Bob Dylan i Globen 28 mars 2007

Ibland hör man vad han sjunger. Det hade jag inte väntat mig. Det är kul. Ännu roligare är att han spelar på en silverfärgad synt. Han har den inställd på något sorts orgelljud och när han spelar på den vrider han och vänder på sig på ett underhållande sätt, kanske för att få in så mycket känsla som möjligt i sina små klaviaturbidrag. Ganska ofta låter det som att han spelar i en helt annan tonart än de andra i bandet, men det kanske är en illusion. Det är i alla fall bra att han spelar synt. Det är en välkommen kontrast till den lite för duktiga och jämntjocka bluesrock som bandet står för. Trummisen bankar på för hårt. Han är jätteduktig med sina pinnar och kan säkert göra precis vad som helst med dem, men han punkterar refrängen i Like a Rolling Stone så att all luft går ur den. Syrebristen gör att delar av publiken tvingas lämna sina säten för att i ren desperation springa fram mot scenen.

Då och då börjar publiken klappa i takt på de märkligaste ställen. Kanske av otålighet. Hur ska man annars förklara de taktfasta handklappen i de lågmäldaste ballader? Och varför måste man envisas med att igenkänningsapplådera intron på en konsert med Bob Dylan, där 95% av publiken kan alla låtar utantill? Jag tycker det kan räcka med att applådera efteråt.

Girl of the North Country och Nettie Moore är förmodligen höjdpunkterna. Det märks annars att han anstränger sig lite mer på några av de nyare numren. Till exempel sjunger han flera gånger nästan samma melodi som på skivan. Det är ju annars inte ofta som han gör det. Vilket är bra, men ibland är originalmelodin faktiskt värd att bevara. Tendensen är annars att han försöker sjunga så bisarrt och entonigt han bara kan i början av varje låt, men i takt med att den närmar sig slutet tenderar han halka in på bekanta melodislingor.

Nu märker jag att jag låter negativ, och kanske t o m lite ironisk. I själva verket hade jag mycket utbyte av konserten och skulle som helhet ge den en solid trea i betyg. Ett par-tre insatser var helt klart värda femmor, men myckenheten av stabbiga bluestolvor drog ner helhetsintrycket.

Som avslutning vill jag också utnämna konserten till den bästa Bobby Dylan-konsert som jag åhört. De två tidigare konserterna (Globen 1989, Luleå 1992) har mest gjort att mina förväntningar var mycket beskedliga inför årets besök.

Saker

När jag reser glömmer jag bort mig själv. Det är därför jag reser. Den här gången glömde jag även bort allt annat som har med mig att göra: min adress, mitt yrke, namn, telefonnummer osv. Det var skönt, men det gjorde det svårt att hitta tillbaks igen. Drygt ett år efter jag gav mig iväg på promenad mot Kälsjärv dråsade jag på nytt ner i min underjordiska håla, lika överraskad som lättad. Allt som är mitt fanns kvar. Stolen, skrivdonen, kastrullen.

Ordet är det som håller mig vid liv. Inte "Ordet" som i Bibeln, utan ordet. Utan versaler. Och inte det talade ordet utan det skrivna. Det talade är lite för flyktigt för mig. Det fastnar liksom ingenstans. Inte ens om det uttalas i radio fastnar det. Det flyger ut och liksom sugs upp av luften. Men skriver man ner det då blir det kvar. Då kan man peka på det och visa upp det för barnbarnen. Men det är klart. Utan det talade ordet blir det inga barnbarn.

Lingonbladste är det sammanhållade kittet i min tillvaro. Utan det skulle jag vara en annan. Det är min rusdryck, min värmekälla, min näring; min frukost, lunch och mitt kvällsmål. Till middag äter jag vanligtvis kottar eller ekorre. Det smakar ungefär samma.

Det är allt jag har tänkt under det gångna året. Nästa gång jag har tänkt ska jag skriva igen. Annars inte.

