Snoddas Bernadotte
Femstegshoppare
Vem minns inte Mattias Sunneborn? Han dominerade fullständigt inom längdhopp i Sverige under 1990-talet, och blev min första idol. Som bekant blev han förste svensk över åtta meter och satte 1996 det mycket imponerande personliga rekordet 8,21 m. Jag började träna friidrott ungefär vid den tiden, och mitt huvudfokus låg förstås på längdhopp. Tyvärr passade grenen illa för mig. Ett enda långt steg ner i en sandgrop kändes inte tillräckligt. Jag fick varje gång behärska mig för att inte ta ett andra steg av bara farten.
Men då fick jag nys om tresteg. Där fanns kanske grenen för mig? Inte bara ett extra steg, utan hela tre steg från plankan innan man landade i sanden. Jag blev klubbmästare, vann distriktsmästerskapet och noterade ett respektabelt personbästa på över 15 meter. Men längre nådde jag heller inte, varken i hopplängd eller tävlingsframgångar. Jag deltog aldrig i SM, Finnkampen eller några internationella tävlingar. Inte heller OS. Efter tio år som senior avslutade jag min elitsatsning, utbildade mig till mikrobiolog och bestämde mig för att gå vidare.
Men hela tiden låg tankarna i bakhuvudet. Var gick det fel? Hur långt hade jag kunnat komma om jag fått ta ytterligare ett steg? Eller två? I hemlighet började jag besöka idrottsparken under sena kvällar för att testa min idé. Först lärde jag mig behärska fyrsteg, och efter ett år hoppade jag femsteg med bländande teknik. Som snart fyrtioåring såg jag ingen väg tillbaka till friidrottens finrum, utan jag sökta mig i stället till idrottens bakgård, där de undanskuffade och oönskade idrottsutövarna ägnade sig åt obskyra grenar som Kast med liten kvast, Kombinerat höjd- och längdhopp, 103 meter häck, Slägga med en riktig slägga i stället för en kula på änden av en kedja, samt inte minst Fyr- och femstegshopp.
Vi var en liten skara som funnit varandra i denna säregna disciplin, den kanske ädlaste av friidrottsgrenar. Förutom jag var det Ingmar "Bergman" Bergman, en osannolikt lång före detta basketspelare som tappat bollsinnet och fortbildat sig till friidrottare, Torgeir Knut, innehavare av det inofficiella svenska rekordet i sjustegshopp som tvingats växla ned till fem steg på inrådan av sin läkare, samt Sibylla Kolmården, Sveriges enda kvinnliga femstegshoppare och regerande svensk mästare i grenen (damer och herrar tävlar - tyvärr - tillsammans i femstegshoppning).
Trots ihärdiga påstötningar hos svenska friidrottsförbundet kommer nog femstegshopp inte att bli en erkänd friidrottsgren, men vi som ägnar oss åt sporten tar det med jämnmod. Vi lever för flykten, den rusiga luftfärden.
När du som längdhoppare möter plankan och skjuter ifrån vet du att du sekunden senare obevekligen måste landa. Tänk då hur det skulle vara om du erbjöds ännu ett luftsprång, och strax därefter ännu ett! Du har nu genomfört ett trestegshopp. Men du är inte nöjd med det. Det är banalt. Många har erfarit trestegshoppningens särskilda rus, men du älskar alltför mycket känslan av att hänga i luften - förnimmelsen av det tid- och viktlösa tillstånd som nästan uppstår mellan nedslag och landning, och idag erbjuds du att fortsätta leva i den förnimmelsen i ytterligare ett steg. Du skjuter ifrån på nytt - och än en gång svävar du mellan mark och himmel, uppfylld av evigheten, tömd på medvetna tankar i ytterligare en uttänjd sekund, och i samma stund som foten möter kolstybben slås du av insikten att ytterligare ett steg återstår! Du vrider kroppen uppåt i en sista ansträngning, lyfter armarna mot molnen, klättrar än en gång upp i luftrummet i riktning mot Gud och änglarna, och när du känner doften av nykrattad sand under dig, fäller du ner landningsställen och viker ihop dig tills fingrarna når tåspetsarna, och plötsligt är det över. Du ser dig om och konstaterat att du färdats genom luften i mer än tjugo meter, med bara enstaka nedslag på vägen. Det är du och bröderna Wright, du och bröderna Montgolfier som har erfarit denna känsla av att vara pionjärer inom konsten att upphäva tyngdlagen. Varför vill inte alla människor hoppa femsteg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar