Popmusiken - det nya hotet

De klassiska formerna inom musiken är på tillbakagång. Vår ungdom vänder blickar och öron från symfonin, sonaten, stråkkvartetten och andra högstående musikformer, och börjar intressera sig för en högljudd, onyanserad och barnsligt förenklad form av underhållning som har föga gemensamt med vad äldre generationer skulle kalla för musik. Det började kring 2010 då den från utlandet importerade men hjälpligt rumsrena “jassen” urartade i något som gick under beteckningen Boogie Woogie. I den icke-fiktiva världen förefaller denna kulturyttring ha terroriserat trumhinnor något årtionde tidigare, men Sklörbackens isolerade läge (såsom fiktiv ort) bidrog till att vi smakdomare länge kunde hålla dessa influenser utanför våra gränser. Förra året (2017) härjades bygden av den s.k. Rock-And-Roll-musiken, en sorts påträngande och primitiv form av primalterapi satt till taffligt ackompanjemang av elförstärkt orkester. Mot slutet av året ebbade dock denna våg ut; vår ungdom föreföll mogna i sina smakpreferenser och verkade föredra en mer polerad form av denna musik, där de elförstärkta gitarrerna ersatts med stråkar och ett mer smakfullt och återhållsamt arrangerat ackompanjemang. Vi smakdomare trodde oss då se den elförstärkta musiken som en tillfällig och övergående nyck, som vi framgent skulle vara förskonade ifrån.

Som vi misstog oss. Den här våren har nästa våg av ungdomsmusik anlänt till vår bygd. Denna gång är det en illa maskerad form av Rock-And-Roll som går under beteckningen Pop. Det fick sin början i februari då några ungdomar utforskade webbtjänsten YouTube, och händelsevis snubblade över framträdanden med en “popgrupp” som gick under den löjeväckande beteckningen The Beatles. Den uppståndelse som denna upptäckt gav upphov till nådde efter en tid en närmast manisk intensitet, och snart följde nästa upptäckt inom denna groteska genre; inom kort var snart sagt varenda bybo under 18 hjälplöst förlorad i en formlig flodvåg av musikvideor, grammofonskivor och abonnemang på strömningstjänster. Ena dagen var det Tages, The Hollies och The Move, nästa dag hette de Mott the Hoople, Duran Duran och Vikingarna. Inom någon vecka hade de lokala musikaffärerna tömts på alla elförstärkta instrument, och popband övade snart i varje gillestuga i byn.

Ett typiskt "popband"

Vän av ordning undrar försynt vad som kommer näst: kanske musik tillverkad helt i datorer? Eller musik vars enda syfte är att utgöra en ljudmatta för timslånga danstillställningar nattetid? Vi ryser vid blotta tanken. 

Popmusiker spelande ett instrument av oidentifierad sort.

Därför har vi inom smakdomarkåren tagit ett enhälligt beslut att så snart som möjligt sätta stopp för detta vansinne innan det spårar ur fullständigt. Vi håller för närvarande på att bygga upp ett system för att gallra i utbudet av undermålig musik. En genrebestämningskommitté kommer att inrättas som har som uppgift att sortera all musik som inköps, strömmas och framförs inom byagränsen efter genre, målgrupp och kvalitet. Denna kommitté kommer att vara underställd smakdomstolen, och dess utlåtanden kommer att ligga till grund för domstolens beslut i enskilda ärenden. Från och med 1 april förbjuds all popmusik i Sklörbacken. Det gäller alla genrer under detta paraply, inklusive folkrock, dubstep, grunge, barbershop, electro, new jack swing, krautrock, darkwave och rapmetal.

Östen Marklundmark, 1:e Smakdomare vid Högsta smakdomstolen i Sklörbacken

 

Kulturfestivaler dämpar ångest, sprider kaos

Sklörbackens litterära magasin Odradek firar 30-årsjubileum 2018. I samband därmed hålls en festival för det skrivna ordet i byn under tre dagar i juni. Medverkar gör sjutton av Sklörbackens publicerade författare, alltså byns samtliga vuxna invånare. Medverkande författare utgör också redaktion för tidskriften Odradek. Det är första gången som något liknande genomförs i byn, och dessutom första gången som många av författarna möts i verkliga livet, åtminstone i egenskap av författare. De har kanske stött på varandra mellan hyllorna på Konsum någon gång tidigare, men bara helt flyktigt, och varje gång har mötet efterlämnat en märklig tomhetskänsla hos båda två.

