När jag kröp ur mitt ide för några dagar sedan blev jag nästan omedelbart informerad om att det råder lågkonjunktur i vår värld. "Intressant" sade jag för mig själv, med en smått ironisk röst. Inte för att jag är helt okänslig för andras lidande, men jag är trots allt eremit.
Jag har inte någon anställning som jag behöver oroa mig för, inget kapital som upphör att förränta sig eller ens några världsliga ägodelar att tala om. Därmed inte sagt att man trots det inte kan bli bekymrad. Kanske i sympati med andra. Men jag är trots allt eremit.
Det råder för övrigt en självförvållad lågkonjunktur i min koja. Delvis på grund av att jag den här vintern gick i ide för första gången. Det hela var tänkt som ett exeperiment, delvis påkallat av den leda som jag på sista tiden börjat känna vid tillvaron.
Vardagens triviala form. Ensamheten. Även detta är förstås självförvållat. Jag är trots allt eremit.
Lågkonjunkturen hos mig ser ut så här: väggbeklädnaden flagnar av, både ute och inne. Mina "skor" innesluter inte längre fötterna tillfyllest. Det luktar av något någonstans i kojan. Inte obehagligt, men främmande. Något dolt som ligger och jäser. Jag har magrat högst alarmerande under vistelsen i idet. Jag hade bunkrat upp med förnödenheter, men den sista påsen Polly tog slut i mitten av december. Sedan dess har jag levt på smält snö och insekter. Det avgnagda och knotiga ligger förvisso ganska bra i linje med det jag försöker uppnå med livet här. Man vill ju också på något sätt motsvara omgivningens förväntningar på en eremit även när det gäller det rent visuella, men det finns en gräns.
Nu kommer posten. Det vanliga: reklam och ett kravbrev från biblioteket. De vill att jag ska lämna tillbaka Skog - landskap och minne, en civilisationshistoria. Jag som bara har hunnit halvvägs. Nu vet jag vad jag skulle ha använt vintern till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar