Institutionen

Huset tronar längst uppe på en flack kulle i utkanten av byn. Runt huvudbyggnaden finns några mindre skjul och baracker, alla i samma flammigt blekgula nyans. Hela kullen är grästäckt men saknar annan växtlighet. Från kullens topp måste utsikten över byn vara magnifik. Byggnaden själv syns var man än befinner sig i byn, i ögonvrån. Vi som bor i byn kallar den för institutionen. Vi vet inte vilken typ av institution det är.

En bil brukar köra upp för backen till huset en gång i veckan. Det är en grå skåpbil av okänt märke. Vi vet inte om bilen kommer dit för att hämta eller lämna något. Den verkar komma från Kalixhållet, men vem vet om sådana saker.

Någon arbetar förstås på institutionen, men det är okänt vilka de är. Vi ser rörelser i fönster, gardiner som fladdrar, armar som sträcks ut, silhuetter som skymtar i skumrasket därinne, men det kan ju lika gärna vara de institutionaliserade vi ser. Jag vet ingen som är så dumdristig att de skulle våga sig i närheten av huset för att undersöka dessa förhållanden närmare. Man kan anta att enstaka personer har gjort just det genom åren, och att de därefter inte har återvänt, utan tagits upp i organisationen, antingen som intagna eller som personal. Jag kan inte dra mig till minnes att jag hört berättas om några kända sådana fall, men det kan tänkas att det har hänt.

Dagtid ser huset ödsligt ut, faktiskt som om det var övergivet. Bara undantagsvis ser man tecken på att någon befinner sig i byggnaden. På kvällen händer det dock något. De nedre fönsterraderna avtecknar sig då som indistinkta ljuskvadrater, svagt upplysta av en osynlig ljuskälla. Det översta planet avtecknar sig som en enda intensiv ljusrad. Därifrån emanerar ett bländande ljus, jämförbart med det som kommer ur fyrar. Kanske är det ljusterapi som utförs där. Kanske dess motsats, ljustortyr.

På kartor betecknas området med den kryptiska förkortningen Schl.-Inst. Vi kan bara spekulera i hur det ska utläsas. Någon tycker att det ser tyskt ut, men den som gissar att det förhåller sig så vet egentligen inte mer än någon annan.

Ibland ligger det en elak lukt över byn, och många antar att den kommer från institutionen. Det verkar rimligt, men vi måste erkänna att vi inte har bevis för att det är så. Det är en gammal lukt, inte särskilt kraftfull eller svåruthärdlig, men den ger upphov till mörka tankar och oro. Vilken ond makt är det som framkallar en så osund och främmande doft? Den verkar inte vara av denna världen. Lyckligtvis varar den bara några timmar när den kommer, varefter den skingras för vinden och söker sig ut i skogen för att lägga sig till ro på dess mossbeklädda golv. Skogen bryr sig inte om dofter, den kan härbärgera allt.

Vi är stolta över vår institution. Vad skulle vi göra utan våra institutioner? I vår by har vi bara en, men den har varit viktig i koncipieringen av vår lokala identitet och utgör det centrala navet i vår föreställningsvärld. Vi tänker på institutionen som vi tänker på landets riksdag och regering, som en mystisk, onåbar makt som på ett oförklarligt sätt styr över våra liv, liksom med en osynlig hand, och vars sanna natur vi aldrig kan varsebli.