Jag brukar säga att jag gillar Bob Dylan. Men det stämmer ju inte. Jag tror inte att jag gillar honom alls som person. Däremot tycker jag om att lyssna på inspelningar av hans musik. Inte allt förstås. Mer sentida inspelningar fångar i allmänhet inte mitt intresse på samma sätt. Jag brukar för enkelhetens skull dra en gräns vid 1978, ungefär vid tiden för Bob Dylans religiösa uppvaknande.
Det är inget ideologiskt ställningstagande från min sida, även om kontrasten mellan hans religiositet och min relativt bergfasta irreligiositet säkert färgar upplevelsen av musiken.
Det är nämligen musiken det handlar om. Musiken som blir sämre och sämre. Rösten, som fram tills dess förändrat sig från skiva till skiva - aldrig varit vacker eller behaglig men alltid levande. Den frälste Dylans röst känns avlägsen och ointresserad.
Under 1980-talet var det få som uppskattade Bob Dylans nya musik. Skivorna blev gradvis sämre, ibland närmast parodiskt dåliga, tills något plötsligt hände i slutet av årtiondet. Skivan Oh Mercy sågs av många som en vändpunkt, ett uppvaknande, om än kortvarigt. De närmaste åren efter Oh Mercy var magra ur kreativ synpunkt. I slutet av 1990-talet kom nästa uppvaknande med skivan Time Out of Mind. Därefter har varje skiva av Bob Dylan hyllats av en enig kritikerskara.
Själv har jag varit tveksam. Jag köpte snällt skivorna, men där andra hörde visionär poesi och konstnärlig pånyttfödelse hörde jag bara ett uppgivet kraxande. Allt handlade om den timliga världens ruttenhet, i ljuset av en underförstådd nära förestående apokalyps. Om inte uttryckligen religiös konst, så i alla fall konst filtrerad genom ett medvetande som allvarligt skadats av religionens destruktiva kraft.
Och skivomslagen, herregud. De är inte bara fula. De är negationen av god smak och saknar helt estetisk koppling till musiken.
Omslaget till den senaste, "Together Through Life", är värst, men alla tre är så anonyma att jag skulle kunna använda dem för att suggerera mig själv till sömns, om det inte vore för att jag blir så arg av att se eländet.
Men här kommer det märkliga.
De senaste månaderna har jag nästan bara lyssnat på den saliggjorde Dylan från 1978 och framåt, paradoxalt nog samtidigt som jag själv har radikaliserats i min irreligiositet för att numera tveklöst kalla mig ateist. Jag kan nu på ett helt annat sätt se storheten i mycket av den musik som jag tidigare avfärdade som menlös, trött och tillbakablickande.
Edward Said talar om konstnärers late style, som en sorts mogen konst som utspelar sig i periferin. Efter ett liv av framåtblickande kan den åldrande konstnären ställa sig vid sidan om. Han eller hon skapar utan tanke på samtidens diskurser och stilideal, kanske stärkt av ett lång livs erfarenhet och erövringar, men utan att nödvändigtvis bygga vidare på dessa. Den åldrande kreatören kan kosta på sig att vara småskalig och irrelevant och ändå få ur sig stor konst.
Said talade förstås inte specifikt om Bob Dylan, och kanske har jag helt missuppfattat begreppet late style, men det känns rätt att använda det här. Bob Dylan 2009 är inte en del av en samtida diskurs. Han försöker inte imponera på någon längre. Avlyssnad på det sättet antar Bob Dylan 2009 de rätta proportionerna. Han kan inte jämföras med den nyskapande giganten från 1960- och 1970-talen. Han bebor ett mycket mindre rum nu. Sparsamt möblerat. Han tänker långsammare och har sällan något nytt att komma med. Men man kan fortfarande trivas i hans sällskap, och om inte annat kan man ana den forna glimten i ögat.
Detta resonemang gäller förstås bara vissa sånger. Mycket är fortfarande skit.
