Skiss till livsteckning

När jag var liten var jag mycket klen och räddhågsen av mig. Jag vågade knappt vistas utomhus av rädsla för att blåsa omkull. Jag hade inga kamrater eftersom jag inte förstod vad man skulle ha sådana till. När jag hade gått ut skolan började jag träna min kropp genom att lyfta stenar. Till att börja med rörde det sig om väldigt små stenar, i princip grus. Efter en tid kunde man se mig bära omkring på stora stenblock dagarna i ända, och folk började närma sig mig med tillförsikt. Sedan flyttade jag ut i skogen. Det blev tröttsamt med alla närmanden.

Jag gissar att det är ungefär så många eremiters historia ser ut.
Inte min, dock.

Inte vår

Vår. Kanske inte vid Flasabäcken, men på andra platser i landet.
Snart kommer gäddfiskarna hit och stör. Själv ser jag mer fram emot ullerslakten i maj.
Spelar in en dokumentär om mitt liv med ett filmteam från Japan.
De frågar. Jag svarar. Men mest går jag omkring och sköter mina sysslor och så filmar de. Till mina sysslor hör att tvätta kläderna i bäcken, läsa posten, vittja fällor, vårrusta taket och programmera i c++, perl och java. Det sista mest i teorin eftersom jag inte har någon el i hyddan.