Ibland spelades artister i radio utan att folk i gemen ens visste hur de såg ut, vilket betydde att mindre bildsköna individer emellanåt kunde bli världsstjärnor.
Det tjugoförsta århundradets musik låter kanske bättre än den som gjordes under 1900-talet. Artister och kompositörer har tillgång till bättre verktyg och kunskaper för att skapa musik än någonsin tidigare i historien.
Skillnaden är att populärmusik nu har blivit en tillbakablickande kulturform. De stora genrerna från den senare hälften av 1900-talet, rock och pop, har inträtt i en övermogen fas där artister ägnar sig åt att reproducera musikaliska idéer och upplevelser från det förra århundradet. Utvecklingen mot en primärt återblickande konstform började så smått på 1970-talet och blev dominerande under 1990-talet.
Detta återblickande är naturligtvis ett exempel på kulturellt förfall.
Populärmusiken hade en guldålder som sträckte sig från 1930-talet till 1960-talet. Därefter satte rötan in. Många grenar av det populärmusikaliska trädet var livskraftiga långt därefter, och kom att bära frukt ända in i vårt århundrade, men den huvudsakliga trenden är förfall och en utdragen död.
Som tur är har vi som lever i det tjugoförsta århundradet bekväm tillgång till hela musikhistorien. Den ligger några knapptryckningar bort, om man vet vad man ska leta efter. Men många känner sig vilsna: Var ska man börja leta i denna höstack? För att guida novisen i denna djungel har jag därför sammanställt en pålitlig och objektiv topplista över 1900-talets mest högkvalitativa populärmusik. För enkelhetens skull har jag delat in århundradet i årtionden och valt ett exempel från vart och ett. En vinnare. Jag börjar med 1920-talet.
1920-talet
I Am Bound For the Promised Land / Alfred G. Karnes
Inspelad i Bristol, Tennesse, 29 juli 1927. Tre dagar senare skulle the Carter Family göra sina första inspelningar i samma tillfälligt uppförda studio, och ytterligare några dagar senare gjorde Jimmie Rodgers detsamma. Familjen Carter och Jimmie blev stora stjärnor. Alfred G. Karnes gjorde blott en handfull inspelningar innan han gled in i historiens dimmor. Han uppvisar en skönt avslappnad auktoritet i framförandet, särskilt när man betraktar sammanhanget. Han kan inte ha fått många försök på sig för att sätta tagningen, kanske bara ett enda.
1930-talet
I Don't Know How the Young Men Living / Lord Executor
Who can measure the human mind
when it
is uncultured and unrefined?
An imp
of society
not to
be mentioned in history
Den mest fulländade inspelningen i populärmusikens historia är Lord Executors enastående calypso I Don't Know How the Young Men Living, inspelad i New York den 16 februari 1937. Från det udda pianointrot (vanligtvis började annars calypsoinspelningar med blåsintro) till de lika udda pizzicato-utsmyckningarna och soloisterna som avlöser varandra i det osedvanligt strama arrangemanget. Texten sedan: en räcka skarpa och lagom osammanhängande rader med precis rätt avvägning mellan begriplighet och det dunkelt poetiska.
Slutligen rösten. Lord Executor var en gubbe vid det här laget, och röstens kärna hade polerats till benhård kärvhet av årens härjningar. Han var en av de legendomspunna artisterna ur den första generationen av engelskspråkiga calypsosångare från sekelskiftet 1900. Executor debuterade som calypsosångare under 1890-talet.
Slutligen rösten. Lord Executor var en gubbe vid det här laget, och röstens kärna hade polerats till benhård kärvhet av årens härjningar. Han var en av de legendomspunna artisterna ur den första generationen av engelskspråkiga calypsosångare från sekelskiftet 1900. Executor debuterade som calypsosångare under 1890-talet.
1940-talet
Dying Crapshooter's Blues / Blind Willie McTell
His head was aching,
heart was thumping
Little Jesse went to hell bouncing and jumping
Folks, don't be standing around, Jesse cryin'
He wants everybody to do the Charleston
whilst he dyin'
Inspelad i Atlanta 5 november 1940 som dokumentation för Library of Congress. McTell gjorde kommersiella inspelningar under 1920- och 1930-talen med viss framgång, men framlevde återstoden av sitt liv huvudsakligen som gatumusiker, sjuk och alkoholiserad. Library of Congress-inspelningarna fångar honom i en unik situation: han kan spela vad han vill, utan tanke på att det ska kunna ges ut på skiva. Därför går han igenom en bred repertoar som sträcker sig långt utanför den ganska traditionella blues som utgjorde hans huvudsakliga kommersiella utgivning. I Dying Crapshooter's Blues kan man höra spår av andra kompositioner, t.ex. St James Infirmary, men så funkar ju genren. Vissa rader låter kanske lite trötta och bluesklyschiga, men så kommer några som är rent bibliska i sin poetiska laddning.
Sedan är det någonting med sättet han spelar sin ganska ostämda 12-strängade gitarr som är helt oemotståndligt. Så levande och rätt.
Sedan är det någonting med sättet han spelar sin ganska ostämda 12-strängade gitarr som är helt oemotståndligt. Så levande och rätt.
1950-talet
Brown Eyed Handsome Man / Chuck Berry
Milo Venus was a beautiful lass
She had
the world in the palm of her hand
But she
lost both her arms in a wrestling match
To get a brown eyed handsome man
Inspelad 16 april 1956, B-sida till singeln Too Much Monkey Business. Det är förmodligen inte sant att Rock'n'roll var en hybrid mellan svart rhythm & blues och vit countrymusik. En sannare historieskrivning är nog att rock'n'roll helt enkelt är ett annat namn på den rhythm & blues som som blev populär under andra hälften av 50-talet. Men faktum kvarstår att några av de bästa exemplen på rock'n'roll spelades in av artister med rötterna i både den svarta och den vita musiktraditionen. Elvis P och Chuck Berry är två utmärkta exempel på detta. Och bäst av alla var som bekant Chuck Berry.
1960-talet
Strawberry Fields Forever / The Beatles
Inspelad 24 november - 22 december 1966, utgiven på singel 13 februari 1967. Den extremt fantastiska videon är regisserad av Peter Goldman från Sveriges Radio-TV, vilket gör den till Sveriges främsta bidrag till musikhistorien genom tiderna. Strawberry Fields Forever är kanske inte den bästa låten som skrevs under 1960-talet, däremot är det - som alla vet - den överlägset finaste musikinspelningen.
1970-talet
O My Soul / Big Star
1980-talet
Everybody Knows / Leonard Cohen
And everybody knows that you're in trouble
Everybody
knows what you've been through
From the
bloody cross on top of Calvary
To the
beach of Malibu
Apokalyps, dekadens och fula syntar i en skön blandning. Den redan då lite omoderna åttiotalsproduktionen var precis var Leonard Cohens musik behövde för att komma till sin rätt. Utgiven 1988. Ett vidrigt år.
1990-talet
The Man Who Loved Beer / Lambchop
Utgiven i januari 1996. Nittonhundranittiotalet, om någon har glömt det, lät antingen som 2 Unlimited eller som Nirvana; pest eller snuva. Lambchop var något väsensskilt, ett alternativ till den alternativa musiken. Jag betraktar den här låten som en naturlig fortsättning på Leonard Cohens undergångsbeskrivning ovan, men med en mer resignerad röst. Utan den humor som gör Leonard Cohens cynismer uthärdliga. Och utan cynism.