Moderna tider

Jag brukar säga att jag gillar Bob Dylan. Men det stämmer ju inte. Jag tror inte att jag gillar honom alls som person. Däremot tycker jag om att lyssna på inspelningar av hans musik. Inte allt förstås. Mer sentida inspelningar fångar i allmänhet inte mitt intresse på samma sätt. Jag brukar för enkelhetens skull dra en gräns vid 1978, ungefär vid tiden för Bob Dylans religiösa uppvaknande.

Det är inget ideologiskt ställningstagande från min sida, även om kontrasten mellan hans religiositet och min relativt bergfasta irreligiositet säkert färgar upplevelsen av musiken.

Det är nämligen musiken det handlar om. Musiken som blir sämre och sämre. Rösten, som fram tills dess förändrat sig från skiva till skiva - aldrig varit vacker eller behaglig men alltid levande. Den frälste Dylans röst känns avlägsen och ointresserad.

Under 1980-talet var det få som uppskattade Bob Dylans nya musik. Skivorna blev gradvis sämre, ibland närmast parodiskt dåliga, tills något plötsligt hände i slutet av årtiondet. Skivan Oh Mercy sågs av många som en vändpunkt, ett uppvaknande, om än kortvarigt. De närmaste åren efter Oh Mercy var magra ur kreativ synpunkt. I slutet av 1990-talet kom nästa uppvaknande med skivan Time Out of Mind. Därefter har varje skiva av Bob Dylan hyllats av en enig kritikerskara.

Själv har jag varit tveksam. Jag köpte snällt skivorna, men där andra hörde visionär poesi och konstnärlig pånyttfödelse hörde jag bara ett uppgivet kraxande. Allt handlade om den timliga världens ruttenhet, i ljuset av en underförstådd nära förestående apokalyps. Om inte uttryckligen religiös konst, så i alla fall konst filtrerad genom ett medvetande som allvarligt skadats av religionens destruktiva kraft.

Och skivomslagen, herregud. De är inte bara fula. De är negationen av god smak och saknar helt estetisk koppling till musiken.

Omslaget till den senaste, "Together Through Life", är värst, men alla tre är så anonyma att jag skulle kunna använda dem för att suggerera mig själv till sömns, om det inte vore för att jag blir så arg av att se eländet.

Men här kommer det märkliga.

De senaste månaderna har jag nästan bara lyssnat på den saliggjorde Dylan från 1978 och framåt, paradoxalt nog samtidigt som jag själv har radikaliserats i min irreligiositet för att numera tveklöst kalla mig ateist. Jag kan nu på ett helt annat sätt se storheten i mycket av den musik som jag tidigare avfärdade som menlös, trött och tillbakablickande.

Edward Said talar om konstnärers late style, som en sorts mogen konst som utspelar sig i periferin. Efter ett liv av framåtblickande kan den åldrande konstnären ställa sig vid sidan om. Han eller hon skapar utan tanke på samtidens diskurser och stilideal, kanske stärkt av ett lång livs erfarenhet och erövringar, men utan att nödvändigtvis bygga vidare på dessa. Den åldrande kreatören kan kosta på sig att vara småskalig och irrelevant och ändå få ur sig stor konst.

Said talade förstås inte specifikt om Bob Dylan, och kanske har jag helt missuppfattat begreppet late style, men det känns rätt att använda det här. Bob Dylan 2009 är inte en del av en samtida diskurs. Han försöker inte imponera på någon längre. Avlyssnad på det sättet antar Bob Dylan 2009 de rätta proportionerna. Han kan inte jämföras med den nyskapande giganten från 1960- och 1970-talen. Han bebor ett mycket mindre rum nu. Sparsamt möblerat. Han tänker långsammare och har sällan något nytt att komma med. Men man kan fortfarande trivas i hans sällskap, och om inte annat kan man ana den forna glimten i ögat.

Detta resonemang gäller förstås bara vissa sånger. Mycket är fortfarande skit.

Trendmedvetenhetshelvetet

Vissa ord påverkar mig på samma sätt som åsynen av Jan Björklund. Jag tänker på det diffusa illamående som man även kan uppleva ombord på en båt eller i andra situationer då tillvarons grundvalar sätts i rörelse.

Ordet bygger tankesystem som är mig främmande ur politisk och moralisk synvinkel, och har dessutom mage att verka uppfordrande. Att använda sig av ordet är att hävda existensen av ett värdesystem i tillvaron som för mig vägrar ta gestalt.

Ordet är trendmedveten.

