Främlingar och andra

Några medlemmar ur familjerna Marklund (t.v.) och Richter-Frich (t.h.) fotograferade
 i samband med firandet av Sveriges fjärdeplats i Frisbeegolf-VM 2002. 

Familjen Marklund (den västliga grenen) kom hit från en liten by i Etrurien på 1980-talet. De försörjde sig då som lantbrukare, smeder och cirkusartister. Senare generationer av familjen har i hög grad fortsatt i den traditionen, även om det nuförtiden förekommer både veterinärer och dödsmetallbasister i de yttre grenarna av släktträdet.

Lundmark-Wachowski-släkten stammar från republiken Zygongo i östra Afrika. De kom hit till byn för tre år sedan och etablerade byns första biograf samt danspalatset Schloß Weintraub där den internationellt uppmärksammade danstävlingen Olympiska Spelen hålls varje år. De flesta andra i familjen arbetar på biblioteket eller som influencers.

Richter-Frichs etablerade sig här redan på 1950-talet, utvandrade från sydostasien. Därifrån tog de med sig många lokala sedvänjor. Bland annat introducerade de twisten i byn. De lärde även våra lokala musiker att stämma sina instrument, varefter gitarrstämmarsläkten Gruyère, som närmast härstammar från Republiken Certainsmeslivres i Centralamerika, tvingades finna annan utkomst och omskolade sig därför till dykinstruktörer. Deras dykskola ligger vid Längre Smärtträsk, en sjö vars djup inte kunnat fastställas med den teknik som finns tillgänglig i vår tid.

Vi har haft en del problem med främlingsfientlighet i byn på sista tiden. Mest har det handlat om besökare från Kalix som ofta uppträder lite överlägset och storstadsmässigt när de strövar genom byns centrala delar, vilket inte alltid uppskattas av lokalbefolkningen. De betraktar skyltfönster och jämför med utbudet i den större tätorten, och inte sällan lyser en illa dold avundsjuka igenom. De tycker inte att byns butiks-, service- och kulturutbud står i rimlig proportion till befolkningsunderlaget. Fem matvarubutiker, tretton klädbutiker, fyra teatrar, ett operahus, en oöverskådlig mängd museer och en välsorterad frimärksbutik anses av många som alltför mycket för en så liten by. I övrigt har vi inte mycket problem med främlingar, av den enkla anledningen att det inte finns några främlingar i byn. De som bor här känner vi, så de kan ju inte vara främlingar, och de som kommer på besök kallar vi för turister. Förutom Kalixbor, förstås.

Förra året var inflyttningen i byn den största i modern tid. Trettio familjer från det krigshärjade Bestyrien sökte asyl i landet, och bosatte sig i den gamla folkhögskolan. Inom kort hade de lärt sig vår lokala dialekt flytande, och kunde börja arbeta inom sina respektive specialområden. För första gången på länge fick vi oss då en knäspecialist till sjukhuset, en hästtränare och fyra ljudläggare till dokumentärfilmer. Strängt taget kan man kanske säga att de var främlingar den dag de anlände hit med tåget och fortfarande stod kvar på perrongen, men det tog inte många minuter innan de hade klivit ut på torget och bekantat sig med större delen av invånarna.

I årets valrörelse deltog ett parti som försökte slå mynt av den eventuella främlingsfientlighet som dess grundare Rugolf Hydra misstänkte kunde förekomma i byn. Partiet kallades Underkalixdemokratisk Nederkalixkritisk Samling och samlade totalt en (1) röst i kommunalvalet, vilket gjorde partiet till det 27:e i storlek i valet, strax efter Modernisera Grammatiken i Esperanto-partiets revolutionära utbrytargrupp, MGEP(r) som fick femton röster.

Institutionen

Huset tronar längst uppe på en flack kulle i utkanten av byn. Runt huvudbyggnaden finns några mindre skjul och baracker, alla i samma flammigt blekgula nyans. Hela kullen är grästäckt men saknar annan växtlighet. Från kullens topp måste utsikten över byn vara magnifik. Byggnaden själv syns var man än befinner sig i byn, i ögonvrån. Vi som bor i byn kallar den för institutionen. Vi vet inte vilken typ av institution det är.

En bil brukar köra upp för backen till huset en gång i veckan. Det är en grå skåpbil av okänt märke. Vi vet inte om bilen kommer dit för att hämta eller lämna något. Den verkar komma från Kalixhållet, men vem vet om sådana saker.

Någon arbetar förstås på institutionen, men det är okänt vilka de är. Vi ser rörelser i fönster, gardiner som fladdrar, armar som sträcks ut, silhuetter som skymtar i skumrasket därinne, men det kan ju lika gärna vara de institutionaliserade vi ser. Jag vet ingen som är så dumdristig att de skulle våga sig i närheten av huset för att undersöka dessa förhållanden närmare. Man kan anta att enstaka personer har gjort just det genom åren, och att de därefter inte har återvänt, utan tagits upp i organisationen, antingen som intagna eller som personal. Jag kan inte dra mig till minnes att jag hört berättas om några kända sådana fall, men det kan tänkas att det har hänt.

Dagtid ser huset ödsligt ut, faktiskt som om det var övergivet. Bara undantagsvis ser man tecken på att någon befinner sig i byggnaden. På kvällen händer det dock något. De nedre fönsterraderna avtecknar sig då som indistinkta ljuskvadrater, svagt upplysta av en osynlig ljuskälla. Det översta planet avtecknar sig som en enda intensiv ljusrad. Därifrån emanerar ett bländande ljus, jämförbart med det som kommer ur fyrar. Kanske är det ljusterapi som utförs där. Kanske dess motsats, ljustortyr.

På kartor betecknas området med den kryptiska förkortningen Schl.-Inst. Vi kan bara spekulera i hur det ska utläsas. Någon tycker att det ser tyskt ut, men den som gissar att det förhåller sig så vet egentligen inte mer än någon annan.

Ibland ligger det en elak lukt över byn, och många antar att den kommer från institutionen. Det verkar rimligt, men vi måste erkänna att vi inte har bevis för att det är så. Det är en gammal lukt, inte särskilt kraftfull eller svåruthärdlig, men den ger upphov till mörka tankar och oro. Vilken ond makt är det som framkallar en så osund och främmande doft? Den verkar inte vara av denna världen. Lyckligtvis varar den bara några timmar när den kommer, varefter den skingras för vinden och söker sig ut i skogen för att lägga sig till ro på dess mossbeklädda golv. Skogen bryr sig inte om dofter, den kan härbärgera allt.

Vi är stolta över vår institution. Vad skulle vi göra utan våra institutioner? I vår by har vi bara en, men den har varit viktig i koncipieringen av vår lokala identitet och utgör det centrala navet i vår föreställningsvärld. Vi tänker på institutionen som vi tänker på landets riksdag och regering, som en mystisk, onåbar makt som på ett oförklarligt sätt styr över våra liv, liksom med en osynlig hand, och vars sanna natur vi aldrig kan varsebli.