Veckans yrke, Del 41: Elektriker

Birger Mosel

Elektriker

Du har med största sannolikhet stött på elektricitet i ditt liv. Många av de saker och företeelser som du tar för givet och som du använder för din överlevnad eller förströelse drivs av elektricitet. Utan elektricitet skulle vårt liva vara torftigt, barbariskt. Jag arbetar med elektricitet.

Elektricitet är ett mystisk väsen som lever i någonting som vi elektriker kallar ledningar. De genomkorsar landskapet. Ibland stöter du på dem under jorden, men lika ofta klättrar de i stora ställningar av stål. Elektriciteten åker hela tiden rastlöst runt, runt i sina ledningar och söker arbete. Där erfar den ofta frustration och en känsla av instängdhet. När den till slut får kontakt med en apparat som vill röra på sig, skapa värme eller kyla, lysa upp eller framkalla ljud eller andra vibrationer, så känner elektriciteten lättnad. Den har hittat hem efter kanske år av letande. Äntligen får den göra nytta.

Det är så jag tänker på elektriciteten. I mitt arbete måste jag dock förhålla mig mer neutralt till detta väsen. Elektriciteten går att beskriva med matematiska formler, och vi människor kan inbilla oss att vi framställer "elektricitet" med hjälp av olika fantasifulla anläggningar. Sanningen är att elektriciteten finns där vare sig vi vill eller ej. Vi kan inte tämja den eller råda över dess existens. När vi låtsas att det är vi själva som har framställt den skänker det oss en bedräglig känsla av kontroll och makt, men i själva verket lever vi i en värld vars livskraft är elektriciteten, och vi är dess slavar.

 

Veckans yrke, Del 40: Ekonom

Eva Fräkenstam

Ekonom

Ekonomi är ett ord som vi har lånat från grekiskan, ett språk som pratades i medelhavsområdet för flera miljoner år sedan. Det betyder "att hålla på med pengar och annat som liknar pengar, till exempel aktier, obligationer och bankväxlar". Jag blev intresserad av ekonomi i tonåren. När jag var mycket liten fick jag precis som alla barn veckopeng, som jag ofta använde till att köpa lördags-, tisdags- eller torsdagsgodis. På den tiden var jag inte mer intresserad av ekonomi än andra barn, alltså inte alls. När jag fyllde elva började mina föräldrar dela ut månadspeng, men fortfarande förstod jag inte riktigt tjusningen med det ekonomiska. Vid femton års ålder fick jag så min första kvartalspeng. Nu insåg jag att det skulle vara dumt att bara köpa godis för pengarna, och någonting hände när jag tänkt den tanken. De måste investeras! Jag började omedelbart att köpa värdepapper för mina vecko-, månads- och kvartalspengar, och snart hade jag bara ett intresse: att hänga på internet och se hur aktiekurser går upp och ner. Jag har funderat, och det kan nog jämföras med att följa sitt favoritlag i fotboll. Aktier är bara lite mer mystiska och oförutsägbara. Man förstår aldrig riktigt hur de fungerar. Fotbollsspelare tänker nog nästan bara på att försöka göra mål och undvika att släppa in motståndarnas mål. De skulle aldrig få för sig att göra motsatsen, att hjälpa motståndaren på traven och medvetet missa målet med sina egna skott. På samma sätt skulle man kanske kunna tro att aktier bara är intresserade av att oupphörligen stiga i värde, men i stället rör de sig upp och ner från dag till dag! Det är mycket intressant! 

Annat som ibland går upp och ibland ner är räntor och priset på bostäder. Vi ekonomer intresserar oss för allting som går upp och sedan ner omvartannat. Även i fotboll kan det förstås gå upp och ner. Då intresserar vi oss plötsligt för fotboll, och den grenen av ekonomi kallas stryktipset. Men ekonomi kan vara så mycket mer än det: vi har också upptäckt musiken, och då särskilt någonting som kallas Trackslistan. Där går de olika låtarna och sångarna upp och ner från vecka till vecka. När de går upp vet man att de tjänar mer pengar, och när de går ner sinar flödet. Det är mycket spännande att följa Trackslistan och höra om hur saker där går upp och sedan ner. 

Efter gymnasiet flyttade jag från mina föräldrars enplansvilla till en lägenhet i ett niovåningshus. Där finns förstås en hiss. Den är mycket intressant. Ibland kommer jag mig inte ens iväg till jobbet på morgonen då jag blir som förhäxad av hissens rörelser. Ibland åker jag i den själv och ibland står jag utanför och betraktar hur grannarna susar upp och ner genom huset. På jobbet betraktar jag alltid rörelserna upp och ner på en skärm eller utskrivna på ett papper, men i hissen kan man befinna sig mitt i rörelsen och uppleva den med hela kroppen. Mitt favorittillstånd är när man blundar och känner att hissen rör sig, men man vet inte säkert om den går uppåt eller neråt. Den dag jag blir ekonomiskt oberoende eller går i pension ska jag åka hiss dagarna i ända. Ekonomiskt oberoende innebär att man klarar sig oavsett om saker går uppåt eller neråt. Då kan man uppskatta båda rörelserna i lika grad.  

Veckans yrke, Del 39: Rymdpilot

Ulf Ormvråk-Uggla

Rymdpilot

Det kommunala rymdprogrammet inleddes som en arbetsmarknadsåtgärd under lågkonjunkturen på 1990-talet. Åtta unga män och kvinnor fick ALU-anställning vid det nybildade Rymdkontoret, som då sorterades under Kultur- och fritidskontoret. Numera är det en avknoppad verksamhet under Näringslivs- och propagandaministeriet och är delvis vinstdrivande. Tanken var att de åtta i gruppen skulle tränas till att bli astronauter, men de skulle samtidigt utveckla moderna och tillförlitliga raket- och navigationssystem, planera för specifika forskningsuppdrag i rymden och på främmande himlakroppar, samt fördjupa sig i filosofiska och etiska aspekter av hypotetiska kontakter med civilisationer och/eller andra livsformer av icke-jordiskt ursprung. En annan viktig uppgift var att formge och tillverka rymddräkter, och utforma ett grafiskt program för Rymdkontorets verksamhet. 

Min första uppgift blev att utforma logotypen som skulle sitta på rymddräkten, raketen och på landningsmodulens dörr. Kennet valde typsnitt och skapade mallar för brev och affischer, Måns Wachtmeister skapade en harmonisk färgskala för alla typer av trycksaker och Måns Kilmister valde papperskvalitéer för broschyrer och nyhetsbrev. Mona, Rebecka, Turid och Siv skötte det tekniska kring raketer och sådant. 

Det tar tid att genomföra rymdprojekt. Vi började arbeta på Rymdkontoret 1996, och först 2002 kunde vi genomföra vår första bemannade rymdfärd. Det var mest en test för att se om utrustningen fungerade och således inte så viktig, varför det föll på tjejerna i teamet att genomföra det hela. Det var en okomplicerad expedition där de rundade månen ett par gånger och sedan landade (lite snett) på avfyrningsrampen. Kvinnor är ju inte så vana att manövrera stora fordon, så med tanke på det gick det helt OK. Under några år följde fler rutinuppdrag där samma team byggde en permanent bas på månen och skickade flera sonder till andra planeter i solsystemet. Kring 2012 var jag klar med skisserna till min logotyp. De fick mycket beröm och efter min presentation var det många i teamet som började betrakta mig som en sorts inofficiell ledare för rymdprogrammet. Rent formellt är det förstås Rymdmajor Olsson (Mona) som är chef, men hon är så sällan nere på jorden så jag har gjort mitt bästa för att anta en ledarroll i hennes frånvaro. För övrigt tycker jag att det rimmar illa med hennes roll i en kommunal verksamhet att tillbringa en större del av sin tid i andra delar av solsystemet än inom kommungränserna. Visst har kolonierna på månen, Mars och Titan i viss mån bidragit till det ekonomiska välståndet i kommunen i form av de hundratals miljarder som genererats genom gruvdrift och turistresor, men verkligt ledarskap förutsätter också närvaro. Några av oss medarbetare har tröttnat på utvecklings- och lönesamtal över intergalaktisk Zoom-länk och skulle föredra att ha en mer lokal organisation. För övrigt kan man tycka att några av de manliga rymdpiloterna kunde erbjudas plats på åtminstone en turistresa till månen, men så fort jag tar upp den frågan får jag höra att det eventuellt kan komma på fråga den dag jag har levererat den färdiga logotypen. 