Grundproblemet är att ordet avser att kommunicera en positiv och eftersträvansvärd egenskap, när det hos mig i stället väcker motsatta associationer. Ju mer jag reflekterar över ordet trendmedveten desto mer fylls jag av en känsla av vilsenhet. Idén är att den som äger denna egenskap förväntas agera enligt ett visst förutbestämt mönster, och med jämna mellanrum byta ut garderob, tapeter, umgänge, kosthållning m.m. allteftersom påbuden avlöser varandra från de ogripbara existenser som formulerar våra ”trender”.

Den som är trendmedveten följer trender. Jag är medveten om att kausaliteten i denna satslogiska härledning är något svag, men medge att den äger viss konnotativ giltighet. Man kan förstås tänka sig en trendmedveten person som aldrig följer upp denna sin medvetenhet med handling. Ungefär som en språkkunnig person som aldrig pratar eller på annat sätt uttrycker sig språkligt. Att föreställa sig en sådan person är emellertid en meningslös tankelek.

Mitt problem med begreppet trendmedveten är just detta att det glorifierar ett sätt att vara som i de flesta sammanhang aldrig skulle betraktas som eftersträvansvärt. Undantaget förstås i en diktatur eller någon annan strikt hierarkisk organisation, t.ex. försvaret. En annan intressent som föredrar den envägskommunikation som trendtänkandet innebär är förstås kapitalet. Den som använder ordet trendmedveten som något positivt måste samtidigt finna något vackert i att följa anonyma påbud och vara en kugge i kommersialismens maskineri. Den trendmedvetne befinner sig i konstant rörelse, men saknar egen vilja och riktning. Han är ett rö för vinden, kapitalismens kanonmat.

Jag menar inte att man måste förbli densamme och aldrig byta ut något i sitt liv, och tycker inte att det är fel att då och då fråga sig vad man egentligen känner inför de invanda tapeterna, hur man påverkas av den musik man rutinmässigt använder för att döva ångest och stänga ute vardagens brus, eller att ifrågasätta skärningen på byxorna man drar på sig. Men denna process kan ju ske med mer eller mindre närvaro av kritiskt tänkande och självständighet. Viljelös och okritisk underkastelse av marknadens anonyma påbud kan aldrig vara bra.

Själv tycker jag att dubbelknäppta kavajer är fula. Jag är också tveksam till alltför fluffiga kuddar och duntäcken, samt smaken av soltorkade tomater. Gymnastikskor intresserar mig inte. Däremot är jag inte helt främmande för att sätta ett par sådana på fötterna, även om det inte är något jag gör i praktiken.

Landskap och minne

När jag kröp ur mitt ide för några dagar sedan blev jag nästan omedelbart informerad om att det råder lågkonjunktur i vår värld. "Intressant" sade jag för mig själv, med en smått ironisk röst. Inte för att jag är helt okänslig för andras lidande, men jag är trots allt eremit.

Jag har inte någon anställning som jag behöver oroa mig för, inget kapital som upphör att förränta sig eller ens några världsliga ägodelar att tala om. Därmed inte sagt att man trots det inte kan bli bekymrad. Kanske i sympati med andra. Men jag är trots allt eremit.

Det råder för övrigt en självförvållad lågkonjunktur i min koja. Delvis på grund av att jag den här vintern gick i ide för första gången. Det hela var tänkt som ett exeperiment, delvis påkallat av den leda som jag på sista tiden börjat känna vid tillvaron. 

Vardagens triviala form. Ensamheten. Även detta är förstås självförvållat. Jag är trots allt eremit.

Lågkonjunkturen hos mig ser ut så här: väggbeklädnaden flagnar av, både ute och inne. Mina "skor" innesluter inte längre fötterna tillfyllest. Det luktar av något någonstans i kojan. Inte obehagligt, men främmande. Något dolt som ligger och jäser. Jag har magrat högst alarmerande under vistelsen i idet. Jag hade bunkrat upp med förnödenheter, men den sista påsen Polly tog slut i mitten av december. Sedan dess har jag levt på smält snö och insekter. Det avgnagda och knotiga ligger förvisso ganska bra i linje med det jag försöker uppnå med livet här. Man vill ju också på något sätt motsvara omgivningens förväntningar på en eremit även när det gäller det rent visuella, men det finns en gräns. 

Nu kommer posten. Det vanliga: reklam och ett kravbrev från biblioteket. De vill att jag ska lämna tillbaka Skog - landskap och minne, en civilisationshistoria. Jag som bara har hunnit halvvägs. Nu vet jag vad jag skulle ha använt vintern till.