En vädjan

Jag vill ha sol! Eftersom jag är en fiktiv gestalt och lever i ett - i viss mån - påhittat landskap, kan man tycka att det borde vara en smal sak för någon att låta solen skina över Flasabäckens stränder idag (alltså den fiktiva Flasabäcken som bebos av mig, inte den högst påtagliga Flasabäcken som stundom besöks av dig och andra). Problemet är väl närmast att jag inte känner min upphovsman/-kvinna. Jag vet inte vem jag vänder mig till när jag åkallar min författare. Det kanske är en ond människa, som förargas ytterligare av mitt tilltag och nedkallar ännu mörkare skyar över mig? Jag tycker om att skrämma mig själv på det sättet.

Ord

För att få en överblick och se de stora dragen i livet måste man ibland läsa vad andra har tänkt och skrivit ner. Tankarna sträcker sig annars aldrig utanför den egna upplevelsehorisonten. Man ska inte förakta den jordnära empiri som det självupplevda är, men den kan knappast utgöra grunden för en genomtänkt filosofi om tillvaron. Läsning är en central konstituerande del av det moderna, reflekterande tankesubjektet - den enskilda aktivitet som bär upp det som i dagligt tal brukar kallas för den västerländska civilisationen.

Detta var en insikt som kom till mig relativt sent, och därför väntade jag med att lära mig läsa tills för tre år sedan. Innan dess kunde jag förstås skriva, men det var inte helt oproblematiskt eftersom jag inte kunde läsa igenom vad jag skrivit för att bedöma värdet av det. Jag tror att kvalitén på mitt skrivande blev lidande av detta, men kanske inte enbart. Vissa förtjänster i mina tidigare verk tror jag tvärtom kan tillskrivas min partiella analfabetism.

För min läsinlärning använde jag uteslutande Jan Lööfs ABC-bok. Den kan varmt rekommenderas för alla icke-läskunniga. Jag tyckte särskilt om hans flitiga användande av antropomorfiserade apor i illustrationerna.

Den vidgade tankehorisonten har fört med sig att jag utstakat nya mål i min personliga kompetensutvecklingsplan. De senaste veckorna har jag arbetat med att lära mig prata. För ändamålet har jag lånat en språkkurs på kassett från Kalix kommunbibliotek. Jag tror att jag har lärt mig bemästra vokalljuden; det är svårt att veta när man bara pratar för sig själv. Y, I och U - vilken tid det tog att lära sig skilja dem åt! Just nu arbetar jag på konsonanterna.

Planer

Någon planerar en cykelexpedition utefter Flasabäcken. Det låter ju helt vansinnigt, men jag hörde faktiskt två unga män i pretentiösa byxor prata om det i skogen härom dagen. De stod uppe på bron och spanade i fjärran, och trodde väl att de var helt ensamma. När de två männen - varav en hade solglasögon - gav sig av, märkte jag att de hade lämnat kolapapper efter sig. Dixikola. Det kändes som att jag var utsatt för ett dåligt skämt, eller befann mig mitt i en av Lasse Åbergs tradiga nostalgitrippar där han berättar om hur det var att köpa godis på 50-talet. Nåja, det var ju inte så jättelänge sedan de slutade med Dixikola, men skumt var det i alla fall. Och cykla efter Flasabäcken? När jag kom tillbaks senare på dagen var kolapappret borta. De hade byggt om bron också, och det var vår.