För att nå dit har jag nu tagit hjälp av de senaste högteknologiska verktygen, en s.k. "A.I." för att skapa en logotyp. Efter flera minuters enträget arbete lyckades jag till slut skapa och leverera den perfekta grafiska visualiseringen av vår organisations verksamhet. Min förhoppning är nu att få följa med på en resa till månen inom en inte alltför avlägsen framtid.  

Förslag till logotyp för Rymdkontoret

Veckans yrke, Del 38: Agitator

Sune Humlebi

Agitator

Mitt politiska uppvaknande sammanföll med mitt inträde i arbetslivet. Jag var 34 år gammal och tvingades mot min vilja att lämna mitt arbetsrum i föräldrarnas lägenhet för att söka egen försörjning. De skulle gå i pension och var fullkomligt besatta av pengar och tanken på att de inte skulle ha råd att bo kvar med mig som "icke-betalande" hyresgäst. På arbetsförmedlingen hade de inget som passade mig, men genom min fars kontakter fick jag plats som trainee på hans kompis företag. Den formella titeln var kanske "praktikant", antagligen bara för att fascistsvinen i ledningen föredrar det tyska språket framför engelska!

Efter en vecka på jobbet hade jag en klar bild av allt som var fel med det kapitalistiska samhälle vi lever i. Min chef var en maktfullkomlig psykopat, som alla chefer. Han bad mig vid upprepade tillfällen att anlända till jobbet tidigt på morgonen vid en viss tid, som om jag var en dresserad robot. Han hade ständigt åsikter om min klädsel och krävde att jag hade en "riktig" tröja på överkroppen när jag vistades i kundmottagningen. När jag vägrade det och dessutom stannade hemma i en vecka i protest mot hans övergrepp på mina mänskliga rättigheter, hotade han med att ge mig löneavdrag! Min pappa fick ringa och tala honom till rätta, och sedan dess behöver jag inte gå till jobbet alls. 

I ett idealiskt samhälle finns förstås inga chefer. Heller inga lagar eller förhållningsregler. Inga skolor som bara utbildar viljelösa slavar till kapitalismens papperskvarnar. Inga poliser, tandläkare, ordningsvakter på Gudruns Livs som spanar efter snattare, och inga banker som säger att man inte kan ta ut pengar när saldot står på minus. Inga saldon alls för övrigt. Behöver man pengar så får man det! De som inte behöver det får inga pengar. Kan det bli mer rättvist? 

Jag tänker inte rösta i valet. Förra valet hade jag planerat att rösta, men då måste man både stå i kö som en andra klassens medborgare, och visa legitimation! I det ideala samhället finns för övrigt inga politiker. Jag kan själv ställa upp och fatta de beslut som måste fattas, men ingen annan ska behöva ägna sig åt det. För att ingen ska inkräkta på mina mänskliga rättigheter kommer jag i så fall att behöva en vaktstyrka, kanske en liten armé. Polisen får vara kvar, men bara om den ställer upp på min radikala anarkistiska vision. När jag har blivit den främste bland likar kommer det inte att behövas några val längre. 

