När jag var liten var jag mycket klen och räddhågsen av mig. Jag vågade knappt vistas utomhus av rädsla för att blåsa omkull. Jag hade inga kamrater eftersom jag inte förstod vad man skulle ha sådana till. När jag hade gått ut skolan började jag träna min kropp genom att lyfta stenar. Till att börja med rörde det sig om väldigt små stenar, i princip grus. Efter en tid kunde man se mig bära omkring på stora stenblock dagarna i ända, och folk började närma sig mig med tillförsikt. Sedan flyttade jag ut i skogen. Det blev tröttsamt med alla närmanden.
Jag gissar att det är ungefär så många eremiters historia ser ut.
Inte min, dock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar