Popmusiken - det nya hotet

De klassiska formerna inom musiken är på tillbakagång. Vår ungdom vänder blickar och öron från symfonin, sonaten, stråkkvartetten och andra högstående musikformer, och börjar intressera sig för en högljudd, onyanserad och barnsligt förenklad form av underhållning som har föga gemensamt med vad äldre generationer skulle kalla för musik. Det började kring 2010 då den från utlandet importerade men hjälpligt rumsrena “jassen” urartade i något som gick under beteckningen Boogie Woogie. I den icke-fiktiva världen förefaller denna kulturyttring ha terroriserat trumhinnor något årtionde tidigare, men Sklörbackens isolerade läge (såsom fiktiv ort) bidrog till att vi smakdomare länge kunde hålla dessa influenser utanför våra gränser. Förra året (2017) härjades bygden av den s.k. Rock-And-Roll-musiken, en sorts påträngande och primitiv form av primalterapi satt till taffligt ackompanjemang av elförstärkt orkester. Mot slutet av året ebbade dock denna våg ut; vår ungdom föreföll mogna i sina smakpreferenser och verkade föredra en mer polerad form av denna musik, där de elförstärkta gitarrerna ersatts med stråkar och ett mer smakfullt och återhållsamt arrangerat ackompanjemang. Vi smakdomare trodde oss då se den elförstärkta musiken som en tillfällig och övergående nyck, som vi framgent skulle vara förskonade ifrån.

Som vi misstog oss. Den här våren har nästa våg av ungdomsmusik anlänt till vår bygd. Denna gång är det en illa maskerad form av Rock-And-Roll som går under beteckningen Pop. Det fick sin början i februari då några ungdomar utforskade webbtjänsten YouTube, och händelsevis snubblade över framträdanden med en “popgrupp” som gick under den löjeväckande beteckningen The Beatles. Den uppståndelse som denna upptäckt gav upphov till nådde efter en tid en närmast manisk intensitet, och snart följde nästa upptäckt inom denna groteska genre; inom kort var snart sagt varenda bybo under 18 hjälplöst förlorad i en formlig flodvåg av musikvideor, grammofonskivor och abonnemang på strömningstjänster. Ena dagen var det Tages, The Hollies och The Move, nästa dag hette de Mott the Hoople, Duran Duran och Vikingarna. Inom någon vecka hade de lokala musikaffärerna tömts på alla elförstärkta instrument, och popband övade snart i varje gillestuga i byn.

Ett typiskt "popband"

Vän av ordning undrar försynt vad som kommer näst: kanske musik tillverkad helt i datorer? Eller musik vars enda syfte är att utgöra en ljudmatta för timslånga danstillställningar nattetid? Vi ryser vid blotta tanken. 

Popmusiker spelande ett instrument av oidentifierad sort.

Därför har vi inom smakdomarkåren tagit ett enhälligt beslut att så snart som möjligt sätta stopp för detta vansinne innan det spårar ur fullständigt. Vi håller för närvarande på att bygga upp ett system för att gallra i utbudet av undermålig musik. En genrebestämningskommitté kommer att inrättas som har som uppgift att sortera all musik som inköps, strömmas och framförs inom byagränsen efter genre, målgrupp och kvalitet. Denna kommitté kommer att vara underställd smakdomstolen, och dess utlåtanden kommer att ligga till grund för domstolens beslut i enskilda ärenden. Från och med 1 april förbjuds all popmusik i Sklörbacken. Det gäller alla genrer under detta paraply, inklusive folkrock, dubstep, grunge, barbershop, electro, new jack swing, krautrock, darkwave och rapmetal.

Östen Marklundmark, 1:e Smakdomare vid Högsta smakdomstolen i Sklörbacken

 

Kulturfestivaler dämpar ångest, sprider kaos

Sklörbackens litterära magasin Odradek firar 30-årsjubileum 2018. I samband därmed hålls en festival för det skrivna ordet i byn under tre dagar i juni. Medverkar gör sjutton av Sklörbackens publicerade författare, alltså byns samtliga vuxna invånare. Medverkande författare utgör också redaktion för tidskriften Odradek. Det är första gången som något liknande genomförs i byn, och dessutom första gången som många av författarna möts i verkliga livet, åtminstone i egenskap av författare. De har kanske stött på varandra mellan hyllorna på Konsum någon gång tidigare, men bara helt flyktigt, och varje gång har mötet efterlämnat en märklig tomhetskänsla hos båda två.

Vem var det, har de frågat sig själva. En vag aning om att den andre eventuellt kan vara en kollega i skrivandet har börjat gnaga i deras inre, och med tiden har denna känsla växt till ett stort svart moln av oro och tvivel. En malande och påträngande ångestmonolog har formats och ljudit inom våra skalder under veckor, månader…

Till slut har de inte sett någon annan utväg än att anordna en litteraturfestival för att det existentiella såret i deras inre ska kunna läkas. Festivalen äger rum 1-3 juni på en ännu icke fastställd plats.

Vi börjar bli smått bortskämda med kulturfestivaler i bygden: i fjol hölls en uppmärksammad festival för samtidskonst, där byns samtliga yrkesverksamma konstnärer deltog, alla sjutton. Festivalens skadeverkningar gör sig fortfarande påminda på ett flertal platser.

Många av oss minns filmfestivalen som hölls våren 2011, där filmare från alla hörn av Sklörbacken visade allt från abstrakt experimentfilm till romantiska komedier och långsamma dokumentärer, allt som allt sjutton filmer av mycket hög konstnärlig kvalitet. Under det år som föregick festivalen lyftes tillfälligt den lokala ordningsstadga som förbjuder all avbildning av verkligheten i rörlig bild. Omedelbart efter festivalen trädde den åter i kraft.

Den enda regelbundet återkommande kulturfestivalen i byn är annars Festivalen för framtidens musik, där en stor mängd kompositörer och musiker (sjutton för att vara exakt) framträder med nya verk vart tionde år. Senast avhölls den 2009, så nästa år är det dags igen. Arrangörerna önskar här göra presumtiva deltagare uppmärksamma på att 2019 års festival enbart kommer att tillåta framförande av verk i tonarterna D#-moll och Ab-dur.* Avsteg från dessa i form av tillfälliga modulationer till andra tonarter tillåts i en omfattning av högst 20% av kompositionens längd. Arrangörerna meddelar vidare - preliminärt - att musiken kan komma att väcka komplexa känslor hos åhörarna. Allmänheten varnas.

Bild från 1949 års upplaga av Festivalen för framtidens musik. Detta år framfördes bland annat verk i sådana framtida genrer som Doom metal, C-86 och Glitchcore. 

*D#-moll är som bekant en tonart som hos lyssnaren väcker känslor av djup ångest, själens obotliga ensamhet och bottenlös skräck. Ab-dur vittnar om gravens mörker, om död och förruttnelse.
Den som står i begrepp att lämna in ett bidrag och känner sig osäker på vilken tonart de komponerat i, uppmanas kontakta festivalens estetiska råd för utvärdering och slutgiltig dom. Detsamma gäller för stycken med s.k. svävande tonalitet. Det är en företeelse som rådet vanligen tar avstånd ifrån, men avsteg från principerna har gjorts i särskilt ömmande fall där kompositören haft nära släktskapsförhållande eller vänskapsrelation till någon i det estetiska rådet.