21 april 2009

Trendmedvetenhetshelvetet


Vissa ord påverkar mig på samma sätt som åsynen av Jan Björklund. Jag tänker på det diffusa illamående som man även kan uppleva ombord på en båt eller i andra situationer då tillvarons grundvalar sätts i rörelse.

Ordet bygger tankesystem som är mig främmande ur politisk och moralisk synvinkel, och har dessutom mage att verka uppfordrande. Att använda sig av ordet är att hävda existensen av ett värdesystem i tillvaron som för mig vägrar ta gestalt.

Ordet är trendmedveten.

Grundproblemet är att ordet avser att kommunicera en positiv och eftersträvansvärd egenskap, när det hos mig i stället väcker motsatta associationer. Ju mer jag reflekterar över ordet trendmedveten desto mer fylls jag av en känsla av vilsenhet. Idén är att den som äger denna egenskap förväntas agera enligt ett visst förutbestämt mönster, och med jämna mellanrum byta ut garderob, tapeter, umgänge, kosthållning m.m. allteftersom påbuden avlöser varandra från de ogripbara existenser som formulerar våra ”trender”.

Den som är trendmedveten följer trender. Jag är medveten om att kausaliteten i denna satslogiska härledning är något svag, men medge att den äger viss konnotativ giltighet. Man kan förstås tänka sig en trendmedveten person som aldrig följer upp denna sin medvetenhet med handling. Ungefär som en språkkunnig person som aldrig pratar eller på annat sätt uttrycker sig språkligt. Att föreställa sig en sådan person är emellertid en meningslös tankelek.

Mitt problem med begreppet trendmedveten är just detta att det glorifierar ett sätt att vara som i de flesta sammanhang aldrig skulle betraktas som eftersträvansvärt. Undantaget förstås i en diktatur eller någon annan strikt hierarkisk organisation, t.ex. försvaret. En annan intressent som föredrar den envägskommunikation som trendtänkandet innebär är förstås kapitalet. Den som använder ordet trendmedveten som något positivt måste samtidigt finna något vackert i att följa anonyma påbud och vara en kugge i kommersialismens maskineri. Den trendmedvetne befinner sig i konstant rörelse, men saknar egen vilja och riktning. Han är ett rö för vinden, kapitalismens kanonmat.

Jag menar inte att man måste förbli densamme och aldrig byta ut något i sitt liv, och tycker inte att det är fel att då och då fråga sig vad man egentligen känner inför de invanda tapeterna, hur man påverkas av den musik man rutinmässigt använder för att döva ångest och stänga ute vardagens brus, eller att ifrågasätta skärningen på byxorna man drar på sig. Men denna process kan ju ske med mer eller mindre närvaro av kritiskt tänkande och självständighet. Viljelös och okritisk underkastelse av marknadens anonyma påbud kan aldrig vara bra.

Själv tycker jag att dubbelknäppta kavajer är fula. Jag är också tveksam till alltför fluffiga kuddar och duntäcken, samt smaken av soltorkade tomater. Gymnastikskor intresserar mig inte. Däremot är jag inte helt främmande för att sätta ett par sådana på fötterna, även om det inte är något jag gör i praktiken.

09 april 2009

Landskap och minne


När jag kröp ur mitt ide för några dagar sedan blev jag nästan omedelbart informerad om att det råder lågkonjunktur i vår värld. "Intressant" sade jag för mig själv, med en smått ironisk röst. Inte för att jag är helt okänslig för andras lidande, men jag är trots allt eremit.

Jag har inte någon anställning som jag behöver oroa mig för, inget kapital som upphör att förränta sig eller ens några världsliga ägodelar att tala om. Därmed inte sagt att man trots det inte kan bli bekymrad. Kanske i sympati med andra. Men jag är trots allt eremit.

Det råder för övrigt en självförvållad lågkonjunktur i min koja. Delvis på grund av att jag den här vintern gick i ide för första gången. Det hela var tänkt som ett exeperiment, delvis påkallat av den leda som jag på sista tiden börjat känna vid tillvaron. 

Vardagens triviala form. Ensamheten. Även detta är förstås självförvållat. Jag är trots allt eremit.

Lågkonjunkturen hos mig ser ut så här: väggbeklädnaden flagnar av, både ute och inne. Mina "skor" innesluter inte längre fötterna tillfyllest. Det luktar av något någonstans i kojan. Inte obehagligt, men främmande. Något dolt som ligger och jäser. Jag har magrat högst alarmerande under vistelsen i idet. Jag hade bunkrat upp med förnödenheter, men den sista påsen Polly tog slut i mitten av december. Sedan dess har jag levt på smält snö och insekter. Det avgnagda och knotiga ligger förvisso ganska bra i linje med det jag försöker uppnå med livet här. Man vill ju också på något sätt motsvara omgivningens förväntningar på en eremit även när det gäller det rent visuella, men det finns en gräns. 

Nu kommer posten. Det vanliga: reklam och ett kravbrev från biblioteket. De vill att jag ska lämna tillbaka Skog - landskap och minne, en civilisationshistoria. Jag som bara har hunnit halvvägs. Nu vet jag vad jag skulle ha använt vintern till.