Några ord om lokalpressen

Jedward Lundmark med sönerna Kasper och Jesper vid invigningen av familjens utomhusbutik
som används sommartid när solen är framme, alltså ett par veckor om året.

Tidningshandlare Jedward Lundmark hinner knappt slå upp dörrarna på morgonen innan butiken är fylld av ivriga tidningsköpare. Först i kön står som vanligt innehavaren av ångbåtskoncessionen, Kent-Göran Kasparov. Han lyfter tre exemplar av Nyheter från St. Glömskan, den konservativa dagstidningen i trakten. Ett exemplar för egen läsning, ett för sonen Malcolm och hustrun Aprilia att dela på, och ett för tjänstefolkets moraliska uppbyggnad. Bakom patron tränger sig de råbarkade arbetarna, som sträcker sina smutsiga fingrar mot högarna av Underkalix folkblad - en radikal dagstidning med ett rakt och enkelt tilltal som kan förstås av den enfaldigaste proletär. Längre bak i butiken står medlemmar ur det bildade borgerskapet, tålmodigt väntande på sin tur. I sinom tid kommer de att lämna butiken med rykande färska exemplar av Stora glömskans nya tidning, som betecknar sig som “oberoende och opolitiskt liberal-konservativ”. 

I butiken finns förstås många andra dagstidningar. De rikstäckande tidningarna som anländer med flyg varje morgon, och den breda flora av lokala publikationer som ges ut på orten. Bland dessa märks Stora glömskans gamla tidning, Underkalix-bulletinen och Sverigekorrespondenten i Underkalix. Men utbudet tunnas ut för varje år som går. I slutet av 1900-talet utkom fortfarande ett femtiotal dagstidningar i Underkalix. Av dessa återstår nu ett dussin. Lundmark skyller på World Wide Web, en sorts "elektronisk dagstidning" som numera går att läsa på utvalda platser i samhället - men andra pekar på ett krympande lokalt läsarunderlag. Samhällets invånare har aldrig överstigit tjugo till antalet, och på senare år har några av dessa blivit alltför skumögda för att läsa. 

Den första dagstidningen som trycktes lokalt i samhället var Förra veckan i Underkalix, som gavs ut mellan 1843 och 1992. Den var uppbyggd av korta, faktabaserade notiser om personer och händelser i bygden. Förra veckan blev snabbt mycket populär, inte minst på grund av den neutrala, värderingsfria tonen i notiserna. Med tiden kom läsarnas aptit för tidningens något färglösa innehåll att minska, och när den sista läsaren flyttade från bygden i början av 1990-talet lades den till slut ner. 

Det hade länge funnits alternativ för den mer sensationslystne läsaren. Under några årtionden på 1800-talet föddes ett stort antal nya publikationer. Nyheter från St. Glömskan (konservativ, 1845-), Stora Glömskans tidning (oberoende liberal, 1845-1905), Stora Glömskans nya tidning (oberoende liberal-konservativ, 1846-), Stora glömskans gamla tidning (oberoende liberal, 1848-), Stora Glömskans nyare tidning (oberoende liberal, 1860-1861), Underkalix-bulletinen (oberoende liberal, 1862-), Stora Glömskans nygamla tidning (oberoende liberal, 1870-1939), och Underkalix folkblad (radikal, 1899-). En fullständig bibliografi över dagspressen i bygden återfinns i boken En fullständig bibliografi över dagspressen i bygden (Nebukadnessar Stenmark, 2015). 

När Jedward Lundmark stänger butiken för lunch finns det inte många tidningar kvar i butiken. Några enstaka exemplar av Rapporter från Glömskans utmarker (oberoende kristen) ligger och skräpar i ett hörn, och som vanligt står Underkalix-liberalen (konservativ-fascistisk) osåld i sitt ställ. I stället strömmar en annan publik till under eftermiddagen: de unga läsarna av superhjälteserier. I en kommande artikel kommer vi att presentera de många lokalt producerade tecknade serier som alltjämt  trollbinder skolungdomen, med titlar som Koboltgossen, Radonmannen, Kvinnan från Neptunus, Laserhunden, Kapten Visent och Den Maskerade Norrlänningen.

