Kottar: ett verk

Det slår mig när jag lyssnar på Kottar: en symfoni, att träblåset inte lämpar sig särskilt bra för att gestalta vattendragets röst. Jag skulle naturligtvis ha valt stråkar i stället. Nu lät jag - dumt nog - stråkarna spela vindens lek i trädkronorna. Det framstår nu som en fullständigt vanvettig idé. Jag kan fortfarande höra slagverket som kottars dunsar mot skogens golv, och det gör mig innerligt glad, men jag tvivlar samtidigt på att någon annan lyssnare förmår göra den kopplingen. Jag ångrar vidare att jag skrev den i Ess-moll. Skogen går förstås mer i F-dur.

Och när jag betraktar muralmålningen Kottar: en meditation, drar jag mig till minnes att jag vid tiden för dess tillkomst ännu inte hade klart för mig att man får en bruten färg när man blandar två olika färger. Alltså inte en randig. Det var frustration från början till slut. Målningen blev bra ändå, men för att man ska uppfatta någon form alls krävs mycket bra ljusförhållanden. Den går helt och hållet i olika nyanser av gråbrunt.

När jag å andra sidan tittar på TV-reprisen av baletten Kottar: ett tillstånd, känner jag mig mycket stolt. Jag har förvisso en lång erfarenhet av att koreografera lingonrisets bugande rörelse när de hälsar nedfallande tallbarr, men det här var första gången jag fick tillfälle att arbeta med människor. Överhuvudtaget.

Romanen Kottar: ett levnadsöde skrev jag inte själv. Jag använde en spökskrivare. Det gick till så här: jag pratade med min spökskrivare varje dag i två veckor. Efter varje samtal gick han/hon och skrev några sidor med minnesanteckningar från samtalet. Sedan lästes dessa upp vid nästa samtal. Jag rättade missuppfattningar, lade till något som kanske hade tänkts utan att riktigt artikuleras under föregående samtal. Därefter pratades det lite nytt, och spökskrivaren skrev nya anteckningar. Osv. Efter två veckor fick jag nog och lät spökskrivaren vara i fred. Två år senare var boken klar. Den blev mycket bra och innehåller flera av mina tankar om ditten och datten. Säkert en två-tre olika tankar som dyker upp på spridda ställen i romanen. Jag behövde inte köpa den själv, utan förlaget skickade ett gratisexemplar med posten.

Tidigare idag när jag tuggade i mig maträtten Kottar: en gryta, slog det mig plötsligt att jag inte visste om jag huvudsakligen fick i mig kolhydrater eller proteiner. Eller kanske något annat. Något meningslöst. Många tror att man inte kan äta kottar. Det kan man. Man kokar dem länge. De smakar beskt. Vidrigt faktiskt, men i grytan ingår också lingonblad, som i sig smakar vidrigt, men som i kombination med kottar smakar översinnligt ljuvligt.

Slutligen tänker jag på fotoboken Kottar: ett dokument. Egentligen är titeln missvisande eftersom den inte handlar om flera kottar. Boken består av 49 porträtt av en och samma kotte tagna under en period av trettio år. Under hela den tiden har kotten legat på samma ställe. Det låter kanske konstigt. Hade det varit i skogen skulle den förstås ha brutits ner för länge sedan, men den har förvarats i en grå pappask i städskåpet, mellan skovårdsprodukter och möbelpolishen.