Myggjagarnas klubbhytt - en opera

Myggjagarnas klubbhytt under Föreningen Myggjagarnas glansdagar i mitten av 1980-talet.
I år kommer byggnadens historia att skildras i en länge emotsedd opera.

Vårt lilla samhälle börjar så sakteliga öppna upp igen efter år av nedstängning, restriktioner och allmän beröringsskräck. I början av denna mörka period drabbades många näringar hårt, men allra hårdast drabbades de publika verksamheterna - teatrarna, musiketablissemangen, kyrkorna och alla som arbetar inom dessa näringar. Andra kulturutövare klarade sig bättre. Författarna fick plötsligt mer tid till skrivande och navelskådande, filosoferna fick nya ingångar och perspektiv till sina gagnlösa värv, och producenterna av den profitinriktade elektroniska dansmusiken behövde knappast ta någon paus i det konstlösa programmerandet av trumbeats. Det rådde alltså en obalans mellan konsterna. För att jämna ut orättvisorna införde kommunledningen för ganska precis ett år sedan ett generellt förbud mot alla former av konstnärlig verksamhet. Konstnärerna fick lägga ner penslarna och avbryta det eviga stirrandet in i själens tomma avgrund, dansarna fick lära sig att sitta still, trubadurerna slita strängarna från sina ostämda lutor, poeterna börja extraknäcka som ekonomiassistenter, keramikerna upphöra med sitt infantila slabbande med lera och vatten, och byns alla influerare fick sluta arbeta med det som de arbetar med. I rättvisans namn fick folket vila från kulturella intryck under tolv underbara månader.

Men sedan några veckor tillbaka råder det åter full verksamhet på våra teatrar. Det repeteras friskt i varje liten källarteater såväl som på de stora kommunala scenerna. På Finska folkteatern får Stig Rombs länge emotsedda folklustspel De tre musikanterna äntligen sin premiär efter mer än tre års väntan. Stig Romb regisserar själv. Scenografin görs av elever på estetiska programmet vid Tyska gymnasiet, under ledning av fröken Elsa Ribbentrop-Molotov Björk. På den kommunala teatern Kommunala teatern förbereds Bengt Ohlsson, en episk iscensättning av den folkkäre journalistens mest omtalade krönikor. 

Slutligen verkar det som att vi efter närmare fyrtio år äntligen får en ny operauppsättning till byn. Som bekant har Bo Humlas opera Flasabäcken (en opera) spelats för fulla hus sedan 1983, men nu kommer den kommunala scenen att få konkurrens när det nyinvigda Lilla operahuset sätter upp samme kompositörs ospelade opera Myggjagarnas klubbhytt - en opera. Den komponerades vid ungefär samma tidpunkt som hans mer kända verk Flasabäcken (en opera), men ämnet för den har tidigare bedömts som alltför smalt för att kunna locka publik, även om man i allmänhet har varit överens om att musiken håller högre kvalitet i Myggjagarnas klubbhytt - en opera än i Flasabäcken (en opera). Humla drog sig tillbaka från operans värld efter att han färdigställt sina två operor. Sedan dess har han hankat sig fram som kompositör av jinglar, trudelutter och skillingtryck. Han sålde rättigheterna till Flasabäcken (en opera) till kommunen, vilket innebär att han inte tjänat ett öre på de tusentals föreställningar som spelats sedan 1983. För kommunen var affären ett ekonomiskt lyckokast. Det är den huvudsakliga anledningen till att kommunen inte har tagit ut någon kommunalskatt från invånarna sedan 1985. All kommunal verksamhet finansieras sedan länge helt av intäkter från operan. 

Lilla operahuset förväntar sig en liknande utväxling från detta nya operaprojekt, även om den kan begränsas av det faktum att operan enbart tar emot 200 åhörare, jämfört med det stora operahuset som har 180 000 sittplatser och oräkneliga ståplatser. Man räknar ändå med att man med operans hjälp ska kunna finansiera ett eget rymdprogram som tar människan till Mars inom de närmaste fem åren. 

Operachefen Herkules Alexander (den Store) tar emot oss i det renässansslott som tronar på kullen ovanför Salamanderdammen i utkanten av Centralparken - ett slott som har tillhört släkten sedan det uppfördes på 1560-talet av dess mest kände medlem, Ingela Alexander (den Store). Herkules har stora planer för den nya operan, som huserar i en byggnad som fram tills nyligen tjänade som garage för avställda sportbilar, men som ursprungligen byggdes för att vara en “familjeteater”, alltså en scen för barnen inom släkten Alexander (den Store) att uppföra små lustigheter för varandra och upp till 200 inbjudna gäster. Slottets salar präglas av familjens nedärvda översitteri, sadism och omvittnat dåliga omdöme i smakfrågor. Luften i slottet är mättad av generationernas ondska och självgodhet, och inte minst förakt för de enkla människor som huserar i samhället nedanför kullen och ödmjukt tjänar slottsfolket. Herkules Alexander (den Store) gör ingen hemlighet av att han delar denna inställning till enklare människor, men ekonomiska realiteter har tvingat honom att tänka i nya banor, och finns det en säkrare inkomstkälla än ett operahus? Vill man locka massorna måste man bjuda på pöbelkultur som opera, balett och poesiuppläsningar. 

Släktgodset Änglagårdh som det avbildades på 1600-talet

Bo Humla är mer försiktig i sin optimism. Han håller förvisso med om att operan innehåller en del trallvänliga bitar, men säger samtidigt att “tiderna förändras”. När han skrev Myggjagarnas klubbhytt - en opera för snart fyrtio år sedan ville publiken ha dissonans, atonalitet, provokativa texter och falsksång. Nu har den populära smaken vänt och operapubliken förväntar sig skolade vokalister, stämda instrument, linjärt berättande och scenografi. Stycket är präglat av sin tids ideal, och då Humla själv regisserar föreställningen kommer en del aspekter av operan troligtvis framstå som alltför nostalgiskt tillbakablickande för de delar ur publiken som hänger med i vad som händer i musikteaterns frontlinje och förväntar sig en modern opera med känslostarka, tragiskt-romantiska intriger, diatonisk harmonik och urskiljbara melodier.

Huvudrollerna spelas av stadsarkitekt Hedvig Halm och bodbiträdet Jerry Ladulås. Den minnesgode känner igen Jerrys namn från en lång rad egensinniga biroller i olika teateruppsättningar, samt i rollen som “Jerry” i operan Flasabäcken (en opera). Hedvig Halm har aldrig stått på en teaterscen förut, men vi är många som har njutit av hennes sonora stämma i månget nyårstal på stadshusbacken, tal som vanligtvis brukar fokusera på de arkitektoniska kvalitéerna i operachefens familjegods. Operan har redan spelats in med en annan och mer professionell orkester än den som kommer att framföra musiken under föreställningarna, och väntas komma ut på grammofon lagom till jul. En av de lokala skivaffärerna, Rogers rock, har förhandsbeställt två tusen exemplar av skivan, och förväntar sig att den kommer att sälja slut redan första försäljningsdagen. Roger Skolmen: “Jag gillar rock, och i en perfekt värld skulle jag kunna leva på att enbart sälja riktig skön rock’n’roll, men jag måste få mat på bordet precis som alla andra, så jag rättar mig i ledet och ser till att alltid ha några skivor med opera och azerbadjansk folkmusik i en back vid kassan. Man måste ju leva också.   

Myggjagarnas klubbhytt - en opera har premiär någon gång i november 2021. För mer information om kommande kulturarrangemang i bygden hänvisas till Turistbyråns kulturavdelning, eller internet.