29 november 2007

Vinter


Hösten är slut, den årstid som i princip gör det mödan värt att bo vid Flasabäcken.

Nu vidtar mödan.

På hösten ser man naturen som den egentligen ser ut, under kläderna. De färger som finns kvar får ett annat djup än under de andra årstiderna.

Och svärtan.

Hösten är eftertankens kranka... osv. Naturen inser att den har varit något övermodig under våren och sommaren, förivrat sig och kanske gjort sig lite till åtlöje. Vräkt på lite för mycket med det gröna. Kanske framför allt vräkt på lite för mycket med det gröna. Man ser liksom inte skogen för bara grönt. Och mygg.

På hösten sätter sig naturen ner och tänker. Plockar ner dekorationerna.

Hösten är konstnärlig. Skönandarna föredrar hösten. Kanske för att hösten är så kravlös. Som årstid alltså. I arbetslivet råder ju snarare det omvända förhållandet. Men nu är ju inte arbetslivet ämnet för den här betraktelsen.

Och nu är det alltså vinter. Mödans tid. Som årstid kan den väl sägas vara estetiskt acceptabel, om än behäftad med en viss enformighet. Svår ur överlevnadssynpunkt, och det är ju det jag huvudsakligen sysslar med. Att överleva.