Gottfrid Björnén är en man med alldagligt utseende, icke-uppseendeväckande röstkvalitet, och ett rörelsemönster som inte avviker nämnvärt från det normala i bygden. Han bor i ett vanligt hus, befolkat av en i övrigt helt oansenlig familj som varken gör väsen av sig eller utmärker sig åt andra hållet genom överdriven tillbakadragenhet. Gottfrid Björnén förefaller helt normal.
Men stundom dryftar herr Björnén tankar kring ett särskilt ämne, tankar som ger upphov till munterhet och emellanåt väcker åtlöje bland övriga bybor. Han har länge intresserat sig för ämnet persontransport, och har i hemlighet (och stundom helt öppet) i många års tid arbetat med ett - enligt honom - helt revolutionerande transportmedel. Han tänker sig en motordriven vagn som rullar fram på gummiklädda hjul längs ett vägnät beklätt med ett hårt material, kanske asfalt, som vi annars använder till cykelvägar. Det hela påminner på många sätt om våra cyklar, men tanken är att det ska få plats en hel familj i detta helt nya fordon.
Vad skulle då vinsten vara att använda ett sådant här system av fyrhjuliga motorvagnar? Jo, hävdar Björnén, vi skulle vinna ökad självständighet. Vi har redan ett väl utbyggt nät av olika transportmedel i byn: tåglinjer i tre riktningar, en flygplats, ångbåtstrafik i bäcken sommartid, och ett finmaskigt spårvagnsnät som förbinder byns alla delar. Dessutom stipulerar en lokal förordning att varje byinvånare måste äga minst en cykel, och många använder sig av den kommunala helikopterservicen för att röra sig mellan avlägsna platser i bygden. Vad är det då vi saknar i form av persontransport, enligt Björnén?
Jo, förklarar Gottfrid Björnén medan han justerar sin slappa byxlinning med sina tummar, med en motorvagn skulle en hel familj kunna resa tillsammans utan att behöva beblanda sig med andra resande, ungefär som i en egen tågkupé - men med den skillnaden att familjen själv bestämmer när “tåget ska gå”. Nu kanske inte hela familjen deltar i den demokratiska processen för att bestämma avresetid, men någon i varje familj tilldelas i alla fall makten att bortse från allt vad tidtabeller heter och själv bestämma avresetid. En i sällskapet, förslagsvis något av barnen, förväntas förstås ansvara för manövrering av fordonet och kommer kanske inte att kunna delta i resupplevelsen på riktigt samma villkor som resten av familjen, men denne kommer å andra sidan äga oinskränkt makt över framförseln av fordonet, samt bestämma över liv och död.
Finns det då enligt Björnén några nackdelar med detta nya fordon, bortsett från den uppenbara och ovan antydda faran för liv och lem? En motorvagn skulle förstås vara skrymmande, och skulle göra mest nytta för familjen om den kunde förvaras i anslutning till boningshuset, helst i en därtill avsedd tillbyggnad av avsevärd storlek, där vagnen erbjuds skydd från väder och vind och där nödvändig service kan utföras. Det är en icke oansenlig utgift. Vidare räknar Gottfrid Björnén med att motorvagnarna kommer att sluka en del bränsle, troligtvis av en riktigt giftig och ohygienisk sort. På sikt räknar han dock med att den tekniska utvecklingen ska möjliggöra användandet av andra drivmedel än dem som inte omedelbart dödar var och en som inandas dess restprodukt i form av tunga, brunsvarta gaser som även kommer att forma en permanent dimma över hela samhället, och med tiden leda till katastrofala klimatförändringar. Men, som sagt, med tiden kommer förhoppningsvis vetenskapen på något sätt uppfinna ett alternativt sätt att driva dessa bestar framåt, och med lite tur kommer dimmorna att skingras på sikt, förhoppningsvis innan allt liv i trakten utsläckts.
Vi önskar Björnén lycka till med detta fantasifulla projekt, men inser samtidigt att det i princip handlar om en mycket invecklad lösning på ett problem som ingen riktigt har.
