart. Jag hade läst mer av analys och kritik av Sjöberg än jag hade läst hans verk. Där beskrevs en svårgripbar spänning mellan ironi och idyll som jag aldrig riktigt kunde få rätsida på. Nu inser jag att jag läste slarvigt.

Sjöberg använde idyllen som en tillflykt, men han var också självmedveten och kunde inte annat än skildra den med en tunn fernissa av ironi. Sjöbergs alter ego, bodbiträdet, däremot, saknar denna självmedvetenhet och blir därför måltavla för en sorts intrikat självironi. Han drev inte med småstadsidyllen. Han drev med sina egna drömmar om småstadsidyllen, och kunde därför hänge sig åt dem med gott samvete.

En vacker dag ska jag läsa Kvartetten.

Sen ska jag skriva en bok om Birger Sjöberg.

03 april 2014

Kottar: ett verk

Det slår mig när jag lyssnar på Kottar: en symfoni, att träblåset inte lämpar sig särskilt bra för att gestalta vattendragets röst. Jag skulle naturligtvis ha valt stråkar i stället. Nu lät jag - dumt nog - stråkarna spela vindens lek i trädkronorna. Det framstår nu som en fullständigt vanvettig idé. Jag kan fortfarande höra slagverket som kottars dunsar mot skogens golv, och det gör mig innerligt glad, men jag tvivlar samtidigt på att någon annan lyssnare förmår göra den kopplingen. Jag ångrar vidare att jag skrev den i Ess-moll. Skogen går förstås mer i F-dur.

Och när jag betraktar muralmålningen Kottar: en meditation, drar jag mig till minnes att jag vid tiden för dess tillkomst ännu inte hade klart för mig att man får en bruten färg när man blandar två olika färger. Alltså inte en randig. Det var frustration från början till slut. Målningen blev bra ändå, men för att man ska uppfatta någon form alls krävs mycket bra ljusförhållanden. Den går helt och hållet i olika nyanser av gråbrunt.

När jag å andra sidan tittar på TV-reprisen av baletten Kottar: ett tillstånd, känner jag mig mycket stolt. Jag har förvisso en lång erfarenhet av att koreografera lingonrisets bugande rörelse när de hälsar nedfallande tallbarr, men det här var första gången jag fick tillfälle att arbeta med människor. Överhuvudtaget.

Romanen Kottar: ett levnadsöde skrev jag inte själv. Jag använde en spökskrivare. Det gick till så här: jag pratade med min spökskrivare varje dag i två veckor. Efter varje samtal gick han/hon och skrev några sidor med minnesanteckningar från samtalet. Sedan lästes dessa upp vid nästa samtal. Jag rättade missuppfattningar, lade till något som kanske hade tänkts utan att riktigt artikuleras under föregående samtal. Därefter pratades det lite nytt, och spökskrivaren skrev nya anteckningar. Osv. Efter två veckor fick jag nog och lät spökskrivaren vara i fred. Två år senare var boken klar. Den blev mycket bra och innehåller flera av mina tankar om ditten och datten. Säkert en två-tre olika tankar som dyker upp på spridda ställen i romanen. Jag behövde inte köpa den själv, utan förlaget skickade ett gratisexemplar med posten.

Tidigare idag när jag tuggade i mig maträtten Kottar: en gryta, slog det mig plötsligt att jag inte visste om jag huvudsakligen fick i mig kolhydrater eller proteiner. Eller kanske något annat. Något meningslöst. Många tror att man inte kan äta kottar. Det kan man. Man kokar dem länge. De smakar beskt. Vidrigt faktiskt, men i grytan ingår också lingonblad, som i sig smakar vidrigt, men som i kombination med kottar smakar översinnligt ljuvligt.

Slutligen tänker jag på fotoboken Kottar: ett dokument. Egentligen är titeln missvisande eftersom den inte handlar om flera kottar. Boken består av 49 porträtt av en och samma kotte tagna under en period av trettio år. Under hela den tiden har kotten legat på samma ställe. Det låter kanske konstigt. Hade det varit i skogen skulle den förstås ha brutits ner för länge sedan, men den har förvarats i en grå pappask i städskåpet, mellan skovårdsprodukter och möbelpolishen.