Jag blev häromdagen intrasslad i ett filosofiskt samtal med ett skogsmullepar som hade gått vilse och satt och drack kaffe på en sten bakom Fransberget. Efter en lång utläggning om naturen och dess skönhet i allmänhet, och Flasabäckens omgivningar i synnerhet, kom de fram till att jag, alltså undertecknad, lever ett "autentiskt" liv. Slutsatsen förvånade mig, eftersom jag hela mitt liv aldrig tagit ett medvetet beslut i någon riktning, och sålunda enligt existentialisterna knappast borde anses ha lämnat den rena existensens stadium. Så ser jag också själv på mig och mitt liv. Jag driver vind för våg. För närvarande bor jag i ett grävlingsgryt, vilket kan tyckas originellt och tyda på ett visst mått av företagsamhet, men faktum är att jag anvisades den här platsen av den kommunala bostadskön under en kort period av bostadsbrist i Kalix kommun, och sedan blev jag kvar.
Jag försökte förklara för de förvirrade skogsmullarna att "existensen föregår essensen" och andra uppsnappade uttryck, men mina kunskaper i existentialistisk filosofi sträcker sig inte tillräckligt djupt för att jag skulle kunna övertyga dem om hur i grunden meningslös min tillvaro i själva verket är. På vägen hem genom skogen var jag nästan själv övertygad om att jag trots allt lever ett ganska rikt liv, men innan jag hann tänka tanken klart avbröts jag av en ensam höstekorre som kilade fram på stigen framför mig och upp längs en trädstam. Det är problemet med att leva som jag gör: man hinner aldrig riktigt fullfölja en tankegång, utan avbryts ständigt av alla dessa distraktioner som naturen är full av. Har man tur hinner man tänka ostört en halv dag, men då kan man ge sig den på att en gran- eller tallkotte kommer nerramlande på taket, och man måste sluta filosofera för att i stället ägna sig åt världsliga ting.
