Åtta årtionden, åtta höjdpunkter

För oss som lever i det tjugoförsta århundradet, en tid då populärmusik i första hand är en tävlingsgren, kan det vara svårt att förstå hur man så sent som på 1900-talet kunde betrakta musik som en självständig konstnärlig uttrycksform, frikopplad från tävlingsmoment och domarpaneler. Artister kunde beträda den massmediala scenen utan andra ambitioner än att framföra sånger ämnade att beveka människors hjärtan och få dem att lätta på sina plånböcker.

Ibland spelades artister i radio utan att folk i gemen ens visste hur de såg ut, vilket betydde att mindre bildsköna individer emellanåt kunde bli världsstjärnor.

Det tjugoförsta århundradets musik låter kanske bättre än den som gjordes under 1900-talet. Artister och kompositörer har tillgång till bättre verktyg och kunskaper för att skapa musik än någonsin tidigare i historien.

Skillnaden är att populärmusik nu har blivit en tillbakablickande kulturform. De stora genrerna från den senare hälften av 1900-talet, rock och pop, har inträtt i en övermogen fas där artister ägnar sig åt att reproducera musikaliska idéer och upplevelser från det förra århundradet. Utvecklingen mot en primärt återblickande konstform började så smått på 1970-talet och blev dominerande under 1990-talet.

Detta återblickande är naturligtvis ett exempel på kulturellt förfall.

Populärmusiken hade en guldålder som sträckte sig från 1930-talet till 1960-talet. Därefter satte rötan in. Många grenar av det populärmusikaliska trädet var livskraftiga långt därefter, och kom att bära frukt ända in i vårt århundrade, men den huvudsakliga trenden är förfall och en utdragen död.

Som tur är har vi som lever i det tjugoförsta århundradet bekväm tillgång till hela musikhistorien. Den ligger några knapptryckningar bort, om man vet vad man ska leta efter. Men många känner sig vilsna: Var ska man börja leta i denna höstack? För att guida novisen i denna djungel har jag därför sammanställt en pålitlig och objektiv topplista över 1900-talets mest högkvalitativa populärmusik. För enkelhetens skull har jag delat in århundradet i årtionden och valt ett exempel från vart och ett. En vinnare. Jag börjar med 1920-talet.

1920-talet

I Am Bound For the Promised Land / Alfred G. Karnes

Inspelad i Bristol, Tennesse, 29 juli 1927. Tre dagar senare skulle the Carter Family göra sina första inspelningar i samma tillfälligt uppförda studio, och ytterligare några dagar senare gjorde Jimmie Rodgers detsamma. Familjen Carter och Jimmie blev stora stjärnor. Alfred G. Karnes gjorde blott en handfull inspelningar innan han gled in i historiens dimmor. Han uppvisar en skönt avslappnad auktoritet i framförandet, särskilt när man betraktar sammanhanget. Han kan inte ha fått många försök på sig för att sätta tagningen, kanske bara ett enda.

1930-talet

I Don't Know How the Young Men Living / Lord Executor

Who can measure the human mind

when it is uncultured and unrefined?

An imp of society

not to be mentioned in history

Den mest fulländade inspelningen i populärmusikens historia är Lord Executors enastående calypso  I Don't Know How the Young Men Living, inspelad i New York den 16 februari 1937. Från det udda pianointrot (vanligtvis började annars calypsoinspelningar med blåsintro) till de lika udda pizzicato-utsmyckningarna och soloisterna som avlöser varandra i det osedvanligt strama arrangemanget. Texten sedan: en räcka skarpa och lagom osammanhängande rader med precis rätt avvägning mellan begriplighet och det dunkelt poetiska.

Slutligen rösten. Lord Executor var en gubbe vid det här laget, och röstens kärna hade polerats till benhård kärvhet av årens härjningar. Han var en av de legendomspunna artisterna ur den första generationen av engelskspråkiga calypsosångare från sekelskiftet 1900. Executor debuterade som calypsosångare under 1890-talet. 