Snö

Jag gillar snö. I princip, eller kanske mest i teorin. Däremot är jag inte särskilt förtjust i årstiden. Vinter alltså.

Snö är fint att

a) titta på
b) gå på, förutsatt att det knarrar
c) bygga kojor & snögubbar av

Jag kan ibland även roas av skidåkning. Längre sträcker sig inte mitt intresse. För övrigt tycker jag mest att snön ställer till det. Varför bor jag då mitt i skogen i en koja under en gran, i en del av landet där man kan ha snöbollskrig på midsommarafton?

Nu ringer telefonen. Jag hinner inte utveckla min tankegång just nu.

Existens

Jag blev häromdagen intrasslad i ett filosofiskt samtal med ett skogsmullepar som hade gått vilse och satt och drack kaffe på en sten bakom Fransberget. Efter en lång utläggning om naturen och dess skönhet i allmänhet, och Flasabäckens omgivningar i synnerhet, kom de fram till att jag, alltså undertecknad, lever ett "autentiskt" liv. Slutsatsen förvånade mig, eftersom jag hela mitt liv aldrig tagit ett medvetet beslut i någon riktning, och sålunda enligt existentialisterna knappast borde anses ha lämnat den rena existensens stadium. Så ser jag också själv på mig och mitt liv. Jag driver vind för våg. För närvarande bor jag i ett grävlingsgryt, vilket kan tyckas originellt och tyda på ett visst mått av företagsamhet, men faktum är att jag anvisades den här platsen av den kommunala bostadskön under en kort period av bostadsbrist i Kalix kommun, och sedan blev jag kvar.

Jag försökte förklara för de förvirrade skogsmullarna att "existensen föregår essensen" och andra uppsnappade uttryck, men mina kunskaper i existentialistisk filosofi sträcker sig inte tillräckligt djupt för att jag skulle kunna övertyga dem om hur i grunden meningslös min tillvaro i själva verket är. På vägen hem genom skogen var jag nästan själv övertygad om att jag trots allt lever ett ganska rikt liv, men innan jag hann tänka tanken klart avbröts jag av en ensam höstekorre som kilade fram på stigen framför mig och upp längs en trädstam. Det är problemet med att leva som jag gör: man hinner aldrig riktigt fullfölja en tankegång, utan avbryts ständigt av alla dessa distraktioner som naturen är full av. Har man tur hinner man tänka ostört en halv dag, men då kan man ge sig den på att en gran- eller tallkotte kommer nerramlande på taket, och man måste sluta filosofera för att i stället ägna sig åt världsliga ting.

Minnet

Låt oss säga att någon om ett år eller två uppmanar mig att försöka minnas den här dagen. Det behöver inte ens gälla hela dagen. Bara en enda händelse, en liten detalj. Låt oss säga att någon ställer mig inför den uppgiften. Det är osannolikt eftersom jag aldrig pratar med andra människor - jag är ju eremit - men i alla fall.

Låt oss för skoj skull säga att någon utmanade mig. Jag skulle inte minnas ett smack. Jag skulle ha svårt att minnas något redan i morgon, och uppgiften skulle vara närapå omöjlig redan om en vecka. Jag lever inte den typen av liv som man minns i detalj. Jag har rutiner och mönster i min tillvaro som jag sällan avviker från, vilket gör att dagarna blir varandra lika. De härmar varandra. Eller snarare: de härmar någon ursprunglig och förebildlig "idealdag" som kan ha inträffat för länge sedan. En dag som jag var så nöjd med att jag bestämde mig för att hädanefter inrätta mitt liv efter dess mönster. Men jag säger "kan ha inträffat" för det verkar osannolikt att den verkligen har det. Den perfekta dagen, då allt faller på plats, då tillvaron så att säga finner sin ideala form, den kan inte ha inträffat. Det skulle jag ha kommit ihåg.