Främlingar och andra

Några medlemmar ur familjerna Marklund (t.v.) och Richter-Frich (t.h.) fotograferade
 i samband med firandet av Sveriges fjärdeplats i Frisbeegolf-VM 2002. 

Familjen Marklund (den västliga grenen) kom hit från en liten by i Etrurien på 1980-talet. De försörjde sig då som lantbrukare, smeder och cirkusartister. Senare generationer av familjen har i hög grad fortsatt i den traditionen, även om det nuförtiden förekommer både veterinärer och dödsmetallbasister i de yttre grenarna av släktträdet.

Lundmark-Wachowski-släkten stammar från republiken Zygongo i östra Afrika. De kom hit till byn för tre år sedan och etablerade byns första biograf samt danspalatset Schloß Weintraub där den internationellt uppmärksammade danstävlingen Olympiska Spelen hålls varje år. De flesta andra i familjen arbetar på biblioteket eller som influencers.

Richter-Frichs etablerade sig här redan på 1950-talet, utvandrade från sydostasien. Därifrån tog de med sig många lokala sedvänjor. Bland annat introducerade de twisten i byn. De lärde även våra lokala musiker att stämma sina instrument, varefter gitarrstämmarsläkten Gruyère, som närmast härstammar från Republiken Certainsmeslivres i Centralamerika, tvingades finna annan utkomst och omskolade sig därför till dykinstruktörer. Deras dykskola ligger vid Längre Smärtträsk, en sjö vars djup inte kunnat fastställas med den teknik som finns tillgänglig i vår tid.

Vi har haft en del problem med främlingsfientlighet i byn på sista tiden. Mest har det handlat om besökare från Kalix som ofta uppträder lite överlägset och storstadsmässigt när de strövar genom byns centrala delar, vilket inte alltid uppskattas av lokalbefolkningen. De betraktar skyltfönster och jämför med utbudet i den större tätorten, och inte sällan lyser en illa dold avundsjuka igenom. De tycker inte att byns butiks-, service- och kulturutbud står i rimlig proportion till befolkningsunderlaget. Fem matvarubutiker, tretton klädbutiker, fyra teatrar, ett operahus, en oöverskådlig mängd museer och en välsorterad frimärksbutik anses av många som alltför mycket för en så liten by. I övrigt har vi inte mycket problem med främlingar, av den enkla anledningen att det inte finns några främlingar i byn. De som bor här känner vi, så de kan ju inte vara främlingar, och de som kommer på besök kallar vi för turister. Förutom Kalixbor, förstås.

Förra året var inflyttningen i byn den största i modern tid. Trettio familjer från det krigshärjade Bestyrien sökte asyl i landet, och bosatte sig i den gamla folkhögskolan. Inom kort hade de lärt sig vår lokala dialekt flytande, och kunde börja arbeta inom sina respektive specialområden. För första gången på länge fick vi oss då en knäspecialist till sjukhuset, en hästtränare och fyra ljudläggare till dokumentärfilmer. Strängt taget kan man kanske säga att de var främlingar den dag de anlände hit med tåget och fortfarande stod kvar på perrongen, men det tog inte många minuter innan de hade klivit ut på torget och bekantat sig med större delen av invånarna.

I årets valrörelse deltog ett parti som försökte slå mynt av den eventuella främlingsfientlighet som dess grundare Rugolf Hydra misstänkte kunde förekomma i byn. Partiet kallades Underkalixdemokratisk Nederkalixkritisk Samling och samlade totalt en (1) röst i kommunalvalet, vilket gjorde partiet till det 27:e i storlek i valet, strax efter Modernisera Grammatiken i Esperanto-partiets revolutionära utbrytargrupp, MGEP(r) som fick femton röster.