Konstkritiker
Många har ställt sig frågan Vad är konst? Jag tycker att man ofta har anledning att i stället fråga Vad är inte konst? Det frågar i alla fall jag mig när jag går på utställningar. Särskilt när det är en konstnär vars verk jag inte är närmare bekant med sedan tidigare. Konstutställningar kan vara bedrägliga. Om man inte är uppmärksam kan man luras att tro att diverse inredningsdetaljer eller ovanligt färgstarka besökare är en del av utställningen.
Jag har utarbetat en lathund för eget bruk som jag alltid har i bakhuvudet när jag går på vernissage. Den består av ett antal frågor som jag ställer mig själv om allt och alla som jag stöter på i utställningsrummet. Jag tror att det finns andra konstkritiker som kan ha nytta av min sammanställning, så jag delar gärna med mig.
1. Är det någon annan i lokalen som tittar på föremålet/personen? (Kanske den viktigaste frågan)
2. Liknar föremålet andra föremål i rummet på ett konceptuellt och/eller estetiskt plan? Ett rent hypotetiskt exempel: om du misstänker att det lika gärna kan vara en vanlig papperskorg - ställ dig frågan om det finns andra objekt i rummet som skulle kunna förväxlas med en papperskorg.
3. Finns det en skylt i närheten av föremålet som inte omedelbart kan avfärdas som praktisk information av typen "Rökning förbjuden" eller "Avfall"? Ett säkert kort är om det står "Utan titel" på skylten. Då kan du skriva i princip vad som helst om verket, bara du inte uttrycker något konkret eller otvetydigt.
4. Försök identifiera konstnären. Om hon eller han pratar om ett föremål, kanske pekar och gestikulerar mot det, är det med största sannolikhet ett konstverk. En fara med denna metod är att man kan missta sig på vem som är konstnär. Det har till exempel helt säkert hänt många utställningsbesökare - inte bara undertecknad - att de ställt sig att beundra en papperskorg bara för att en museianställd har hänvisat till den när någon velat slänga ett kolapapper. Konstnärer bär inte uniform.*
5. Håll dig helst i stillhet så länge som möjlighet. Iaktta, och kommentera konstverken bara när du blir tillfrågad. Om "verket" på något sätt liknar en papperskorg - uttryck dig korthugget, helst genom att använda små icke-verbala ljud eller svårtolkade gester.
6. När du recenserar, var allmängiltig och undvik detaljerade beskrivningar av verken. Beskriv gärna lokalen, men inte alltför detaljerat. Om du råkat hamna på helt fel ställe kan det bli olyckliga efterverkningar, som till exempel när jag en gång skrev en recension av en spännande och tankeväckande konstutställning, då jag senare fick veta att jag i själva verket hade befunnit mig på en kurs för övertaliga bankanställda under omskolning. Den person som jag tagit för konstnären visade sig vara en arbetslös räknefarbror som redovisade en skoluppgift med stöd av PowerPoint. Jag tycker mig också minnas någonting om en papperskorg från samma tillfälle.
Det heter kritik, men jag brukar inte uttrycka några kritiska åsikter eller komma med negativa värdeomdömen i mina recensioner. Inga positiva heller för den delen. Konst kan i allmänhet med fördel beskrivas i neutrala ordalag, och varje läsare kommer alltid att tolka in sina egna åsikter i beskrivningen. Egentligen kan man inte säga någonting vettigt om konst överhuvudtaget.
*Utom när de bär uniform