Vem var det, har de frågat sig själva. En vag aning om att den andre eventuellt kan vara en kollega i skrivandet har börjat gnaga i deras inre, och med tiden har denna känsla växt till ett stort svart moln av oro och tvivel. En malande och påträngande ångestmonolog har formats och ljudit inom våra skalder under veckor, månader…

Till slut har de inte sett någon annan utväg än att anordna en litteraturfestival för att det existentiella såret i deras inre ska kunna läkas. Festivalen äger rum 1-3 juni på en ännu icke fastställd plats.

Vi börjar bli smått bortskämda med kulturfestivaler i bygden: i fjol hölls en uppmärksammad festival för samtidskonst, där byns samtliga yrkesverksamma konstnärer deltog, alla sjutton. Festivalens skadeverkningar gör sig fortfarande påminda på ett flertal platser.

Många av oss minns filmfestivalen som hölls våren 2011, där filmare från alla hörn av Sklörbacken visade allt från abstrakt experimentfilm till romantiska komedier och långsamma dokumentärer, allt som allt sjutton filmer av mycket hög konstnärlig kvalitet. Under det år som föregick festivalen lyftes tillfälligt den lokala ordningsstadga som förbjuder all avbildning av verkligheten i rörlig bild. Omedelbart efter festivalen trädde den åter i kraft.

Den enda regelbundet återkommande kulturfestivalen i byn är annars Festivalen för framtidens musik, där en stor mängd kompositörer och musiker (sjutton för att vara exakt) framträder med nya verk vart tionde år. Senast avhölls den 2009, så nästa år är det dags igen. Arrangörerna önskar här göra presumtiva deltagare uppmärksamma på att 2019 års festival enbart kommer att tillåta framförande av verk i tonarterna D#-moll och Ab-dur.* Avsteg från dessa i form av tillfälliga modulationer till andra tonarter tillåts i en omfattning av högst 20% av kompositionens längd. Arrangörerna meddelar vidare - preliminärt - att musiken kan komma att väcka komplexa känslor hos åhörarna. Allmänheten varnas.

Bild från 1949 års upplaga av Festivalen för framtidens musik. Detta år framfördes bland annat verk i sådana framtida genrer som Doom metal, C-86 och Glitchcore. 

*D#-moll är som bekant en tonart som hos lyssnaren väcker känslor av djup ångest, själens obotliga ensamhet och bottenlös skräck. Ab-dur vittnar om gravens mörker, om död och förruttnelse.
Den som står i begrepp att lämna in ett bidrag och känner sig osäker på vilken tonart de komponerat i, uppmanas kontakta festivalens estetiska råd för utvärdering och slutgiltig dom. Detsamma gäller för stycken med s.k. svävande tonalitet. Det är en företeelse som rådet vanligen tar avstånd ifrån, men avsteg från principerna har gjorts i särskilt ömmande fall där kompositören haft nära släktskapsförhållande eller vänskapsrelation till någon i det estetiska rådet.

Sklörbackens enda kriminalfall

I februari 1879 anmäldes familjen Harald och Wendy Lundmark försvunna av närmaste grannen, Stig Lundmark, som för övrigt var Haralds kusin och Wendys bror. De hade då inte synts till på en månad. Till en början, rapporterade Stig Lundmark, hade han trott att familjen var på sin sedvanliga solsemester i den grekiska övärlden. Då de inte kommit tillbaka efter en månad tog han ändå beslutet att kontakta polisen. Det var första gången någonsin som polis besökt byn, och under de snart 140 år som gått sedan dess har polisen bara haft anledning att rycka ut ytterligare en gång, nämligen när Eva-Siv Svensson, en Stockholmare på tillfälligt besök, beslogs med snatteri på fikabrödsavdelningen i Marklunds livs den 14 augusti 1968.* 

De sista spåren av familjen Lundmark, som förutom makarna Harald och Wendy bestod av parets fem barn Lennart, Lars, Louise, Ladislaus och Lapis Lazuli, var en kraftig rökkvast som kom från familjens bastu en morgon i början av januari, och som var synlig i stora delar av byn. Flera oberoende vittnesmål har bekräftat iakttagelsen, och även den känsla av obehag som rökutvecklingen väckte hos de grannar som bevittnade den. Dels var det en ovanlig tidpunkt för bastubad, och dels ansåg man att röken inte liknade vanlig basturök utan hade något obestämbart ont över sig, som verkade varsla om onämnbar skräck och förestående död. 

Wendy Lundmark hade ett stående abonnemang på det lokala nummerlotteriet, och det hände mycket sällan att hon missade att besöka Bobby Lundmarks butik Tobak, Lotter & Karra för att kolla upp det vinnande numret varje vecka. När hon inte visat sig i butiken sedan nyårsdagen började butiksinnehavaren Styrbjörn “Bobby” Lundmark ana oråd, och tog kontakt med familjens granne Stig. Samma dag tog Stig Lundmark spårvagnen in till Kalix centum och anmälde grannfamiljen förvunnen på Nederkalix kombinerade polisstation och biblioteksbotsindrivningskontor.

