Veckans yrke, Del 10: Klärvoajant

Eva-Britt Mandrake

Klärvoajant

Redan när jag var mycket liten, kanske tre-fyra år gammal, förstod jag att det var någonting speciellt med mig. Mina föräldrar ägnade mig särskilda omsorger som jag tydligt såg att de inte bevärdigade andra människor i vår omgivning, till exempel våra grannar. Jag insåg då att jag var utvald. Jag hade gåvor som andra saknade. 

När jag började skolan skilde jag mig också från resten av klassen på många sätt. Jag tilldelades en särskild människa som följde mig runt och hjälpte mig med diverse tråkiga och vardagliga uppgifter, som att anteckna och ge mig återkoppling på mitt stundtals eldiga temperament. 

Sedan länge visste jag att jag kunde se saker som andra inte förmådde. Jag såg till exempel den dolda strukturen bakom bokstäverna - den egentliga meningen snarare än den bokstavliga. Därför kunde jag hoppa över inlärningen av konventionell läsning och i stället fokusera på den djupare tolkningen. När mina klasskamrater läste om barnsliga historier som involverade tråkiga personer och deras husdjur, fick jag i stället insyn i en andlig dimension som gav mig visdom bortom det synliga. När jag tittade på mina kamrater såg jag inte deras oskuldsfulla ansikten, utan skeletten bakom, onda tankar, inre plågor och i förlängningen deras åldrande och död. 

Jag arbetar hemifrån. Ställer enfaldiga horoskop och hjälper folk att hitta sina försvunna husdjur. Ofta räcker det med att jag berättar att husdjuret dött eller sprungit bort någonstans där det känner sig enamt och vilset och längtar efter sin ägare. När djuret senare återfinns brukar tacksamheten vara stor. 

Ibland spår jag i deras handflator eller i hushållssopor. Det jag ser då är sällan särskilt uppseendeväckande eller intressant, så jag skarvar och broderar ut med romantiska detaljer, lotterivinster och annat som jag vet aldrig kommer att slå in. Ingen bryr sig om när ingenting händer eftersom jag aldrig brukar vara särskilt precis med tidpunkter. De fortsätter att hoppas förgäves. 

 

Veckans yrke, Del 9: Spelutvecklare

Siv Driv

Spelutvecklare

Alla unga människor drömmer om att bli spelutvecklare nuförtiden. För några årtionden sedan drömde ungdomar om att bli fotbollsspelare, popstjärnor eller agronomer, men i vårt digitala och degenererade tidevarv riktas deras håg mot andra mål. 

Siv Driv har arbetat som spelutvecklare i många år, faktiskt innan yrkestiteln ens existerade. Hon var med redan från början och utvecklade. Siv uppfann till exempel tärningen och bestämde färgpaletten i Fia med knuff. Om det inte varit för Siv hade pjäserna (och plupparna) kanske haft färger som beige, gredelin, chartreuse och televerksorange? När de digitala spelen kom var det Siv som bestämde att de skulle kallas tevespel - precis som de heter än idag! 

Men hon har framförallt hittat på spel, och många av dem har spelats av generationer av hemmasittare och dagdrivare. Har du till exempel någonsin spelat ett spel som går ut på att döda så många motståndare som möjligt med kraftigt överdimensionerade eldvapen i en postapokalyptisk mardrömsvärld? Det var Sivs idé. Och har du någonsin spelat bowling med apelsiner och rödlök i en mörk källare under en nazistisk raketbas i en postapokalyptisk mardrömsvärld? Det var också Sivs idé. Hon hittade också på slalomspelet Stenmark, där man tävlar mot andra spelare jorden runt, och vinnaren i varje tärningskast får rätten att juridiskt byta namn till Ingemar Stenmark. Det finns idag ca 450 miljoner Ingemar Stenmark på jorden, och siffran växer för varje dag. Alla har de spelat spelet där man åker slalom på en radioaktiv sophög i en postapokalyptisk mardrömsvärld (i närheten av en nazistisk raketbas).

Siv arbetar inte med dator när hon utvecklar, utan hon skapar sina spel med penna och papper. De färdiga spelidéerna och skisserna skickar hon till programmeringshjonen i spelfabriken att göra spel av. Idag arbetar hon med ett nytt spel som går ut på att man samlar nystan av trollgarn, älvtrådar och fastighetsmäklarfibrer i en underjordisk postapokalyptisk mardrömsvärld under en nazistisk raketbas. När man fått ihop tillräckligt med trollgarn, älvtrådar och fastighetsmäklarfibrer (och dödat alla motståndare) kan man sticka en tröja. Snyggast tröja vinner. 

Veckans yrke, Del 8: Musiker

 

Manfred Humla

Musiker

Många föreställer sig att musikerns liv måste vara mycket glamoröst och spännande, men herr Humla beskriver en vardag som till stora delar består av repetition. Det finns bara tolv toner i den västerländska musiken, och ganska snart har man spelat samtliga och i alla tänkbara variationer i form av dynamik och notvärde. För att uppnå den fingerfärdighet som publiken förväntas inom både klassisk musik, jazz och den extrema metallen krävs dessutom flera timmars övning varje dag under många år. Skalor, arpeggion och etyder fyller musikerns vardag och lämnar inget utrymme för utsvävningar och skörlevnad.