1940-talet

Dying Crapshooter's Blues / Blind Willie McTell

His head was aching,  heart was thumping

Little Jesse went to hell bouncing and jumping

Folks, don't be standing around, Jesse cryin'

He wants everybody to do the Charleston

whilst he dyin'

Inspelad i Atlanta 5 november 1940 som dokumentation för Library of Congress. McTell gjorde kommersiella inspelningar under 1920- och 1930-talen med viss framgång, men framlevde återstoden av sitt liv huvudsakligen som gatumusiker, sjuk och alkoholiserad. Library of Congress-inspelningarna fångar honom i en unik situation: han kan spela vad han vill, utan tanke på att det ska kunna ges ut på skiva. Därför går han igenom en bred repertoar som sträcker sig långt utanför den ganska traditionella blues som utgjorde hans huvudsakliga kommersiella utgivning. I Dying Crapshooter's Blues kan man höra spår av andra kompositioner, t.ex. St James Infirmary, men så funkar ju genren. Vissa rader låter kanske lite trötta och bluesklyschiga, men så kommer några som är rent bibliska i sin poetiska laddning.

Sedan är det någonting med sättet han spelar sin ganska ostämda 12-strängade gitarr som är helt oemotståndligt. Så levande och rätt.

1950-talet

Brown Eyed Handsome Man / Chuck Berry

Milo Venus was a beautiful lass

She had the world in the palm of her hand

But she lost both her arms in a wrestling match

To get a brown eyed handsome man

Inspelad 16 april 1956, B-sida till singeln Too Much Monkey Business. Det är förmodligen inte sant att Rock'n'roll var en hybrid mellan svart rhythm & blues och vit countrymusik. En sannare historieskrivning är nog att rock'n'roll helt enkelt är ett annat namn på den rhythm & blues som som blev populär under andra hälften av 50-talet. Men faktum kvarstår att några av de bästa exemplen på rock'n'roll spelades in av artister med rötterna i både den svarta och den vita musiktraditionen. Elvis P och Chuck Berry är två utmärkta exempel på detta. Och bäst av alla var som bekant Chuck Berry.

1960-talet

Strawberry Fields Forever / The Beatles

No one I think is in my tree

Inspelad 24 november - 22 december 1966, utgiven på singel 13 februari 1967. Den extremt fantastiska videon är regisserad av Peter Goldman från Sveriges Radio-TV, vilket gör den till Sveriges främsta bidrag till musikhistorien genom tiderna. Strawberry Fields Forever är kanske inte den bästa låten som skrevs under 1960-talet, däremot är det - som alla vet - den överlägset finaste musikinspelningen. 

1970-talet

O My Soul / Big Star

Inspelad hösten 1973 i Ardent Studios i Memphis, utgiven på LP:n Radio City i februari 1974. En inspelning i perfekt balans mellan total kontroll och sönderfall. Big Star gjorde många låtar som kan placeras på vardera sida om denna gräns, men O My Soul balanserar på knivseggen.

1980-talet

Everybody Knows / Leonard Cohen

And everybody knows that you're in trouble

Everybody knows what you've been through

From the bloody cross on top of Calvary

To the beach of Malibu

Apokalyps, dekadens och fula syntar i en skön blandning. Den redan då lite omoderna åttiotalsproduktionen var precis var Leonard Cohens musik behövde för att komma till sin rätt. Utgiven 1988. Ett vidrigt år. 

1990-talet

The Man Who Loved Beer / Lambchop

Utgiven i januari 1996. Nittonhundranittiotalet, om någon har glömt det, lät antingen som 2 Unlimited eller som Nirvana; pest eller snuva. Lambchop var något väsensskilt, ett alternativ till den alternativa musiken. Jag betraktar den här låten som en naturlig fortsättning på Leonard Cohens undergångsbeskrivning ovan, men med en mer resignerad röst. Utan den humor som gör Leonard Cohens cynismer uthärdliga. Och utan cynism. 

Fotografier

Redan som barn tyckte jag om att titta på barndomsfotografier. När jag var åtta tittade jag på bilder tagna när jag var tre. Som tolvåring kunde jag fascineras av bilder på mitt åttaåriga jag.