Utredningen leddes av den legendariske poliskommisarien Laban Klinga, som löste många uppmärksammade brottsfall i de senare årtiondena av 1800-talet, bland annat stölden och bortforslandet av Töre bygdeteater, byns enda stenbyggnad, och mordet på tvillingarna Balthazar (Kurt och Ken) som i förlängningen ledde till att man kom den kriminella ligan Djuptjärnsninjorna på spåren. Familjen Lundmarks försvinnande kom att bli Klingas sista fall, men det sysselsatte honom i tre decennier och fallet skulle förmodligen ha förblivit olöst om det inte varit för hans enträgna efterforskningar.**

I många år gäckade fallet polisens utredare, men en sommardag 1907 gjordes ett genombrott, då den sedan länge pensionerade kommissarie Klinga stötte på ett ditintills okänt dokument i sina efterforskningar: en räkning på snickeriarbeten i samband med uppförande av gillestuga. Någon sådan hade inte påträffats vid polisens undersökning av hemmet, men Klinga gjorde ett oanmält hembesök på gården, som efter försvinnandet tagits över av grannen och släktingen Stig Lundmark. En dörr öppnades som tidigare hoppats över i tron att det rörde sig om en städskrubb. Den visade sig dölja en trappa som vindlade sig ner i mörkret för att utmynna i en ganska mysig gillestuga. Under Klingas besök där nere lade han märke till en skiftning i resonans när han promenerade över golvet. Han beordrade genast att golvet skulle brytas upp, och nästan omedelbart fann man kvarlevorna av två vuxna personer, som på goda grunder antogs vara Harald och Wendy. Fyndet rörde upp en ny våg av vittnesmål och bevisfynd, och snart kunde den skyldige mördaren sättas fast, nämligen grannen och nära släktingen Stig Lundmark. Denne bröt samman under förhör och berättade utförligt om motiv och tillvägagångssätt för polisen. I fängelset skrev han senare ned sina minnen, vilket blev den bästsäljande boken Jag mördade mina grannar - en mördare berättar, av mördaren Stig Lundmark (Mördarminnen Förlag AB, 1913).

Det var avund som drivit honom till denna desperata gärning. Inte hade grannfamiljen bara ett större och finare hus - nu hade de också gått och skaffat gillestuga, och det var väl bara en tidsfråga innan de skulle börja gå runt i byn och skryta om detta nytillskott till huset! Det måste han sätta stopp för. Han hade till slut dräpt dem en afton då de satt och hade det mysigt i nämnda gillestuga med dessertvin och brädspel. Barnen hade han dock skonat och senare uppfostrat som sina egna. Han hade obemärkt kunnat införliva dem i sin egen rikliga barnaskara. Inte ens hustrun hade noterat det plötsliga tillskottet av fem syskon. 

Stig Lundmark, som i samband med gripandet klättrade upp i ett träd för att förlänga tiden i frihet. Han blev sittande där i tre dagar innan man slutligen fick tag i en stege.

Stig med familj hade bara ett par månader efter försvinnandet flyttat in i Haralds och Wendys hus, men han satte ett lås på dörren som ledde till gillestugan, och kunde under alla år han bodde där aldrig förmå sig att öppna den, och fick därför aldrig själv tillfälle att njuta frukterna av sitt avskyvärda brott.

Den rikliga rök som sågs stiga från familjens bastuskorsten morgonen den sjunde januari, dagen efter morden, visade sig ha kommit från en brasa som Stig Lundmark gjorde på ett blodfläckat exemplar av sällskapsspelet Fia med knuff. 

*Denna dag högtidlighålls som bekant varje år sedan dess i bygden, under namnet Stockholmskans dag. Den 14 augusti är snatteri tillåtet, i rimlig omfattning.

**Den här artikeln bygger till stora delar på Laban Klingas bästsäljande bok om fallet, Jag satte dit Stig (Polishistorier Förlag AB, 1910)

Det norrländska parkbältet

Fram till mitten av 1600-talet var Norrland ett glest bevuxet slättland, där buskvegetation, gräs och åkerbär dominerade landskapet. Under det 30-åriga kriget växte behovet av trävirke för att föda krigsmaskineriet, och det beslöts att planteringar av lämpliga trädsorter skulle anläggas i den norra halvan av landet, planteringar av en typ som ditintills bara förekommit söder om Dalälven. De första försöken, som bestod i de omfattande ekplaneringarna i Haparanda kommun, avbröts då en grupp växtförädlare i Uppsala meddelade att de hade lyckats skapa en ny sorts träd som i stället för blad hade stickiga nålar på sina grenar. Dessa s.k. “barr” gjorde stor sensation på skogs- och lantbruksmässan SKOJ-47 (Skog & jord, 1647) och myndigheterna (Drottning Kristina) beslutade omedelbart att avbryta ekprojektet och istället satsa på de nyutvecklade, högteknologiska trädsorter som såldes under varunamn som Gran och Tall.

