Veckans yrke, del 45: Konstkritiker

Magnus Ruskprick-Olzon

Konstkritiker

Många har ställt sig frågan Vad är konst? Jag tycker att man ofta har anledning att i stället fråga Vad är inte konst? Det frågar i alla fall jag mig när jag går på utställningar. Särskilt när det är en konstnär vars verk jag inte är närmare bekant med sedan tidigare. Konstutställningar kan vara bedrägliga. Om man inte är uppmärksam kan man luras att tro att diverse inredningsdetaljer eller ovanligt färgstarka besökare är en del av utställningen. 

Jag har utarbetat en lathund för eget bruk som jag alltid har i bakhuvudet när jag går på vernissage. Den består av ett antal frågor som jag ställer mig själv om allt och alla som jag stöter på i utställningsrummet. Jag tror att det finns andra konstkritiker som kan ha nytta av min sammanställning, så jag delar gärna med mig. 

1. Är det någon annan i lokalen som tittar på föremålet/personen? (Kanske den viktigaste frågan)

2. Liknar föremålet andra föremål i rummet på ett konceptuellt och/eller estetiskt plan? Ett rent hypotetiskt exempel: om du misstänker att det lika gärna kan vara en vanlig papperskorg - ställ dig frågan om det finns andra objekt i rummet som skulle kunna förväxlas med en papperskorg.

3. Finns det en skylt i närheten av föremålet som inte omedelbart kan avfärdas som praktisk information av typen "Rökning förbjuden" eller "Avfall"? Ett säkert kort är om det står "Utan titel" på skylten. Då kan du skriva i princip vad som helst om verket, bara du inte uttrycker något konkret eller otvetydigt.

4. Försök identifiera konstnären. Om hon eller han pratar om ett föremål, kanske pekar och gestikulerar mot det, är det med största sannolikhet ett konstverk. En fara med denna metod är att man kan missta sig på vem som är konstnär. Det har till exempel helt säkert hänt många utställningsbesökare - inte bara undertecknad - att de ställt sig att beundra en papperskorg bara för att en museianställd har hänvisat till den när någon velat slänga ett kolapapper. Konstnärer bär inte uniform.*

5. Håll dig helst i stillhet så länge som möjlighet. Iaktta, och kommentera konstverken bara när du blir tillfrågad. Om "verket" på något sätt liknar en papperskorg - uttryck dig korthugget, helst genom att använda små icke-verbala ljud eller svårtolkade gester.

6. När du recenserar, var allmängiltig och undvik detaljerade beskrivningar av verken. Beskriv gärna lokalen, men inte alltför detaljerat. Om du råkat hamna på helt fel ställe kan det bli olyckliga efterverkningar, som till exempel när jag en gång skrev en recension av en spännande och tankeväckande konstutställning, då jag senare fick veta att jag i själva verket hade befunnit mig på en kurs för övertaliga bankanställda under omskolning. Den person som jag tagit för konstnären visade sig vara en arbetslös räknefarbror som redovisade en skoluppgift med stöd av PowerPoint. Jag tycker mig också minnas någonting om en papperskorg från samma tillfälle.

Det heter kritik, men jag brukar inte uttrycka några kritiska åsikter eller komma med negativa värdeomdömen i mina recensioner. Inga positiva heller för den delen. Konst kan i allmänhet med fördel beskrivas i neutrala ordalag, och varje läsare kommer alltid att tolka in sina egna åsikter i beskrivningen. Egentligen kan man inte säga någonting vettigt om konst överhuvudtaget. 

*Utom när de bär uniform

Veckans yrke, Del 44: Sotare

Emma-Lisa Kerrang

Sotare

Man kan inte utbilda sig till sotare. Det är någonting man är. Alla sotare kommer från en och samma släkt som stammar från en liten by i Transkarpatien. När vi uppnår arbetsför ålder ger vi oss iväg på vandring till det land och den plats som vi utbildats i att arbeta på från späd ålder. Medan jämnåriga barn i andra transkarpatiska byar kanske lär sig sitt modersmål, vare sig det är rusinska, ukrainska, ungerska eller något annat språk som talas i området, skolas vi från första början i det språk som vi måste behärska som yrkesarbetande sotare. I mitt fall blev det svenska med norrländsk dialektal färgning, samt förstås knoparmoj. 

I min utbildning har jag lärt mig allt om det svenska samhället, lagstiftning, historia, populärkultur, seder och bruk, sociala koder och umgängeskonventioner. Däremot stod inte sotarprofessionens kompetenser på schemat. Det förutsätts att sådan kunskap redan finns inbäddad i vår arvsmassa. 

I mitt fall var det inte riktigt så, utan jag har fått lära mig på jobbet. Ibland har det blivit fel. Tak har tagit skada. Hus fattade eld. Min arm fastnade upprepade gånger i diverse rökkanaler och jag fick ofta hjälpas loss av räddningstjänsten. En gång rispade jag huden på en s.k. "krejs" och fick uppsöka vårdcentralen. Jag mötte många motgångar, men jag kunde ändå fortsätta arbeta som sotare och anlitas av både företag och privatpersoner. Långsamt kunde jag förkovra mig i arbetet och fakturera med allt större marginaler. Det fanns ingen annan sotare i samhället. Man kan inte utbilda sig till sotare. Sotare är någonting man är.

Veckans yrke, Del 43: Präst

Korak Vessla

Präst

Många tror att vi präster bara arbetar när vi står i predikstolen, och att vi är fria att tillbringa resten av tiden lite som vi vill - i bästa fall med att tänka på Jesus, men kanske lika gärna med att läsa serietidningar och äta snask. Det är riktigt att vår viktigaste arbetsuppgift är tjänstgöringen i kyrkorummet, då vi förvandlar oss själva till språkrör för GUD och skapar en direktlänk mellan församlingen och DET EVIGA. För att kunna göra det måste man ha rätt examen, och inte minst den välsignelse som kommer av prästvigningen. Det håller vi hårt på inom Svenska kyrkan. Amatörpräster och predikande dilettanter göre sig icke besvär! Jag kan visa upp mitt examensbevis när någon frågar om det. Kanske inte på en gång, det ligger väl i en låda någonstans, men jag har verkligen den erforderliga mängden högskolepoäng för att kalla mig präst, och det räcker att se på mina kläder för att förstå att jag är en riktig präst och inte en bedragare som har klätt ut sig för att framstå som mer intressant och attraktiv för det motsatta könet eller för den delen individer av det kön som jag själv tillhör - jag har inga fördomar!

Vi ägnar oss förstås också åt själavård. Alla människor har en odödlig själ, och vår uppgift är att vårda dessa själar och förbereda dem för evigheten. Visst bryr vi oss om våra medmänniskor, men i än högre grad deras själar. Din kropp, dina organ, idéer och tankar och din personlighet är jordiska ting som upphör när du dör, men själen är någonting för sig som lever vidare in i nästa existens. Ingen vet dock riktigt vad själen är, och det tycker jag är intressant.

Du märker att jag pratar mycket om evigheten, och det är ingen slump. Det är mitt största intresse. Min församling är liten, förlagd i en avlägsen obygd, kyrkobyggnaden modern och tråkig, och mitt umgänge utanför yrkesutövningen begränsat. Kort sagt: om jag inte får ett evigt liv tillsammans med Jesus efter allt detta har jag förslösat min korta tid på jorden. Tanken på evigheten är trösterik, men ibland märker jag att den framstår som mer avlägsen och overklig ju mer jag funderar på den. Därför är det skönt att vi också har möten, eller arbetsplatsträffar som vi kallar dem, och tillhörande fika. När jag håller en skiva av en vetelängd i min hand, eller kanske en småkaka, upphör tankarna på evigheten och jag kan vara fullkomligt närvarande i nuet. När kaffet sedan förenas med fikabrödet i munnen upplever jag helt och hållet det transformativa mirakel som nattvarden försöker efterlikna, då brödet framkallar visioner av Frälsarens närvaro och kaffet sjuder av gudomlig livskraft. När jag smakade toscakaka för första gången bestämde jag mig i samma stund för att bli präst.