Fotografier

Redan som barn tyckte jag om att titta på barndomsfotografier. När jag var åtta tittade jag på bilder tagna när jag var tre. Som tolvåring kunde jag fascineras av bilder på mitt åttaåriga jag.

Jag minns att bilderna påminde mig om hur lite som stannar kvar av den vi en gång var.

Nu är jag inte barn längre. Inte ens särskilt ung. Jag är tillräckligt gammal för att själv ha producerat tusentals fotografier som dokumenterar mina egna barns uppväxt. Det har gjort mig medveten om ett banalt och lite sorgligt faktum: barndomsfotografier är i allmänhet inte dokumentära. De är alltför ofta regisserade, tillrättalagda skildringar. De bilder vi väljer att visa upp är för det mesta inte frusna spontana ögonblick, utan skeenden som hejdats av kamerans inträdande på scenen. Mungipor lyfts, blickar vänds upp mot betraktaren, rörelsen stannar upp. ”Sorgligt” kallade jag det ovan, men egentligen påverkar denna insikt inte min fascination för dessa bilder. Jag vet ju att fotografiet är så nära vi kommer en objektiv skildring av den vi var då. Fotografiet har skärpa och detaljrikedom, och ibland skänker de oss en analytisk dimension som aldrig är tillgänglig i ögonblicket utan serveras oss först i form av det framkallade fotografiet.

Svartvita bilder skänker minnet en aura av otillgänglighet. Var det verkligen så länge sedan? Ingen människa kan minnas så långt tillbaka. 1980.

Färgbilder ser verkligare ut. Inte så mycket har egentligen förändrats, tänker jag. Människor är människor. Jag ser mig själv i mina föräldrar, och i deras föräldrar. Men i nästa generation, som bara finns i svartvitt, blir människorna främmande. De måste ha tänkt på ett annorlunda sätt, tagit in tillvaron med andra ögon. Det ser man ju. De är ju helt svartvita.

Som min farmors farföräldrar. Vettskrämda. Det var de förstås inte hela tiden, men när kameran togs fram. Nu gällde det att inte se naturlig ut. Herregud, hemska tanke! Naturlig, det är man ju vareviga dag. Nu när vi står framför en kamera måste vi skärpa oss.

Farmor och farfar kunde konsten att slappna av framför kameran. Redan i de svartvita bilderna ser man dem som de är. Som om de visste att de förr eller senare skulle komma att visa upp sig i färg, några årtionden senare; ingen idé att förställa sig då.

Mina morföräldrar var av en äldre sort. Delvis är det nog en fråga om klass och miljö. Nu kan jag se dem ändå i de gamla bilderna, se min mormors personlighet redan i det anonyma skolfotot där barnen ser ut som om kameran är en helt ny uppfinning från 1920-talet. Hon står där, Inga. Det räcker för mig. 

Och Gösta på sitt skolfoto, med öronen fladdrande i vinden precis som på hans barnbarn och barnbarnsbarn. 

Favoritbilderna från min egen uppväxt har alltid varit de som visar upp oss som snoriga, förvirrade och lite vilsekomna. Finporträttet i långkalsonger. Den slarvigt applicerade luvan och den byfåniga blicken åt alla håll utom mot kameran. Ibland finns det en historia att berätta om situationen, ibland är det bara tillfälligheter som har gjort att kameran var framme. Ingen minns, för det hände inget särskilt. Men kameran fångade något som bara var synligt precis då och där.

Så är det ju hela tiden nu. Man fotograferar allt. På rutin, för säkerhets skull. Bara för att man kan. Sortera kan man göra sen. När det är meningen att man ska minnas. Och den dagen kommer förstås, men då kommer man att få vada genom tusen och åter tusen ögonblick som vid närmare eftertanke inte var värda att minnas och som slumpen händelsevis inte skänkte den tillfälligheternas lyster som ibland kan uppstå i sådana ögonblick som bara en kamera är snabb nog att registrera.

Jag var mycket tacksam mot mina föräldrar när jag bläddrade i deras fotoalbum. Det fanns där ett tillräckligt antal bilder av den karaktär som jag har försökt beskriva ovan. Det räckte för mig att jag kunde peka på en bild i ett album och säga: ”det var jag då, och allt som jag var kan avläsas i den bilden”. Det är sådana fotografier man hoppas kunna ta av sina egna barn.