Men det första som måste hända är att mina föräldrar upphör med att kränka mig med sina evinnerliga dörrknackningar och frågor om huruvida jag har sökt jobb idag eller inte. Svaret är självklart NEJ, en anarkist söker inte jobb, en sann anarkist betraktar inte verkligheten utifrån sådant som kronor och ören, och skiljer inte mellan "arbete" och annan verksamhet. För övrigt anser jag att de som spelar spel på datorn borde respekteras mer, och deras "arbete" borde vara lika mycket värt som ett vanligt jobb. 

När jag inte spelar brukar jag hänga på olika anarkistiska forum, men mest för att få mina fördomar bekräftade. De flesta där är tråkiga normisar som sköter sina vanliga jobb, läser böcker och vill debattera och ifrågasätta så fort jag skriver ett inlägg. Det finns nästan inga sanna anarkister där ute, men när jag hittar inloggningen till min YouTube-kanal kommer jag att börja sprida mitt budskap till miljarder av människor med hjälp av videofilmer, och därefter kommer ingenting att vara sig likt. En fråga bara: kan man filma med den lilla kameran i datorn, eller måste man köpa en riktig kamera?

Veckans yrke, Del 37: Femstegshoppare

Snoddas Bernadotte

Femstegshoppare

Vem minns inte Mattias Sunneborn? Han dominerade fullständigt inom längdhopp i Sverige under 1990-talet, och blev min första idol. Som bekant blev han förste svensk över åtta meter och satte 1996 det mycket imponerande personliga rekordet 8,21 m. Jag började träna friidrott ungefär vid den tiden, och mitt huvudfokus låg förstås på längdhopp. Tyvärr passade grenen illa för mig. Ett enda långt steg ner i en sandgrop kändes inte tillräckligt. Jag fick varje gång behärska mig för att inte ta ett andra steg av bara farten. 

Men då fick jag nys om tresteg. Där fanns kanske grenen för mig? Inte bara ett extra steg, utan hela tre steg från plankan innan man landade i sanden. Jag blev klubbmästare, vann distriktsmästerskapet och noterade ett respektabelt personbästa på över 15 meter. Men längre nådde jag heller inte, varken i hopplängd eller tävlingsframgångar. Jag deltog aldrig i SM, Finnkampen eller några internationella tävlingar. Inte heller OS. Efter tio år som senior avslutade jag min elitsatsning, utbildade mig till mikrobiolog och bestämde mig för att gå vidare. 

Men hela tiden låg tankarna i bakhuvudet. Var gick det fel? Hur långt hade jag kunnat komma om jag fått ta ytterligare ett steg? Eller två? I hemlighet började jag besöka idrottsparken under sena kvällar för att testa min idé. Först lärde jag mig behärska fyrsteg, och efter ett år hoppade jag femsteg med bländande teknik. Som snart fyrtioåring såg jag ingen väg tillbaka till friidrottens finrum, utan jag sökta mig i stället till idrottens bakgård, där de undanskuffade och oönskade idrottsutövarna ägnade sig åt obskyra grenar som Kast med liten kvast, Kombinerat höjd- och längdhopp, 103 meter häck, Slägga med en riktig slägga i stället för en kula på änden av en kedja, samt inte minst Fyr- och femstegshopp. 

Vi var en liten skara som funnit varandra i denna säregna disciplin, den kanske ädlaste av friidrottsgrenar. Förutom jag var det Ingmar "Bergman" Bergman, en osannolikt lång före detta basketspelare som tappat bollsinnet och fortbildat sig till friidrottare, Torgeir Knut, innehavare av det inofficiella svenska rekordet i sjustegshopp som tvingats växla ned till fem steg på inrådan av sin läkare, samt Sibylla Kolmården, Sveriges enda kvinnliga femstegshoppare och regerande svensk mästare i grenen (damer och herrar tävlar - tyvärr - tillsammans i femstegshoppning).  

Trots ihärdiga påstötningar hos svenska friidrottsförbundet kommer nog femstegshopp inte att bli en erkänd friidrottsgren, men vi som ägnar oss åt sporten tar det med jämnmod. Vi lever för flykten, den rusiga luftfärden. 

