Sune Humlebi
Agitator
Mitt politiska uppvaknande sammanföll med mitt inträde i arbetslivet. Jag var 34 år gammal och tvingades mot min vilja att lämna mitt arbetsrum i föräldrarnas lägenhet för att söka egen försörjning. De skulle gå i pension och var fullkomligt besatta av pengar och tanken på att de inte skulle ha råd att bo kvar med mig som "icke-betalande" hyresgäst. På arbetsförmedlingen hade de inget som passade mig, men genom min fars kontakter fick jag plats som trainee på hans kompis företag. Den formella titeln var kanske "praktikant", antagligen bara för att fascistsvinen i ledningen föredrar det tyska språket framför engelska!
Efter en vecka på jobbet hade jag en klar bild av allt som var fel med det kapitalistiska samhälle vi lever i. Min chef var en maktfullkomlig psykopat, som alla chefer. Han bad mig vid upprepade tillfällen att anlända till jobbet tidigt på morgonen vid en viss tid, som om jag var en dresserad robot. Han hade ständigt åsikter om min klädsel och krävde att jag hade en "riktig" tröja på överkroppen när jag vistades i kundmottagningen. När jag vägrade det och dessutom stannade hemma i en vecka i protest mot hans övergrepp på mina mänskliga rättigheter, hotade han med att ge mig löneavdrag! Min pappa fick ringa och tala honom till rätta, och sedan dess behöver jag inte gå till jobbet alls.
I ett idealiskt samhälle finns förstås inga chefer. Heller inga lagar eller förhållningsregler. Inga skolor som bara utbildar viljelösa slavar till kapitalismens papperskvarnar. Inga poliser, tandläkare, ordningsvakter på Gudruns Livs som spanar efter snattare, och inga banker som säger att man inte kan ta ut pengar när saldot står på minus. Inga saldon alls för övrigt. Behöver man pengar så får man det! De som inte behöver det får inga pengar. Kan det bli mer rättvist?
Jag tänker inte rösta i valet. Förra valet hade jag planerat att rösta, men då måste man både stå i kö som en andra klassens medborgare, och visa legitimation! I det ideala samhället finns för övrigt inga politiker. Jag kan själv ställa upp och fatta de beslut som måste fattas, men ingen annan ska behöva ägna sig åt det. För att ingen ska inkräkta på mina mänskliga rättigheter kommer jag i så fall att behöva en vaktstyrka, kanske en liten armé. Polisen får vara kvar, men bara om den ställer upp på min radikala anarkistiska vision. När jag har blivit den främste bland likar kommer det inte att behövas några val längre.
Men det första som måste hända är att mina föräldrar upphör med att kränka mig med sina evinnerliga dörrknackningar och frågor om huruvida jag har sökt jobb idag eller inte. Svaret är självklart NEJ, en anarkist söker inte jobb, en sann anarkist betraktar inte verkligheten utifrån sådant som kronor och ören, och skiljer inte mellan "arbete" och annan verksamhet. För övrigt anser jag att de som spelar spel på datorn borde respekteras mer, och deras "arbete" borde vara lika mycket värt som ett vanligt jobb.
När jag inte spelar brukar jag hänga på olika anarkistiska forum, men mest för att få mina fördomar bekräftade. De flesta där är tråkiga normisar som sköter sina vanliga jobb, läser böcker och vill debattera och ifrågasätta så fort jag skriver ett inlägg. Det finns nästan inga sanna anarkister där ute, men när jag hittar inloggningen till min YouTube-kanal kommer jag att börja sprida mitt budskap till miljarder av människor med hjälp av videofilmer, och därefter kommer ingenting att vara sig likt. En fråga bara: kan man filma med den lilla kameran i datorn, eller måste man köpa en riktig kamera?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar