Veckans yrke, Del 42: Arkitekt

Teodor och Tora Romb

Arkitekter

Vi växte upp i en arkitektritad villa i området Ljungheden, där samhällets rikaste och mest sofistikerade invånare bodde. Huset var mycket smakfullt inrett av vår mor som själv var arkitekt, och den underbara trädgården hölls vid liv av far, som var Formel 1-förare men också mycket intresserad av trädgårdsskötsel. 

När vi skulle flytta hemifrån insåg vi att det inte fanns några andra hus i samhället som motsvarade den konstnärliga och hantverksmässiga nivå som vi vant oss vid sedan barnsben. Vi insåg att vi måste utbilda oss till arkitekter och själva rita våra framtida hem. Det var så det började.

Vi är alltså syskon. Tora är storasyster och Teodor är ett år yngre. Hon är VD och konstnärlig ledare för vårt gemensamma företag. Jag, Teodor, ritar och planerar huvudsakligen våtutrymmen och kök, men vi arbetar alltid tillsammans. Jag ritade till exempel det nya badhuset eftersom det i princip är ett enda stort våtutrymme, men Tora formgav den prisbelönta fasaden* och det likaledes prisbelönta taket.** Allting som Tora gör brukar belönas med pris av något slag. 

För att bli en framstående arkitekt behöver man i första hand förmågan att för sin inre blick visualisera det som ännu inte finns på en plats. När det kommunala Rymdkontoret skulle byggas tog hon sig an projektet med stor iver. Hon skissade fram hundratals förslag, det ena mer äventyrligt och visionärt än det andra. Beställarna föll för en idé som var ganska visionär, men kanske inte fullt så visionär som de mest extrema skisserna. Som bekant blev det en hundra våningar hög cirkulär byggnad runt en stor innergård där man kan ställa raketer, månmobiler och andra fordon. Rymdkontoret har åtta anställda, så de har bara tagit en mindre del av byggnaden i bruk, men i övrigt är de mycket nöjda med lokalerna. Byggnaden belönades med priset "Årets rymdbyggnad 2021", ett pris instiftat av Tora Rombs stiftelse för försköning av rymden.

Vi tycker att det är viktigt att omge oss med vackra ting. Alla människor borde försöka omge sig med vackra ting. Exempel på vackra ting är den här servisen som vi dricker vårt te ur, eller de tavlor som hänger på väggarna, bilarna som står i våra garage, våra segelbåtar, fritidshus och privata spa-anläggningar, samt inte minst huset vi bor i, som numera upptar hela det område som kallades Ljungheden när vi växte upp. Nu heter det Rombheden. Det är också en mycket vacker plats, eller var. Nu står det ju ett hus där, men platsens storslagna skönhet lever på något sätt kvar i husets monumentala plåt- och betongfasader. Huset måste vara stort av medicinska skäl. Tora och jag kan inte längre vistas i varandras sällskap. Allergi! 

* "Stora fasadpriset", som delas ut av Tora Rombs stiftelse för snygga fönster och fasader

** Priset "Enastående tak 2015", som instiftas av Tora Dahls takstiftelse 

Veckans yrke, Del 41: Elektriker

Birger Mosel

Elektriker

Du har med största sannolikhet stött på elektricitet i ditt liv. Många av de saker och företeelser som du tar för givet och som du använder för din överlevnad eller förströelse drivs av elektricitet. Utan elektricitet skulle vårt liva vara torftigt, barbariskt. Jag arbetar med elektricitet.

Elektricitet är ett mystisk väsen som lever i någonting som vi elektriker kallar ledningar. De genomkorsar landskapet. Ibland stöter du på dem under jorden, men lika ofta klättrar de i stora ställningar av stål. Elektriciteten åker hela tiden rastlöst runt, runt i sina ledningar och söker arbete. Där erfar den ofta frustration och en känsla av instängdhet. När den till slut får kontakt med en apparat som vill röra på sig, skapa värme eller kyla, lysa upp eller framkalla ljud eller andra vibrationer, så känner elektriciteten lättnad. Den har hittat hem efter kanske år av letande. Äntligen får den göra nytta.

Det är så jag tänker på elektriciteten. I mitt arbete måste jag dock förhålla mig mer neutralt till detta väsen. Elektriciteten går att beskriva med matematiska formler, och vi människor kan inbilla oss att vi framställer "elektricitet" med hjälp av olika fantasifulla anläggningar. Sanningen är att elektriciteten finns där vare sig vi vill eller ej. Vi kan inte tämja den eller råda över dess existens. När vi låtsas att det är vi själva som har framställt den skänker det oss en bedräglig känsla av kontroll och makt, men i själva verket lever vi i en värld vars livskraft är elektriciteten, och vi är dess slavar.

 

Veckans yrke, Del 40: Ekonom

Eva Fräkenstam

Ekonom

Ekonomi är ett ord som vi har lånat från grekiskan, ett språk som pratades i medelhavsområdet för flera miljoner år sedan. Det betyder "att hålla på med pengar och annat som liknar pengar, till exempel aktier, obligationer och bankväxlar". Jag blev intresserad av ekonomi i tonåren. När jag var mycket liten fick jag precis som alla barn veckopeng, som jag ofta använde till att köpa lördags-, tisdags- eller torsdagsgodis. På den tiden var jag inte mer intresserad av ekonomi än andra barn, alltså inte alls. När jag fyllde elva började mina föräldrar dela ut månadspeng, men fortfarande förstod jag inte riktigt tjusningen med det ekonomiska. Vid femton års ålder fick jag så min första kvartalspeng. Nu insåg jag att det skulle vara dumt att bara köpa godis för pengarna, och någonting hände när jag tänkt den tanken. De måste investeras! Jag började omedelbart att köpa värdepapper för mina vecko-, månads- och kvartalspengar, och snart hade jag bara ett intresse: att hänga på internet och se hur aktiekurser går upp och ner. Jag har funderat, och det kan nog jämföras med att följa sitt favoritlag i fotboll. Aktier är bara lite mer mystiska och oförutsägbara. Man förstår aldrig riktigt hur de fungerar. Fotbollsspelare tänker nog nästan bara på att försöka göra mål och undvika att släppa in motståndarnas mål. De skulle aldrig få för sig att göra motsatsen, att hjälpa motståndaren på traven och medvetet missa målet med sina egna skott. På samma sätt skulle man kanske kunna tro att aktier bara är intresserade av att oupphörligen stiga i värde, men i stället rör de sig upp och ner från dag till dag! Det är mycket intressant! 

Annat som ibland går upp och ibland ner är räntor och priset på bostäder. Vi ekonomer intresserar oss för allting som går upp och sedan ner omvartannat. Även i fotboll kan det förstås gå upp och ner. Då intresserar vi oss plötsligt för fotboll, och den grenen av ekonomi kallas stryktipset. Men ekonomi kan vara så mycket mer än det: vi har också upptäckt musiken, och då särskilt någonting som kallas Trackslistan. Där går de olika låtarna och sångarna upp och ner från vecka till vecka. När de går upp vet man att de tjänar mer pengar, och när de går ner sinar flödet. Det är mycket spännande att följa Trackslistan och höra om hur saker där går upp och sedan ner. 

Efter gymnasiet flyttade jag från mina föräldrars enplansvilla till en lägenhet i ett niovåningshus. Där finns förstås en hiss. Den är mycket intressant. Ibland kommer jag mig inte ens iväg till jobbet på morgonen då jag blir som förhäxad av hissens rörelser. Ibland åker jag i den själv och ibland står jag utanför och betraktar hur grannarna susar upp och ner genom huset. På jobbet betraktar jag alltid rörelserna upp och ner på en skärm eller utskrivna på ett papper, men i hissen kan man befinna sig mitt i rörelsen och uppleva den med hela kroppen. Mitt favorittillstånd är när man blundar och känner att hissen rör sig, men man vet inte säkert om den går uppåt eller neråt. Den dag jag blir ekonomiskt oberoende eller går i pension ska jag åka hiss dagarna i ända. Ekonomiskt oberoende innebär att man klarar sig oavsett om saker går uppåt eller neråt. Då kan man uppskatta båda rörelserna i lika grad.  

Veckans yrke, Del 39: Rymdpilot

Ulf Ormvråk-Uggla

Rymdpilot

Det kommunala rymdprogrammet inleddes som en arbetsmarknadsåtgärd under lågkonjunkturen på 1990-talet. Åtta unga män och kvinnor fick ALU-anställning vid det nybildade Rymdkontoret, som då sorterades under Kultur- och fritidskontoret. Numera är det en avknoppad verksamhet under Näringslivs- och propagandaministeriet och är delvis vinstdrivande. Tanken var att de åtta i gruppen skulle tränas till att bli astronauter, men de skulle samtidigt utveckla moderna och tillförlitliga raket- och navigationssystem, planera för specifika forskningsuppdrag i rymden och på främmande himlakroppar, samt fördjupa sig i filosofiska och etiska aspekter av hypotetiska kontakter med civilisationer och/eller andra livsformer av icke-jordiskt ursprung. En annan viktig uppgift var att formge och tillverka rymddräkter, och utforma ett grafiskt program för Rymdkontorets verksamhet. 

Min första uppgift blev att utforma logotypen som skulle sitta på rymddräkten, raketen och på landningsmodulens dörr. Kennet valde typsnitt och skapade mallar för brev och affischer, Måns Wachtmeister skapade en harmonisk färgskala för alla typer av trycksaker och Måns Kilmister valde papperskvalitéer för broschyrer och nyhetsbrev. Mona, Rebecka, Turid och Siv skötte det tekniska kring raketer och sådant. 

Det tar tid att genomföra rymdprojekt. Vi började arbeta på Rymdkontoret 1996, och först 2002 kunde vi genomföra vår första bemannade rymdfärd. Det var mest en test för att se om utrustningen fungerade och således inte så viktig, varför det föll på tjejerna i teamet att genomföra det hela. Det var en okomplicerad expedition där de rundade månen ett par gånger och sedan landade (lite snett) på avfyrningsrampen. Kvinnor är ju inte så vana att manövrera stora fordon, så med tanke på det gick det helt OK. Under några år följde fler rutinuppdrag där samma team byggde en permanent bas på månen och skickade flera sonder till andra planeter i solsystemet. Kring 2012 var jag klar med skisserna till min logotyp. De fick mycket beröm och efter min presentation var det många i teamet som började betrakta mig som en sorts inofficiell ledare för rymdprogrammet. Rent formellt är det förstås Rymdmajor Olsson (Mona) som är chef, men hon är så sällan nere på jorden så jag har gjort mitt bästa för att anta en ledarroll i hennes frånvaro. För övrigt tycker jag att det rimmar illa med hennes roll i en kommunal verksamhet att tillbringa en större del av sin tid i andra delar av solsystemet än inom kommungränserna. Visst har kolonierna på månen, Mars och Titan i viss mån bidragit till det ekonomiska välståndet i kommunen i form av de hundratals miljarder som genererats genom gruvdrift och turistresor, men verkligt ledarskap förutsätter också närvaro. Några av oss medarbetare har tröttnat på utvecklings- och lönesamtal över intergalaktisk Zoom-länk och skulle föredra att ha en mer lokal organisation. För övrigt kan man tycka att några av de manliga rymdpiloterna kunde erbjudas plats på åtminstone en turistresa till månen, men så fort jag tar upp den frågan får jag höra att det eventuellt kan komma på fråga den dag jag har levererat den färdiga logotypen. 

För att nå dit har jag nu tagit hjälp av de senaste högteknologiska verktygen, en s.k. "A.I." för att skapa en logotyp. Efter flera minuters enträget arbete lyckades jag till slut skapa och leverera den perfekta grafiska visualiseringen av vår organisations verksamhet. Min förhoppning är nu att få följa med på en resa till månen inom en inte alltför avlägsen framtid.  