När du som längdhoppare möter plankan och skjuter ifrån vet du att du sekunden senare obevekligen måste landa. Tänk då hur det skulle vara om du erbjöds ännu ett luftsprång, och strax därefter ännu ett! Du har nu genomfört ett trestegshopp. Men du är inte nöjd med det. Det är banalt. Många har erfarit trestegshoppningens särskilda rus, men du älskar alltför mycket känslan av att hänga i luften - förnimmelsen av det tid- och viktlösa tillstånd som nästan uppstår mellan nedslag och landning, och idag erbjuds du att fortsätta leva i den förnimmelsen i ytterligare ett steg. Du skjuter ifrån på nytt - och än en gång svävar du mellan mark och himmel, uppfylld av evigheten, tömd på medvetna tankar i ytterligare en uttänjd sekund, och i samma stund som foten möter kolstybben slås du av insikten att ytterligare ett steg återstår! Du vrider kroppen uppåt i en sista ansträngning, lyfter armarna mot molnen, klättrar än en gång upp i luftrummet i riktning mot Gud och änglarna, och när du känner doften av nykrattad sand under dig, fäller du ner landningsställen och viker ihop dig tills fingrarna når tåspetsarna, och plötsligt är det över. Du ser dig om och konstaterat att du färdats genom luften i mer än tjugo meter, med bara enstaka nedslag på vägen. Det är du och bröderna Wright, du och bröderna Montgolfier som har erfarit denna känsla av att vara pionjärer inom konsten att upphäva tyngdlagen. Varför vill inte alla människor hoppa femsteg?

Veckans yrke, Del 36: Kommunalråd

Eva Lundmark

Kommunalråd

Bakom de höga murar som omger kommunhuset reser sig den massiva, svarta byggnaden ur stenläggningen med en auktoritet och kraft som sägs avspegla personligheten och den personliga utstrålningen hos vårt kommunalråd Eva Lundmark. I en av de övre våningarna ryktas det att hon har sitt arbetsrum, men ingen vet med säkerhet. Många har sökt igenom de vindlande korridorerna, men det är mycket lätt att missa en dörr, en liten korridor här eller ett våningsplan där, och innan man vet ordet av står man ånyo under foajéns mäktiga valv och möter villrådig en vaktmästares nedlåtande blick. Många är det som ger upp här och vänder mot utgången. Men du vänder - dumdristigt nog- blicken mot trapphuset och gör ett nytt försök att nå kommunalrådets mytomspunna kontor.

Eva styr alla angelägenheter vi detaljerade men ofta kryptiska veckobrev som hon publicerar på kommunens Facebooksida. Ingenting undgår Evas vaksamma blick, och inga beslut tas utan att man först läser igenom sidans tidslinje på jakt efter vägledning. Hon rår över politiska beslut, ekonomiska överväganden, och privata angelägenheter såsom giftermål och middagsplanering. 

Hur ser Eva ut? Det vet ingen, och troligtvis är det förbjudet att ens ställa frågan. Hennes gamla klasskamrater och lärare från folkskolan kan inte längre dra sig till minnes hennes anletsdrag. Vi är inte ens säkra på att hon heter Eva. 

Det finns många myter och sägner om Eva Lundmark, men vem vet vilken grund de vilar på? Det finns bara en person som kan bekräfta eller avfärda de många anekdoter som nedtecknats av häradets skrivare och hävdatecknare och samlats i den omfattande volym som kommunbibliotekarien kallar "Lundmarksluntan", men föreställ dig att du hittar fram till hennes arbetsrum - hur kan du vara säker på att den paranta men egentligen ganska oansenliga kvinnan i övre medelåldern som du påträffar där verkligen är Eva? 

Det sägs att kommunalrådet ibland lämnar kommunhuset och vandrar gatorna som en vanlig medborgare. Det är säkert en illvillig lögn. 

Eva står för övrigt inte att finna idag heller. Du träder ut genom kommunhusets stentyngda portik med oförrättat ärende.