Sklörbackens vänort i Italien är som bekant Venedig. Jag åkte dit för en tid sedan för att delta i diverse aktiviteter. Som väntat gick jag vilse och hittade aldrig till mötesplatsen. Det gav mig ett utmärkt tillfälle att utforska staden.Venedig skiljer sig en del från Sklörbacken. Det är heller inte särskilt likt Kalix. Den störtsta skillnaden - och det som jag först lade märke till - är att husen är så gamla. I Kalix river vi alla hus som är äldre än femtio år, eller lägger på ett lager tilläggsisolering och en ny fasad av något praktiskt och väderbeständigt material. I Venedig gör man av någon anledning inte så. Husen ser därför fallfärdiga ut. En del lutar lite grand. Jag tänkte en hel del på just detta när jag gick omkring i staden. Själv har jag ju inget hus alls, men det gjorde mig lite beklämd att se alla dessa ruiner och ständigt bli påmind om livets ändlighet och den materiella världens fåfänglighet. Det rent estetiska intrycket är dock till stora delar mycket positivt. Ögat njuter medan själen värker när man betraktar Venedigs fasader.
En detalj som jag också lade märke till är att man inte har några vägar att tala om. I stället för vägar har man vatten. Resultatet blir att väldigt många människor trängs på trottoarerna.
När jag kom tillbaka till min koja vid bäckens strand bryggde jag mig en kopp lingonbladste och satte mig ned för att samla tankarna och sortera reseintrycken. Sen samlade jag tankarna och sorterade reseintrycken.
