Trendmedvetenhetshelvetet

Vissa ord påverkar mig på samma sätt som åsynen av Jan Björklund. Jag tänker på det diffusa illamående som man även kan uppleva ombord på en båt eller i andra situationer då tillvarons grundvalar sätts i rörelse.

Ordet bygger tankesystem som är mig främmande ur politisk och moralisk synvinkel, och har dessutom mage att verka uppfordrande. Att använda sig av ordet är att hävda existensen av ett värdesystem i tillvaron som för mig vägrar ta gestalt.

Ordet är trendmedveten.

Grundproblemet är att ordet avser att kommunicera en positiv och eftersträvansvärd egenskap, när det hos mig i stället väcker motsatta associationer. Ju mer jag reflekterar över ordet trendmedveten desto mer fylls jag av en känsla av vilsenhet. Idén är att den som äger denna egenskap förväntas agera enligt ett visst förutbestämt mönster, och med jämna mellanrum byta ut garderob, tapeter, umgänge, kosthållning m.m. allteftersom påbuden avlöser varandra från de ogripbara existenser som formulerar våra ”trender”.

Den som är trendmedveten följer trender. Jag är medveten om att kausaliteten i denna satslogiska härledning är något svag, men medge att den äger viss konnotativ giltighet. Man kan förstås tänka sig en trendmedveten person som aldrig följer upp denna sin medvetenhet med handling. Ungefär som en språkkunnig person som aldrig pratar eller på annat sätt uttrycker sig språkligt. Att föreställa sig en sådan person är emellertid en meningslös tankelek.

Mitt problem med begreppet trendmedveten är just detta att det glorifierar ett sätt att vara som i de flesta sammanhang aldrig skulle betraktas som eftersträvansvärt. Undantaget förstås i en diktatur eller någon annan strikt hierarkisk organisation, t.ex. försvaret. En annan intressent som föredrar den envägskommunikation som trendtänkandet innebär är förstås kapitalet. Den som använder ordet trendmedveten som något positivt måste samtidigt finna något vackert i att följa anonyma påbud och vara en kugge i kommersialismens maskineri. Den trendmedvetne befinner sig i konstant rörelse, men saknar egen vilja och riktning. Han är ett rö för vinden, kapitalismens kanonmat.

Jag menar inte att man måste förbli densamme och aldrig byta ut något i sitt liv, och tycker inte att det är fel att då och då fråga sig vad man egentligen känner inför de invanda tapeterna, hur man påverkas av den musik man rutinmässigt använder för att döva ångest och stänga ute vardagens brus, eller att ifrågasätta skärningen på byxorna man drar på sig. Men denna process kan ju ske med mer eller mindre närvaro av kritiskt tänkande och självständighet. Viljelös och okritisk underkastelse av marknadens anonyma påbud kan aldrig vara bra.

Själv tycker jag att dubbelknäppta kavajer är fula. Jag är också tveksam till alltför fluffiga kuddar och duntäcken, samt smaken av soltorkade tomater. Gymnastikskor intresserar mig inte. Däremot är jag inte helt främmande för att sätta ett par sådana på fötterna, även om det inte är något jag gör i praktiken.

Landskap och minne

När jag kröp ur mitt ide för några dagar sedan blev jag nästan omedelbart informerad om att det råder lågkonjunktur i vår värld. "Intressant" sade jag för mig själv, med en smått ironisk röst. Inte för att jag är helt okänslig för andras lidande, men jag är trots allt eremit.

Jag har inte någon anställning som jag behöver oroa mig för, inget kapital som upphör att förränta sig eller ens några världsliga ägodelar att tala om. Därmed inte sagt att man trots det inte kan bli bekymrad. Kanske i sympati med andra. Men jag är trots allt eremit.

Det råder för övrigt en självförvållad lågkonjunktur i min koja. Delvis på grund av att jag den här vintern gick i ide för första gången. Det hela var tänkt som ett exeperiment, delvis påkallat av den leda som jag på sista tiden börjat känna vid tillvaron. 

Vardagens triviala form. Ensamheten. Även detta är förstås självförvållat. Jag är trots allt eremit.

Lågkonjunkturen hos mig ser ut så här: väggbeklädnaden flagnar av, både ute och inne. Mina "skor" innesluter inte längre fötterna tillfyllest. Det luktar av något någonstans i kojan. Inte obehagligt, men främmande. Något dolt som ligger och jäser. Jag har magrat högst alarmerande under vistelsen i idet. Jag hade bunkrat upp med förnödenheter, men den sista påsen Polly tog slut i mitten av december. Sedan dess har jag levt på smält snö och insekter. Det avgnagda och knotiga ligger förvisso ganska bra i linje med det jag försöker uppnå med livet här. Man vill ju också på något sätt motsvara omgivningens förväntningar på en eremit även när det gäller det rent visuella, men det finns en gräns. 