Manfred Humla, son till den kände kompositören Bo Humla, spelar gitarr i Black Metal-bandet Dëmogorgon.net (de fick byta namn från Dëmogorgon för att undvika förväxling med tre andra Black Metal-band, nämligen Demogorgon, Demogorgon och Demogorgon) och driver dessutom ett symfoniskt folk-metal-vaporwave-projekt som kallar sig The Pilgrims. Humla skriver alla texter i sina båda band, och komponerar det mesta av musiken. Texterna är starkt inspirerade av de böcker som Manfred lånar på det kommunala biblioteket. Det är allt ifrån Anton LaVey till Smurfarna, med en viss övervikt åt det senare. Dëmogorgon.net har medverkat (under namnet Dëmogorgon Sweden) på en samlingsskiva med oetablerade norrländska hårdrocksband, och planerar att spela live någon gång i framtiden. The Pilgrims har inga konkreta framtidsplaner, men de hoppas kunna få tillfälle att uppträda med en symfoniorkester någon gång. Först måste de bara komma igång med att repa, skriva låtar och hitta någon som kan spela keyboard. 

Man kan inte leva på musik, särskilt om man inte spelar konserter eller ger ut skivor. Därför arbetar Manfred Humla även som arkitekt. Det är han som har ritat många av de hundratals vattentorn som står i en ring runt centralorten, samt kommunalhuset, konsthallen, operan och badhuset.

Veckans yrke, del 7: Projektledare

Sylvia Lund

Projektledare

Sylvia Lund är projektledare. Hon leder projekt. När någon har ett projekt som behöver lite ledning kallar de på Sylvia. När ingen kallar på henne hittar Sylvia på sina egna projekt där hon både leder och deltar aktivt. På sistone (de senaste tio till trettio åren) har det inte varit så många som har efterfrågat Sylvias projektledartjänster, men hon håller humöret uppe ändå. Och hon är sysselsatt! Idag har hon stigit upp, ätit frukost och redan hunnit titta på flera tusen TikTok-videor. Lunchen hoppade hon över av effektivitetsskäl, och nu när arbetsdagen börjar närma sig sitt slut kurrar det betänkligt i magen. Sylvia projektleder en ost- och gurkmacka i köket och sköljer ned den med ett glas vatten. Hon utvärderar projektet och ger sig själv godkänt.  

Veckans yrke, del 6: Domptör

 

Mats Havre

Domptör

Vassa klor, kraftiga käkar, dödligt gift i gaddar och huggtänder - det är några av de faror som domptören utsätter sig för i sin dagliga yrkesutövning. Mats Havre försörjer sig som domptör av diverse vilda djur som han hittar i skogarna runt villaförorten. Han tar dagliga skogspromenader, och när han stöter på ett djur - kanske en björn, kanske en leopard eller en räv - så sätter han omedelbart igång med att domptera. Just de djuren som räknades upp ovan hör inte till dem som Havre stött på under sina vandringar, men kanske händer det en dag?

Till domptörens yrkeskompetens hör att kunna svinga en piska, ropa betvingande kommandon och snurra dramatiskt på klackarna till publikens jubel. Mats Havre har ingen publik, så han snurrar inte så mycket på klackarna, men han är som vanligt klädd i rödskimrande sidenkostym med hög hatt och käpp. Havre är mycket elegant, men han är här för att arbeta. Han är ständigt på sin vakt. 

Många djur är svåra att domptera. De visar inget intresse för Havres ansträngningar. Men ett fåtal blir nyfikna, tar kanske några steg närmare och luktar eventuellt på Mats Havres byxor. Då tar nästa steg vid. Han sänker röstläget och börjar prata mer förtroligt med djuret. Presenterar sig, ställer personliga frågor. Han gör dock aldrig några försök att fånga några djur. Dels är han rädd för att bli biten eller illa riven, dels är han medveten om vad lagen säger om att ta vilda djur till fånga. Det är förbjudet. 

Idag har Havre spårat upp en näbbmus som han håller under försiktig uppsikt. Han vågar inte gå närmare då han har hört att näbbmöss kan vara giftiga. Men på avstånd kan han lyfta på hatten och käppen, svinga piskan och låta sin hypnotiska stämma ljuda över nejden. Den lilla näbbmusen tar dock ingen närmare notis om Mats Havre, utan fortsätter oförtrutet att tulta mot fjärran outgrundliga mål.

Mats berättar att han en gång dompterade en orm. Den såg i alla fall ganska ormlik ut på håll, men när han kom närmare började han misstänka att det rörde sig om en synvilla. På den plats där ormen legat och solat sig bara några sekunder tidigare fanns nu bara en livlös pinne. Kanske hade ormen på ett omärkligt sätt placerat pinnen där för att förvirra Mats? Domptören är förmodligen omtalad bland den lokala faunan som en vilddjurens betvingare. Även den listiga och livsfarliga ormen räds således Mats Havre - domptör.