Tyvärr har jag inte råd att stödja det lokala föreningslivet genom att köpa de där kakorna i plastlåda som ni säljer som representanter för Glömskans Bollklubb. Det är Hans Majestät Konungens fel. Missförstå mig inte, jag högaktar både honom och hans ämbete, men i det här fallet kan ansvaret inte falla annorlunda, hur gärna jag än önskade att det var så.
Tidigare i morse snörade jag på mig stövlarna och begav mig ut på min årliga skogspromenad. Just den här gången fick jag för mig att ta en annan väg än vanligt, således vek jag av från skogsbilvägen och började gå på en mindre stig. Den var förvånansvärt framkomlig - inte alltför rotbeströdd eller igenvuxen - så jag kunde gå relativt obekymrat. Stigen sökte sig dock strax genom ett mer låglänt och sankt parti, och plötsligt upptäckte jag att jag stod med vatten till knäna i en liten myr. Mina stövlar är mycket rejäla, med en höjd över vaderna som vanligtvis med god marginal förslår, även i de strapatsrikaste väderförhållanden. Men nu var de besegrade. Vatten sipprade långsamt över kanterna och snart var både byxor och strumpor dyblöta.
Jag vände naturligtvis omedelbart om, och strax befann jag mig hemma i stugvärmen igen. Torra byxor hittade jag direkt i garderoben, men de rena strumporna var helt slut. För att åtgärda denna överraskande brist begav jag mig genast ut igen, tog cykeln till centrum och snart stod jag så i Karnas strumpbod. Det slog mig att jag faktiskt aldrig handlat hos Karna förut. Jag har alltid köpt mina strumpor via postorder från Lennart Kilmisters herrstrumpsimport AB. Karna känner jag dock väl, då hon är sopran i Aktivistkören Sandinista! där jag upplysningsvis växlar mellan tenor och baryton beroende på årstid, luftfuktighet och körens sammansättning och behov. Jag hittade omedelbart ett trevligt strumppar som verkade vara av rätt storlek och dessutom hade en mycket dekorativ brodyr i resåren som fick mig att associera till både sensommarhimlar och fruktkompott. Jag lade strumporna på disken, och först då läste jag prislappen. Det var för sent. Karna hade redan spänt ögonen i mig och börjat knappa in köpet i kassaapparaten.
Minuten senare stod jag på gatan igen, utblottad. Men med två ytterst exklusiva strumpor i en liten påse. Som bekant är Hans Majestät Konungen beskyddare av Stiftelsen Svensk Våtmarksfond, och som sådan ytterst ansvarig för våtmarkernas utbredning i Sverige. Utan alla dessa våtmarker hade jag gått torrskodd genom skogen och aldrig tvingats uppsöka Karnas strumpbod, och då hade jag mycket lätt kunnat köpa både en eller två lådor med kakor, i första hand för att visa mitt stöd för den svenska ungdomsidrotten, men i andra hand självklart för själva kakornas skull, då jag även uppskattar traditionella bakverk av både mjuk och lite frasigare typ. De där, till exempel, med små chokladbitar instoppade i kaksmeten. De ser mycket goda ut. Så synd bara att vi fortfarande har monarki.