Nu kommer posten. Det vanliga: reklam och ett kravbrev från biblioteket. De vill att jag ska lämna tillbaka Skog - landskap och minne, en civilisationshistoria. Jag som bara har hunnit halvvägs. Nu vet jag vad jag skulle ha använt vintern till.

Island

Det finns landskap som berör och landskap som får själen att förtvina. Vissa landskap gör att man kommer i kontakt med sig själv och reflekterar, andra får jaget att suddas ut och man förvandlas till ett anonymt, kollektivt subjekt. Turist. När man blir turist slutar man tänka. Ingenting förvånar en. Den förvåning som man eventuellt uppvisar är regisserad av resehandböcker och muntligt traderad förhandskunskap.

Olika resenärer kan förstås uppleva olika resmål som turist. Jag tror att det som avgör är hur ens inre landskap är beskaffat. Mitt inre landskap är en sankmark.

Min inre sankmark vill gärna omges av skog. Stora öppna ytor kan vara intressanta för stunden, men efter ett tag inträder torgskräcken. Eller kanske snarare torgledan. Jag vill att naturen ska bjuda på hemligheter. När allt är frilagt för ögat vid den första anblicken finns det ingenting för fantasin att göra. Ingen undran. Det kanske är vackert, men på ett ytligt, vykortsaktigt sätt.

Jag besökte Island. Där är landskapet mestadels öppet. Men det är bara undantagsvis odlingslandskap, och det gör hela skillnaden. Det är det tuktade odlingslandskapet som avtrubbar blicken. Det av människan skapade är alltför enkelt, alltför förutsägbart. Islands landskap visar öppet sin fientlighet mot alla människans försök att tämja det. Det är en typ av landskap som ständigt förvånar trots att det omedelbart brer ut sig för betraktaren på ett närmast skamlöst sätt. Men det finns inget lättsinnigt i Islands natur. Lavafälten är vassa, svåra att beträda och omöjliga att vandra längre sträckor på. Vädret är förrädiskt. Slocknade vulkaner tornar upp sig. Heta källor som mystiska portar till underjorden.

Island är någonting väsensskilt. Det isländska landskapet har inget släktskap med det välbekanta.

Därmed inte sagt att ön helt saknar kopplingar till vår värld. Reykjavik är ett bra exempel. När jag åker buss eller går genom den isländska huvudstaden känner jag igen mig från mindre norrländska och finska samhällen. Överkalix, eller kanske Torneå. Tätort i glesbygd. Estetiken är utan tvekan besläktad med den norrländska samhällsbyggnadskonsten. Husen äts upp av vädret. Förfallet är överväldigande, och i kombination med den storskaliga, bilanpassade efterkrigsarkitekturen blir effekten bedövande. Den gående människan avviker. Hon stryker omkring på undantag längs stadens gator. Korsar bilvägar i all hast, liksom på nåder. Byggnaderna kryper längs marken. Det enda som sticker upp är en kyrka med estetiken som hämtad ur Tolkienillustrationernas värld. Man spanar förgäves efter cyklister.

Missförstå mig inte. Jag trivdes alldeles utmärkt i Reykjavik, liksom jag trivs i de norrländska samhällen som jag anger som jämförelsematerial. Jag har själv vuxit upp i en miniatyrversion av Reykjavik. Det jag försöker visa på är det paradoxala i att Islands månlandskap skapar samma typ av mänskliga miljöer som Norrlands gröna skoglandskap.

Jag anlände till Island via flygplatsen. Längs vägen mellan Keflavik och Reykjavik kan man inte leva. Där råder stenöken. Karghet. Min inre sankmark jäser och bubblar. Den känner det mystiska släktskapet med lavastenens flytande ursprung. Den fascineras av landskapets grundmurade människofientlighet.

Under min vistelse ser jag mycket landskap. Det är som jag tidigare antytt ett landskap som det är svårt att slita blicken ifrån. Kanske inte för att det är helt nytt för ens blick; man har ju sett Sagan om Ringen. Landskapet är vilt. Det vill inte ha din kärlek eller beundran. Det vill inte ens ha besök.

