Någon gång måste det ta slut. Man rör sig i tillvaron som ett levande kardborreband. Hakar fast i passerande material utvalda med varierande grad av urskillning. Det verkar så enkelt från början; ändamålsenligt och kulturellt berikande. Man köper Real Live på kassett för 15 kronor. Lyssnar på Tangled Up In Blue med påtaglig behållning, läser en biografi över Bob Dylan av Anthony Scaduto lånad på Kalix kommunbibliotek, och börjar samla på sig. Ännu behöver man inte ens en gammal läskback för att härbärgera samlingen. Som bara är ett par centimeter tjock. Varje addition är en rikedom.
Men med addition fungerar det så här: Ett plus ett är en hundraprocentig ökning. Tretusenfyrahundrafyrtiotvå plus ett är ... mindre betydelsefullt. Jag har varje inspelad sextiotalshostning som cirkulerar med Bob Dylan, och känner stress. Det tar plats. Inte fysiskt, mentalt.
Och böcker. De första tar ju ingen plats alls. Men efter tio-femton-tjugo år inser man att de har blivit en börda. Det kanske handlar om tid. Hyllor och hårddiskar är fyllda av hundratals timmar förströelse, men jag har inte tid att bli förströdd. En del av materialet kan kanske inte heller kan kvalificera som förströelse.
Idag sätter jag upp nya bokhyllor. Bygger en liten frist. Men en dag kommer väggutrymmet att ta slut.
