Trendmedvetenhetshelvetet

Vissa ord påverkar mig på samma sätt som åsynen av Jan Björklund. Jag tänker på det diffusa illamående som man även kan uppleva ombord på en båt eller i andra situationer då tillvarons grundvalar sätts i rörelse.

Ordet bygger tankesystem som är mig främmande ur politisk och moralisk synvinkel, och har dessutom mage att verka uppfordrande. Att använda sig av ordet är att hävda existensen av ett värdesystem i tillvaron som för mig vägrar ta gestalt.

Ordet är trendmedveten.

Grundproblemet är att ordet avser att kommunicera en positiv och eftersträvansvärd egenskap, när det hos mig i stället väcker motsatta associationer. Ju mer jag reflekterar över ordet trendmedveten desto mer fylls jag av en känsla av vilsenhet. Idén är att den som äger denna egenskap förväntas agera enligt ett visst förutbestämt mönster, och med jämna mellanrum byta ut garderob, tapeter, umgänge, kosthållning m.m. allteftersom påbuden avlöser varandra från de ogripbara existenser som formulerar våra ”trender”.

Den som är trendmedveten följer trender. Jag är medveten om att kausaliteten i denna satslogiska härledning är något svag, men medge att den äger viss konnotativ giltighet. Man kan förstås tänka sig en trendmedveten person som aldrig följer upp denna sin medvetenhet med handling. Ungefär som en språkkunnig person som aldrig pratar eller på annat sätt uttrycker sig språkligt. Att föreställa sig en sådan person är emellertid en meningslös tankelek.

Mitt problem med begreppet trendmedveten är just detta att det glorifierar ett sätt att vara som i de flesta sammanhang aldrig skulle betraktas som eftersträvansvärt. Undantaget förstås i en diktatur eller någon annan strikt hierarkisk organisation, t.ex. försvaret. En annan intressent som föredrar den envägskommunikation som trendtänkandet innebär är förstås kapitalet. Den som använder ordet trendmedveten som något positivt måste samtidigt finna något vackert i att följa anonyma påbud och vara en kugge i kommersialismens maskineri. Den trendmedvetne befinner sig i konstant rörelse, men saknar egen vilja och riktning. Han är ett rö för vinden, kapitalismens kanonmat.

Jag menar inte att man måste förbli densamme och aldrig byta ut något i sitt liv, och tycker inte att det är fel att då och då fråga sig vad man egentligen känner inför de invanda tapeterna, hur man påverkas av den musik man rutinmässigt använder för att döva ångest och stänga ute vardagens brus, eller att ifrågasätta skärningen på byxorna man drar på sig. Men denna process kan ju ske med mer eller mindre närvaro av kritiskt tänkande och självständighet. Viljelös och okritisk underkastelse av marknadens anonyma påbud kan aldrig vara bra.

Själv tycker jag att dubbelknäppta kavajer är fula. Jag är också tveksam till alltför fluffiga kuddar och duntäcken, samt smaken av soltorkade tomater. Gymnastikskor intresserar mig inte. Däremot är jag inte helt främmande för att sätta ett par sådana på fötterna, även om det inte är något jag gör i praktiken.