En dag i juni tog jag mig en promenad längs de tre Grantjärnarna. Det måste ha varit tjugo år sedan sist. Skog förändras över tid. Jag kände knappt igen mig. Det kändes inte som att skogen kände igen mig heller.Skog, förresten. Mycket var kalhugget nu.
Sly och hyggen är det som gör skillnad. Sly och hyggen gör att skogen känns förklädd när man kommer tillbaka tjugo år senare. Jag kände igen små detaljer. En sten. Ett dike. Hur vägen förgrenas vid Nedre Grantjärn. Vattenytan. Men själva sjön såg större ut nu. Sedan sist har man ju sett en del mindre sjöar.
Ängsmarken mellan Nederst och Mitti. Urskogen må ha sin suggestiva kraft, men det är den gamla kulturmarken som river bort slöjorna av förströdd trivsamhet. En gammal husgrund är en port ner i avgrunderna. Historien närvarar.Även Flasabäcken är människans verk. Grävd för ett drygt sekel sedan. Det är spåren efter det arbetet som talar till mig när jag strövar i bäckens närhet. Dammens majestätiska förfall.
Träden är förstås också gamla. Och stenarna. Men de blir stumma i närvaron av de mänskliga lämningarna. Som är så rörande. Det finns inget rörande med stenar. Inget av människans patetiska strävan eller hennes skörhet. Och förfallet. Allt mänskligt förgår på några futtiga årtionden. Skogen gör aldrig något förgäves. Människans hela liv är en fåfäng kamp mot sönderfallet. Ett ständigt lappande och lagande.
Jag stannde helt kort vid ängen. Min begrundan gick inte djupare än till dessa hastigt nedskrivna tankar.
Återfärden blev rask. Mygg.