Förslag till logotyp för Rymdkontoret

Veckans yrke, Del 38: Agitator

Sune Humlebi

Agitator

Mitt politiska uppvaknande sammanföll med mitt inträde i arbetslivet. Jag var 34 år gammal och tvingades mot min vilja att lämna mitt arbetsrum i föräldrarnas lägenhet för att söka egen försörjning. De skulle gå i pension och var fullkomligt besatta av pengar och tanken på att de inte skulle ha råd att bo kvar med mig som "icke-betalande" hyresgäst. På arbetsförmedlingen hade de inget som passade mig, men genom min fars kontakter fick jag plats som trainee på hans kompis företag. Den formella titeln var kanske "praktikant", antagligen bara för att fascistsvinen i ledningen föredrar det tyska språket framför engelska!

Efter en vecka på jobbet hade jag en klar bild av allt som var fel med det kapitalistiska samhälle vi lever i. Min chef var en maktfullkomlig psykopat, som alla chefer. Han bad mig vid upprepade tillfällen att anlända till jobbet tidigt på morgonen vid en viss tid, som om jag var en dresserad robot. Han hade ständigt åsikter om min klädsel och krävde att jag hade en "riktig" tröja på överkroppen när jag vistades i kundmottagningen. När jag vägrade det och dessutom stannade hemma i en vecka i protest mot hans övergrepp på mina mänskliga rättigheter, hotade han med att ge mig löneavdrag! Min pappa fick ringa och tala honom till rätta, och sedan dess behöver jag inte gå till jobbet alls. 

I ett idealiskt samhälle finns förstås inga chefer. Heller inga lagar eller förhållningsregler. Inga skolor som bara utbildar viljelösa slavar till kapitalismens papperskvarnar. Inga poliser, tandläkare, ordningsvakter på Gudruns Livs som spanar efter snattare, och inga banker som säger att man inte kan ta ut pengar när saldot står på minus. Inga saldon alls för övrigt. Behöver man pengar så får man det! De som inte behöver det får inga pengar. Kan det bli mer rättvist? 

Jag tänker inte rösta i valet. Förra valet hade jag planerat att rösta, men då måste man både stå i kö som en andra klassens medborgare, och visa legitimation! I det ideala samhället finns för övrigt inga politiker. Jag kan själv ställa upp och fatta de beslut som måste fattas, men ingen annan ska behöva ägna sig åt det. För att ingen ska inkräkta på mina mänskliga rättigheter kommer jag i så fall att behöva en vaktstyrka, kanske en liten armé. Polisen får vara kvar, men bara om den ställer upp på min radikala anarkistiska vision. När jag har blivit den främste bland likar kommer det inte att behövas några val längre. 

Men det första som måste hända är att mina föräldrar upphör med att kränka mig med sina evinnerliga dörrknackningar och frågor om huruvida jag har sökt jobb idag eller inte. Svaret är självklart NEJ, en anarkist söker inte jobb, en sann anarkist betraktar inte verkligheten utifrån sådant som kronor och ören, och skiljer inte mellan "arbete" och annan verksamhet. För övrigt anser jag att de som spelar spel på datorn borde respekteras mer, och deras "arbete" borde vara lika mycket värt som ett vanligt jobb. 

När jag inte spelar brukar jag hänga på olika anarkistiska forum, men mest för att få mina fördomar bekräftade. De flesta där är tråkiga normisar som sköter sina vanliga jobb, läser böcker och vill debattera och ifrågasätta så fort jag skriver ett inlägg. Det finns nästan inga sanna anarkister där ute, men när jag hittar inloggningen till min YouTube-kanal kommer jag att börja sprida mitt budskap till miljarder av människor med hjälp av videofilmer, och därefter kommer ingenting att vara sig likt. En fråga bara: kan man filma med den lilla kameran i datorn, eller måste man köpa en riktig kamera?