Glöm inte att jag är eremit. Det här resereportaget är skrivet ur det mycket snäva perspektivet. Min upplevelse av Island präglas av en inre sankmark. Är ditt inre landskap i stället ett bergslandskap, en granskog eller den fontänprydda rondellen vid korsningen Klarabergsgatan/Sveavägen kommer din upplevelse att vara annorlunda. Men oavsett hur du väljer att betrakta ön kvarstår det enkla faktum att Islands natur inte vill ha ditt sällskap. Oavsett din personlighet, ålder, nationalitet eller samhällsklass måste du förhålla dig till detta faktum när du besöker ön.

Ibland kan det se ut som att naturen vill bjuda in besökare. På sina ställen finns sittplatser, utsikt, intressanta klippformationer, grönska, vackert väder. Hur dessa undantag ska tolkas är oklart.

Det bestående intrycket är under alla omständigheter karghet. Islands ogästvänlighet förädlar besökarens själ genom att ständigt idka kritik. Landskapet inbjuder till introspektion och ifrågasättande. Vad gör jag här? Med vilken rätt har jag sökt mig hit? Vad är mål och mening i tillvaron? Islands svar är alltid nekande. Därför är islänningen en förhärdad sort som för att överleva tvingats avstå från grubblerier. Bara den som besöker ön kan uthärda den sorts begrundan som Island ger upphov till.

Grantjärnstankar

En dag i juni tog jag mig en promenad längs de tre Grantjärnarna. Det måste ha varit tjugo år sedan sist. Skog förändras över tid. Jag kände knappt igen mig. Det kändes inte som att skogen kände igen mig heller.

Skog, förresten. Mycket var kalhugget nu.

Sly och hyggen är det som gör skillnad. Sly och hyggen gör att skogen känns förklädd när man kommer tillbaka tjugo år senare. Jag kände igen små detaljer. En sten. Ett dike. Hur vägen förgrenas vid Nedre Grantjärn. Vattenytan. Men själva sjön såg större ut nu. Sedan sist har man ju sett en del mindre sjöar.

Ängsmarken mellan Nederst och Mitti. Urskogen må ha sin suggestiva kraft, men det är den gamla kulturmarken som river bort slöjorna av förströdd trivsamhet. En gammal husgrund är en port ner i avgrunderna. Historien närvarar.

Även Flasabäcken är människans verk. Grävd för ett drygt sekel sedan. Det är spåren efter det arbetet som talar till mig när jag strövar i bäckens närhet. Dammens majestätiska förfall.

Träden är förstås också gamla. Och stenarna. Men de blir stumma i närvaron av de mänskliga lämningarna. Som är så rörande. Det finns inget rörande med stenar. Inget av människans patetiska strävan eller hennes skörhet. Och förfallet. Allt mänskligt förgår på några futtiga årtionden. Skogen gör aldrig något förgäves. Människans hela liv är en fåfäng kamp mot sönderfallet. Ett ständigt lappande och lagande.

Jag stannde helt kort vid ängen. Min begrundan gick inte djupare än till dessa hastigt nedskrivna tankar.

Återfärden blev rask. Mygg.

Venedig

Sklörbackens vänort i Italien är som bekant Venedig. Jag åkte dit för en tid sedan för att delta i diverse aktiviteter. Som väntat gick jag vilse och hittade aldrig till mötesplatsen. Det gav mig ett utmärkt tillfälle att utforska staden.

Venedig skiljer sig en del från Sklörbacken. Det är heller inte särskilt likt Kalix. Den störtsta skillnaden - och det som jag först lade märke till - är att husen är så gamla. I Kalix river vi alla hus som är äldre än femtio år, eller lägger på ett lager tilläggsisolering och en ny fasad av något praktiskt och väderbeständigt material. I Venedig gör man av någon anledning inte så. Husen ser därför fallfärdiga ut. En del lutar lite grand. Jag tänkte en hel del på just detta när jag gick omkring i staden. Själv har jag ju inget hus alls, men det gjorde mig lite beklämd att se alla dessa ruiner och ständigt bli påmind om livets ändlighet och den materiella världens fåfänglighet. Det rent estetiska intrycket är dock till stora delar mycket positivt. Ögat njuter medan själen värker när man betraktar Venedigs fasader.

En detalj som jag också lade märke till är att man inte har några vägar att tala om. I stället för vägar har man vatten. Resultatet blir att väldigt många människor trängs på trottoarerna.

När jag kom tillbaka till min koja vid bäckens strand bryggde jag mig en kopp lingonbladste och satte mig ned för att samla tankarna och sortera reseintrycken. Sen samlade jag tankarna och sorterade reseintrycken.