Klärvoajant
Redan när jag var mycket liten, kanske tre-fyra år gammal, förstod jag att det var någonting speciellt med mig. Mina föräldrar ägnade mig särskilda omsorger som jag tydligt såg att de inte bevärdigade andra människor i vår omgivning, till exempel våra grannar. Jag insåg då att jag var utvald. Jag hade gåvor som andra saknade.
När jag började skolan skilde jag mig också från resten av klassen på många sätt. Jag tilldelades en särskild människa som följde mig runt och hjälpte mig med diverse tråkiga och vardagliga uppgifter, som att anteckna och ge mig återkoppling på mitt stundtals eldiga temperament.
Sedan länge visste jag att jag kunde se saker som andra inte förmådde. Jag såg till exempel den dolda strukturen bakom bokstäverna - den egentliga meningen snarare än den bokstavliga. Därför kunde jag hoppa över inlärningen av konventionell läsning och i stället fokusera på den djupare tolkningen. När mina klasskamrater läste om barnsliga historier som involverade tråkiga personer och deras husdjur, fick jag i stället insyn i en andlig dimension som gav mig visdom bortom det synliga. När jag tittade på mina kamrater såg jag inte deras oskuldsfulla ansikten, utan skeletten bakom, onda tankar, inre plågor och i förlängningen deras åldrande och död.
Jag arbetar hemifrån. Ställer enfaldiga horoskop och hjälper folk att hitta sina försvunna husdjur. Ofta räcker det med att jag berättar att husdjuret dött eller sprungit bort någonstans där det känner sig enamt och vilset och längtar efter sin ägare. När djuret senare återfinns brukar tacksamheten vara stor.
Ibland spår jag i deras handflator eller i hushållssopor. Det jag ser då är sällan särskilt uppseendeväckande eller intressant, så jag skarvar och broderar ut med romantiska detaljer, lotterivinster och annat som jag vet aldrig kommer att slå in. Ingen bryr sig om när ingenting händer eftersom jag aldrig brukar vara särskilt precis med tidpunkter. De fortsätter att hoppas förgäves.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar