Bob Dylan i Globen 28 mars 2007

Ibland hör man vad han sjunger. Det hade jag inte väntat mig. Det är kul. Ännu roligare är att han spelar på en silverfärgad synt. Han har den inställd på något sorts orgelljud och när han spelar på den vrider han och vänder på sig på ett underhållande sätt, kanske för att få in så mycket känsla som möjligt i sina små klaviaturbidrag. Ganska ofta låter det som att han spelar i en helt annan tonart än de andra i bandet, men det kanske är en illusion. Det är i alla fall bra att han spelar synt. Det är en välkommen kontrast till den lite för duktiga och jämntjocka bluesrock som bandet står för. Trummisen bankar på för hårt. Han är jätteduktig med sina pinnar och kan säkert göra precis vad som helst med dem, men han punkterar refrängen i Like a Rolling Stone så att all luft går ur den. Syrebristen gör att delar av publiken tvingas lämna sina säten för att i ren desperation springa fram mot scenen.

Då och då börjar publiken klappa i takt på de märkligaste ställen. Kanske av otålighet. Hur ska man annars förklara de taktfasta handklappen i de lågmäldaste ballader? Och varför måste man envisas med att igenkänningsapplådera intron på en konsert med Bob Dylan, där 95% av publiken kan alla låtar utantill? Jag tycker det kan räcka med att applådera efteråt.

Girl of the North Country och Nettie Moore är förmodligen höjdpunkterna. Det märks annars att han anstränger sig lite mer på några av de nyare numren. Till exempel sjunger han flera gånger nästan samma melodi som på skivan. Det är ju annars inte ofta som han gör det. Vilket är bra, men ibland är originalmelodin faktiskt värd att bevara. Tendensen är annars att han försöker sjunga så bisarrt och entonigt han bara kan i början av varje låt, men i takt med att den närmar sig slutet tenderar han halka in på bekanta melodislingor.

Nu märker jag att jag låter negativ, och kanske t o m lite ironisk. I själva verket hade jag mycket utbyte av konserten och skulle som helhet ge den en solid trea i betyg. Ett par-tre insatser var helt klart värda femmor, men myckenheten av stabbiga bluestolvor drog ner helhetsintrycket.

Som avslutning vill jag också utnämna konserten till den bästa Bobby Dylan-konsert som jag åhört. De två tidigare konserterna (Globen 1989, Luleå 1992) har mest gjort att mina förväntningar var mycket beskedliga inför årets besök.