Vår

När vårsolen skiner kommer de små djuren ut och skuttar omkring och drar varandra i svansen.

Posten var sen i går, den kom idag i stället. Reklam och några räkningar bara. Nä, jag skojar, jag får inga räkningar. Däremot kom det en användarmanual till en Yashica Electro 35, en mätsökarkamera från slutet av 60-talet. Själv har jag ingen Yashica Electro 35, men man vet ju aldrig vad man kommer att snubbla över på sina skogspromenader. Man vill ju inte stå där helt handfallen om en Yashica Electro 35 skulle dyka upp på stigen framför en.

Television

Jag är bekymrad över hur den här våren utvecklas. Det som framförallt stör mig är det erbarmliga TV-utbudet. Jag har visserligen ingen TV, men jag läser med stort intresse dagspressens TV-recensioner, och om man ska tro på dem blir man inte särskilt ljus till sinnes. Stackars människor som måste genomlida dessa TV-kvällar. Jag minns en gång att jag genomled en TV-kväll. Det var på den tiden som Sverige bara hade en eller möjligtvis två kanaler. Jag var på besök hos min kusin, och han (eller hon?) föreslog att vi skulle fördriva tiden med lite TV-tittande. Varför inte - tänkte jag - det kanske skulle vara intressant för allmänbildningens skull? Men jag blev besviken på programmen. Det mesta var omåttligt tråkigt, och allmänbildning har jag egentligen aldrig eftersträvat. Nyheterna var deprimerande, sedan kom en påhittad historia om någonting och ett program där folk pratade om saker. Jag minns inte alla detaljer, men jag kommer ihåg känslan av vanmakt när jag såg den lilla klockan på skärmen ticka iväg mellan programmen.

Ett litet djur har trampat upp en stig i vårslasket som går alldeles förbi min entré. Idag ska jag koka lingonbladste och sätta mig vid dörren för att utröna vad det kan vara för något djur. Förmodligen något brunt.

Skiss till livsteckning

När jag var liten var jag mycket klen och räddhågsen av mig. Jag vågade knappt vistas utomhus av rädsla för att blåsa omkull. Jag hade inga kamrater eftersom jag inte förstod vad man skulle ha sådana till. När jag hade gått ut skolan började jag träna min kropp genom att lyfta stenar. Till att börja med rörde det sig om väldigt små stenar, i princip grus. Efter en tid kunde man se mig bära omkring på stora stenblock dagarna i ända, och folk började närma sig mig med tillförsikt. Sedan flyttade jag ut i skogen. Det blev tröttsamt med alla närmanden.

Jag gissar att det är ungefär så många eremiters historia ser ut.
Inte min, dock.

Inte vår

Vår. Kanske inte vid Flasabäcken, men på andra platser i landet.
Snart kommer gäddfiskarna hit och stör. Själv ser jag mer fram emot ullerslakten i maj.
Spelar in en dokumentär om mitt liv med ett filmteam från Japan.
De frågar. Jag svarar. Men mest går jag omkring och sköter mina sysslor och så filmar de. Till mina sysslor hör att tvätta kläderna i bäcken, läsa posten, vittja fällor, vårrusta taket och programmera i c++, perl och java. Det sista mest i teorin eftersom jag inte har någon el i hyddan.

Att äga

Vinter igen.

Jag kommer ihåg en gång när jag var liten och jag hade blivit av med min pulka och var fullkomligt övertygad om att den snöat över. Det var den enda förklaring jag kunde komma på till att jag inte kunde hitta den. Men så blev det vår och ingen pulka dök upp när snön smälte.

I vuxen ålder har jag många gånger tänkt på den pulkan. Kan det vara så att snön på något sätt slukade upp den, att den var gjord av någon sorts biologiskt nedbrytbar plast som inte tålde snö?

En annan sak som jag har lagt märke till först i vuxen ålder är att folk tar saker som inte tillhör dem.