Skogen anlades från början med den klassiska franska barockparken som förebild, men förstås i mycket större skala. Med tiden kom influenser från England att vinna allt mer inflytande, och 1700-talets planeringar uppvisar en friare, mindre formell uppbyggnad av skogsparkerna. De svenska naturbruksskolorna utexaminerade tusentals arborister varje år under slutet av 1600- och första hälften av 1700-talet, men det räckte inte för att förhindra att många av planteringarna förvildades, och inom ett sekel återstod bara en handfull skogsparker som behållit sin ursprungliga form. Under 1800-talet hade planteringarna förvildats i sådan mån att vissa av dem erhöll status av urskog. Nuförtiden betraktas barrskogen som en naturlig biotop i stora delar av vårt land, men var och en som har tittat närmare på flygfoton över de svenska skogarna kan tydligt se spåren av de ursprungliga parkernas konturer.

Vanligt flygfotografi av en normal norrländsk barrskog med synliga spår av
den underliggande barockträdgårdsplanteringen.

Den skog som breder ut sig i söder och väster kring Sklörbacken har en ovanligt välbevarad karaktär av barockpark och utmärks av symmetri, raka linjer och återkommande geometriska former. Skogen norr och öster om Sklörbacken kan dock närmast beskrivas som tropisk djungel. Denna djungel uppstod under andra halvan av 1800-talet som ett resultat av att växthusodlade tropiska växter bröt sig ut ur sitt glasfängelse vid växthusägarens död. (Se artikel om Conny Lundmark)   

Fram till sekelskiftet 1700 utgjorde åkerbär grunden för den norrländska kosthållningen. I takt med att åkerbäret trängdes undan av skogsplaneringar övergick man till en kost som baserades på potatis och bark. Så är fallet till denna dag.

Körsång i det fördolda II

Att sjunga i kör är att ägna sig åt religiöst grubbleri. Som bekant är körsång en sorts iscensättning av den enskilda människans inre dragkamp mellan att å ena sidan träda fram som individ, och å andra sidan uppgå i den kollektiva världssjälen. Därför är körsång förbjudet i Sklörbacken.

Undantaget är förstås slutna sällskap. Som vi berättade i en tidigare artikel (se Körsång i det fördolda) erbjuder byn åtskilliga arenor för att ägna sig åt körsång inom ramarna för de pseudoreligiösa sammanslutningar som allmänt går under beteckningar som esoteriska sällskap och ordenssällskap. Dessa sammanslutningar har en fast samlingslokal i den Esoteriskt-ekumeniska kyrkan, en väldig, brutalistisk betongbyggnad vid en av byns många infarter. De nio esoteriska sällskap som samlas i kyrkan är följande:

• Collegium magistrii æteris, i folkmun kallad Etermästarlogen
• Det rosene korset
• Högtidligaste orden av allvarsamma småsyskon
• Brännarna
• Tvistebrödernas tredje (och sista) sammanslutning
• Andeliga sellskapet, no 2
• De åtta som såg den röda hjorten 23 april 1982
• Sjuhörniga logen
• Det hemlige sällskap i Azÿmanthras efterföljd

Varje sällskap har förstås sin egen repertoar av esoteriska sånger, varav det stora flertalet är okända utanför den egna kretsen. Nu har dock det enastående inträffat att en inspelning från ett av dessa sällskaps sammankomster har dykt upp på redaktionens bord, i form av ett kassettband som vi fått oss tillsänt från en anonym ljudtekniker. Vi vet alltså inte till vilken församlings sångskatt stycket hör, däremot kan vi av texten på kassetten uttyda namn på både kör och ackompanjatör. Kassetten är av märket BASF LH Extra I och av utseendet att döma inköpt någon gång under 1980-talets första år. Inspelningen kan förstås vara gjord långt efter detta datum. Kassetten innehåller bara en sång, som vi här har valt att kalla Sällhet, visshet efter ett parti i texten. Den verkliga titeln är förmodligen både lång och kryptisk.

🔈 Sällhet, visshet

Framförd av Äldstebrödernas (ofrivilligt mikrotonala) högtidskör under ledning av Hilding Zander-Ankh, i samarbete med pop- & rockgruppen Dëmogorgon