Jag minns att bilderna påminde mig om hur lite som stannar kvar av den vi en gång var.

Nu är jag inte barn längre. Inte ens särskilt ung. Jag är tillräckligt gammal för att själv ha producerat tusentals fotografier som dokumenterar mina egna barns uppväxt. Det har gjort mig medveten om ett banalt och lite sorgligt faktum: barndomsfotografier är i allmänhet inte dokumentära. De är alltför ofta regisserade, tillrättalagda skildringar. De bilder vi väljer att visa upp är för det mesta inte frusna spontana ögonblick, utan skeenden som hejdats av kamerans inträdande på scenen. Mungipor lyfts, blickar vänds upp mot betraktaren, rörelsen stannar upp. ”Sorgligt” kallade jag det ovan, men egentligen påverkar denna insikt inte min fascination för dessa bilder. Jag vet ju att fotografiet är så nära vi kommer en objektiv skildring av den vi var då. Fotografiet har skärpa och detaljrikedom, och ibland skänker de oss en analytisk dimension som aldrig är tillgänglig i ögonblicket utan serveras oss först i form av det framkallade fotografiet.

Svartvita bilder skänker minnet en aura av otillgänglighet. Var det verkligen så länge sedan? Ingen människa kan minnas så långt tillbaka. 1980.

Färgbilder ser verkligare ut. Inte så mycket har egentligen förändrats, tänker jag. Människor är människor. Jag ser mig själv i mina föräldrar, och i deras föräldrar. Men i nästa generation, som bara finns i svartvitt, blir människorna främmande. De måste ha tänkt på ett annorlunda sätt, tagit in tillvaron med andra ögon. Det ser man ju. De är ju helt svartvita.

Som min farmors farföräldrar. Vettskrämda. Det var de förstås inte hela tiden, men när kameran togs fram. Nu gällde det att inte se naturlig ut. Herregud, hemska tanke! Naturlig, det är man ju vareviga dag. Nu när vi står framför en kamera måste vi skärpa oss.

Farmor och farfar kunde konsten att slappna av framför kameran. Redan i de svartvita bilderna ser man dem som de är. Som om de visste att de förr eller senare skulle komma att visa upp sig i färg, några årtionden senare; ingen idé att förställa sig då.

Mina morföräldrar var av en äldre sort. Delvis är det nog en fråga om klass och miljö. Nu kan jag se dem ändå i de gamla bilderna, se min mormors personlighet redan i det anonyma skolfotot där barnen ser ut som om kameran är en helt ny uppfinning från 1920-talet. Hon står där, Inga. Det räcker för mig. 

Och Gösta på sitt skolfoto, med öronen fladdrande i vinden precis som på hans barnbarn och barnbarnsbarn. 

Favoritbilderna från min egen uppväxt har alltid varit de som visar upp oss som snoriga, förvirrade och lite vilsekomna. Finporträttet i långkalsonger. Den slarvigt applicerade luvan och den byfåniga blicken åt alla håll utom mot kameran. Ibland finns det en historia att berätta om situationen, ibland är det bara tillfälligheter som har gjort att kameran var framme. Ingen minns, för det hände inget särskilt. Men kameran fångade något som bara var synligt precis då och där.

Så är det ju hela tiden nu. Man fotograferar allt. På rutin, för säkerhets skull. Bara för att man kan. Sortera kan man göra sen. När det är meningen att man ska minnas. Och den dagen kommer förstås, men då kommer man att få vada genom tusen och åter tusen ögonblick som vid närmare eftertanke inte var värda att minnas och som slumpen händelsevis inte skänkte den tillfälligheternas lyster som ibland kan uppstå i sådana ögonblick som bara en kamera är snabb nog att registrera.

Jag var mycket tacksam mot mina föräldrar när jag bläddrade i deras fotoalbum. Det fanns där ett tillräckligt antal bilder av den karaktär som jag har försökt beskriva ovan. Det räckte för mig att jag kunde peka på en bild i ett album och säga: ”det var jag då, och allt som jag var kan avläsas i den bilden”. Det är sådana fotografier man hoppas kunna ta av sina egna barn.