I begynnelsen vakade en blå himmel över landet, en himmel som aldrig hemsöktes av molntäcken eller hotande fågelsträck. Jag var ännu ett litet barn, men jag minns det mycket väl. Mitt minne är ofelbart, som en databehandlingsmaskin. När solen sken fanns inga bekymmer, och när solen inte sken sov man.
Nuförtiden är det sällan himlen syns. Ofta täcks den av moln, eller åtminstone tussar av moln. Skorstenar, skyskrapor och mobilmaster reser sig från horisonten. Jetplan rusar härs och tvärs genom luftrummet, dånar fram över människornas boningar och sprider osynliga gifter som försvagar nerver och kuvar befolkningen.
När jag var liten, på 1970-talet, fanns inget ont i världen. Ingen betalade skatt, och hela världen talade samma språk. Alla var släkt och kallade varandra saker som “mor” och “farbror”, “gammelmormor” och “son”. Jag var alltid son. Nuförtiden säger folk inte sådana saker längre. De använder ord som inte ens var uppfunna då. Hårda ord. Utländska.
Idag gick jag en kortare promenad till affären. På vägen tittade jag upp mot himlen, och plötsligt slog det mig att den aldrig förr har sett så ondskefull ut. Jag kände fortfarande dess tyngd när jag stod och tvekade mellan mjölksorterna i mejeridisken. Hela min kropp var uppfylld av oro. Mjölkdisken började lukta surt, och plötsligt fann jag mig springande längs en husvägg i utkanten av samhället. Mjölken fick stå kvar i butiken. Nu skulle jag bara överleva färden hem, men överallt anfölls jag av den mörknande himlen.
Nu är det natt. Himlen vakar osynlig över mig. Den vet var jag är. I morgon när solen stiger ska jag börja gräva min grop i jorden under huset. I botten av den gropen kommer inget ljus nå, himlens vakande öga kan aldrig urskilja mina konturer eller gissa mina förehavanden där. Särskilt när jag har täckt hålet med tätt packad jord, meter efter meter.
Nuförtiden är det sällan himlen syns. Ofta täcks den av moln, eller åtminstone tussar av moln. Skorstenar, skyskrapor och mobilmaster reser sig från horisonten. Jetplan rusar härs och tvärs genom luftrummet, dånar fram över människornas boningar och sprider osynliga gifter som försvagar nerver och kuvar befolkningen.
När jag var liten, på 1970-talet, fanns inget ont i världen. Ingen betalade skatt, och hela världen talade samma språk. Alla var släkt och kallade varandra saker som “mor” och “farbror”, “gammelmormor” och “son”. Jag var alltid son. Nuförtiden säger folk inte sådana saker längre. De använder ord som inte ens var uppfunna då. Hårda ord. Utländska.
Idag gick jag en kortare promenad till affären. På vägen tittade jag upp mot himlen, och plötsligt slog det mig att den aldrig förr har sett så ondskefull ut. Jag kände fortfarande dess tyngd när jag stod och tvekade mellan mjölksorterna i mejeridisken. Hela min kropp var uppfylld av oro. Mjölkdisken började lukta surt, och plötsligt fann jag mig springande längs en husvägg i utkanten av samhället. Mjölken fick stå kvar i butiken. Nu skulle jag bara överleva färden hem, men överallt anfölls jag av den mörknande himlen.
Nu är det natt. Himlen vakar osynlig över mig. Den vet var jag är. I morgon när solen stiger ska jag börja gräva min grop i jorden under huset. I botten av den gropen kommer inget ljus nå, himlens vakande öga kan aldrig urskilja mina konturer eller gissa mina förehavanden där. Särskilt när jag har täckt hålet med tätt packad jord, meter efter meter.
