Det finns landskap som berör och landskap som får själen att förtvina. Vissa landskap gör att man kommer i kontakt med sig själv och reflekterar, andra får jaget att suddas ut och man förvandlas till ett anonymt, kollektivt subjekt. Turist. När man blir turist slutar man tänka. Ingenting förvånar en. Den förvåning som man eventuellt uppvisar är regisserad av resehandböcker och muntligt traderad förhandskunskap.
Olika resenärer kan förstås uppleva olika resmål som turist. Jag tror att det som avgör är hur ens inre landskap är beskaffat. Mitt inre landskap är en sankmark.
Min inre sankmark vill gärna omges av skog. Stora öppna ytor kan vara intressanta för stunden, men efter ett tag inträder torgskräcken. Eller kanske snarare torgledan. Jag vill att naturen ska bjuda på hemligheter. När allt är frilagt för ögat vid den första anblicken finns det ingenting för fantasin att göra. Ingen undran. Det kanske är vackert, men på ett ytligt, vykortsaktigt sätt.
Jag besökte Island. Där är landskapet mestadels öppet. Men det är bara undantagsvis odlingslandskap, och det gör hela skillnaden. Det är det tuktade odlingslandskapet som avtrubbar blicken. Det av människan skapade är alltför enkelt, alltför förutsägbart. Islands landskap visar öppet sin fientlighet mot alla människans försök att tämja det. Det är en typ av landskap som ständigt förvånar trots att det omedelbart brer ut sig för betraktaren på ett närmast skamlöst sätt. Men det finns inget lättsinnigt i Islands natur. Lavafälten är vassa, svåra att beträda och omöjliga att vandra längre sträckor på. Vädret är förrädiskt. Slocknade vulkaner tornar upp sig. Heta källor som mystiska portar till underjorden. Island är någonting väsensskilt. Det isländska landskapet har inget släktskap med det välbekanta.
Därmed inte sagt att ön helt saknar kopplingar till vår värld. Reykjavik är ett bra exempel. När jag åker buss eller går genom den isländska huvudstaden känner jag igen mig från mindre norrländska och finska samhällen. Överkalix, eller kanske Torneå. Tätort i glesbygd. Estetiken är utan tvekan besläktad med den norrländska samhällsbyggnadskonsten. Husen äts upp av vädret. 
Förfallet är överväldigande, och i kombination med den storskaliga, bilanpassade efterkrigsarkitekturen blir effekten bedövande. Den gående människan avviker. Hon stryker omkring på undantag längs stadens gator. Korsar bilvägar i all hast, liksom på nåder. Byggnaderna kryper längs marken. Det enda som sticker upp är en kyrka med estetiken som hämtad ur Tolkienillustrationernas värld. Man spanar förgäves efter cyklister. Missförstå mig inte. Jag trivdes alldeles utmärkt i Reykjavik, liksom jag trivs i de norrländska samhällen som jag anger som jämförelsematerial. Jag har själv vuxit upp i en miniatyrversion av Reykjavik. Det jag försöker visa på är det paradoxala i att Islands månlandskap skapar samma typ av mänskliga miljöer som Norrlands gröna skoglandskap.
Jag anlände till Island via flygplatsen. Längs vägen mellan Keflavik och Reykjavik kan man inte leva. Där råder stenöken. Karghet. Min inre sankmark jäser och bubblar. Den känner det mystiska släktskapet med lavastenens flytande ursprung. Den fascineras av landskapets grundmurade människofientlighet. Under min vistelse ser jag mycket landskap. Det är som jag tidigare antytt ett landskap som det är svårt att slita blicken ifrån. Kanske inte för att det är helt nytt för ens blick; man har ju sett Sagan om Ringen. Landskapet är vilt. Det vill inte ha din kärlek eller beundran. Det vill inte ens ha besök.
Glöm inte att jag är eremit. Det här resereportaget är skrivet ur det mycket snäva perspektivet. Min upplevelse av Island präglas av en inre sankmark. Är ditt inre landskap i stället ett bergslandskap, en granskog eller den fontänprydda rondellen vid korsningen Klarabergsgatan/Sveavägen kommer din upplevelse att vara annorlunda. Men oavsett hur du väljer att betrakta ön kvarstår det enkla faktum att Islands natur inte vill ha ditt sällskap. Oavsett din personlighet, ålder, nationalitet eller samhällsklass måste du förhålla dig till detta faktum när du besöker ön.
Ibland kan det se ut som att naturen vill bjuda in besökare. På sina ställen finns sittplatser, utsikt, intressanta klippformationer, grönska, vackert väder. Hur dessa undantag ska tolkas är oklart. Det bestående intrycket är under alla omständigheter karghet. Islands ogästvänlighet förädlar besökarens själ genom att ständigt idka kritik. Landskapet inbjuder till introspektion och ifrågasättande. Vad gör jag här? Med vilken rätt har jag sökt mig hit? Vad är mål och mening i tillvaron? Islands svar är alltid nekande. Därför är islänningen en förhärdad sort som för att överleva tvingats avstå från grubblerier. Bara den som besöker ön kan uthärda den sorts begrundan som Island ger upphov till.