Underkalix-bulletinen, 5 januari 1886

Stora Glömskans nya tidning, 1 september 1865 

Myggjagarnas klubbhytt - en opera

Myggjagarnas klubbhytt under Föreningen Myggjagarnas glansdagar i mitten av 1980-talet.
I år kommer byggnadens historia att skildras i en länge emotsedd opera.

Vårt lilla samhälle börjar så sakteliga öppna upp igen efter år av nedstängning, restriktioner och allmän beröringsskräck. I början av denna mörka period drabbades många näringar hårt, men allra hårdast drabbades de publika verksamheterna - teatrarna, musiketablissemangen, kyrkorna och alla som arbetar inom dessa näringar. Andra kulturutövare klarade sig bättre. Författarna fick plötsligt mer tid till skrivande och navelskådande, filosoferna fick nya ingångar och perspektiv till sina gagnlösa värv, och producenterna av den profitinriktade elektroniska dansmusiken behövde knappast ta någon paus i det konstlösa programmerandet av trumbeats. Det rådde alltså en obalans mellan konsterna. För att jämna ut orättvisorna införde kommunledningen för ganska precis ett år sedan ett generellt förbud mot alla former av konstnärlig verksamhet. Konstnärerna fick lägga ner penslarna och avbryta det eviga stirrandet in i själens tomma avgrund, dansarna fick lära sig att sitta still, trubadurerna slita strängarna från sina ostämda lutor, poeterna börja extraknäcka som ekonomiassistenter, keramikerna upphöra med sitt infantila slabbande med lera och vatten, och byns alla influerare fick sluta arbeta med det som de arbetar med. I rättvisans namn fick folket vila från kulturella intryck under tolv underbara månader.

Men sedan några veckor tillbaka råder det åter full verksamhet på våra teatrar. Det repeteras friskt i varje liten källarteater såväl som på de stora kommunala scenerna. På Finska folkteatern får Stig Rombs länge emotsedda folklustspel De tre musikanterna äntligen sin premiär efter mer än tre års väntan. Stig Romb regisserar själv. Scenografin görs av elever på estetiska programmet vid Tyska gymnasiet, under ledning av fröken Elsa Ribbentrop-Molotov Björk. På den kommunala teatern Kommunala teatern förbereds Bengt Ohlsson, en episk iscensättning av den folkkäre journalistens mest omtalade krönikor. 

Slutligen verkar det som att vi efter närmare fyrtio år äntligen får en ny operauppsättning till byn. Som bekant har Bo Humlas opera Flasabäcken (en opera) spelats för fulla hus sedan 1983, men nu kommer den kommunala scenen att få konkurrens när det nyinvigda Lilla operahuset sätter upp samme kompositörs ospelade opera Myggjagarnas klubbhytt - en opera. Den komponerades vid ungefär samma tidpunkt som hans mer kända verk Flasabäcken (en opera), men ämnet för den har tidigare bedömts som alltför smalt för att kunna locka publik, även om man i allmänhet har varit överens om att musiken håller högre kvalitet i Myggjagarnas klubbhytt - en opera än i Flasabäcken (en opera). Humla drog sig tillbaka från operans värld efter att han färdigställt sina två operor. Sedan dess har han hankat sig fram som kompositör av jinglar, trudelutter och skillingtryck. Han sålde rättigheterna till Flasabäcken (en opera) till kommunen, vilket innebär att han inte tjänat ett öre på de tusentals föreställningar som spelats sedan 1983. För kommunen var affären ett ekonomiskt lyckokast. Det är den huvudsakliga anledningen till att kommunen inte har tagit ut någon kommunalskatt från invånarna sedan 1985. All kommunal verksamhet finansieras sedan länge helt av intäkter från operan. 

Lilla operahuset förväntar sig en liknande utväxling från detta nya operaprojekt, även om den kan begränsas av det faktum att operan enbart tar emot 200 åhörare, jämfört med det stora operahuset som har 180 000 sittplatser och oräkneliga ståplatser. Man räknar ändå med att man med operans hjälp ska kunna finansiera ett eget rymdprogram som tar människan till Mars inom de närmaste fem åren. 

Operachefen Herkules Alexander (den Store) tar emot oss i det renässansslott som tronar på kullen ovanför Salamanderdammen i utkanten av Centralparken - ett slott som har tillhört släkten sedan det uppfördes på 1560-talet av dess mest kände medlem, Ingela Alexander (den Store). Herkules har stora planer för den nya operan, som huserar i en byggnad som fram tills nyligen tjänade som garage för avställda sportbilar, men som ursprungligen byggdes för att vara en “familjeteater”, alltså en scen för barnen inom släkten Alexander (den Store) att uppföra små lustigheter för varandra och upp till 200 inbjudna gäster. Slottets salar präglas av familjens nedärvda översitteri, sadism och omvittnat dåliga omdöme i smakfrågor. Luften i slottet är mättad av generationernas ondska och självgodhet, och inte minst förakt för de enkla människor som huserar i samhället nedanför kullen och ödmjukt tjänar slottsfolket. Herkules Alexander (den Store) gör ingen hemlighet av att han delar denna inställning till enklare människor, men ekonomiska realiteter har tvingat honom att tänka i nya banor, och finns det en säkrare inkomstkälla än ett operahus? Vill man locka massorna måste man bjuda på pöbelkultur som opera, balett och poesiuppläsningar. 

Släktgodset Änglagårdh som det avbildades på 1600-talet

Bo Humla är mer försiktig i sin optimism. Han håller förvisso med om att operan innehåller en del trallvänliga bitar, men säger samtidigt att “tiderna förändras”. När han skrev Myggjagarnas klubbhytt - en opera för snart fyrtio år sedan ville publiken ha dissonans, atonalitet, provokativa texter och falsksång. Nu har den populära smaken vänt och operapubliken förväntar sig skolade vokalister, stämda instrument, linjärt berättande och scenografi. Stycket är präglat av sin tids ideal, och då Humla själv regisserar föreställningen kommer en del aspekter av operan troligtvis framstå som alltför nostalgiskt tillbakablickande för de delar ur publiken som hänger med i vad som händer i musikteaterns frontlinje och förväntar sig en modern opera med känslostarka, tragiskt-romantiska intriger, diatonisk harmonik och urskiljbara melodier.

Huvudrollerna spelas av stadsarkitekt Hedvig Halm och bodbiträdet Jerry Ladulås. Den minnesgode känner igen Jerrys namn från en lång rad egensinniga biroller i olika teateruppsättningar, samt i rollen som “Jerry” i operan Flasabäcken (en opera). Hedvig Halm har aldrig stått på en teaterscen förut, men vi är många som har njutit av hennes sonora stämma i månget nyårstal på stadshusbacken, tal som vanligtvis brukar fokusera på de arkitektoniska kvalitéerna i operachefens familjegods. Operan har redan spelats in med en annan och mer professionell orkester än den som kommer att framföra musiken under föreställningarna, och väntas komma ut på grammofon lagom till jul. En av de lokala skivaffärerna, Rogers rock, har förhandsbeställt två tusen exemplar av skivan, och förväntar sig att den kommer att sälja slut redan första försäljningsdagen. Roger Skolmen: “Jag gillar rock, och i en perfekt värld skulle jag kunna leva på att enbart sälja riktig skön rock’n’roll, men jag måste få mat på bordet precis som alla andra, så jag rättar mig i ledet och ser till att alltid ha några skivor med opera och azerbadjansk folkmusik i en back vid kassan. Man måste ju leva också.   

Myggjagarnas klubbhytt - en opera har premiär någon gång i november 2021. För mer information om kommande kulturarrangemang i bygden hänvisas till Turistbyråns kulturavdelning, eller internet.