Sommaren 1901-03

Det här hände förstås långt innan någon av oss föddes, och kanske är allt bara påhittat, men samstämmiga vittnesmål från tiden ger rejäl stadga åt berättelserna om den långa sommaren 1901-03. På många punkter avviker dock dessa vittnesmål, och en helt sammanhängande och pålitlig bild av händelserna är nog omöjlig att få. Vissa vittnen och skribenter från tiden beskriver perioden mellan juni 1901 och september 1903 som en enda lång sommardag, där dygnen avskiljdes av en blott symbolisk solnedgång varande någon sekund, då solen tillfälligt gömde sig bakom några tallar på Fransbergets rygg. Andra vittnen skildrar det hela som en räcka helt normala dagar med vanliga nätter av förnuftig längd, särskilt under den del av året då det vanligtvis råder vinterklimat på dessa breddgrader. 

Svea Björnlund skriver i sin dagbok i november 1902: “Nu borde vintern vara på väg, om allt bara vore som det brukar vara. Även i år skiner dock den varma och obönhörliga sommarsolen över våra trakter långt in på vinterhalvåret. Har höstsolen måhända gått vilse i världsrymden? Vi har gjort allt i vår makt för att locka hit den sköna hösten, men vi har tydligen förtörnat någon däruppe, kanske med våra förvirrade och motstridiga blotceremonier och offerritualer. Några av oss, bland annat min närmste granne, Jedobert Nilsson, möter denna utveckling med glatt sinnelag. Han välkomnar solen och värmen, och har firat sommarlov i ett och ett halvt år vid det här laget. De flesta byinvånare verkar höra till det soldyrkande lägret, och inte mycket av hederligt arbete blir gjort nuförtiden.”

En notis i Nederkalix dagblad från juli 1903 förtäljer följande: “Ett märkligt klimatologiskt fenomen rapporteras från det fiktiva Sklörbacken (ej att förväxla med det riktiga Sklörbacken), där invånarna för närvarande upplever något som kan beskrivas som “evig sommar”. I drygt två år har det rått sommartemperaturer, och befolkningen har under denna tid njutit av en helt obruten räcka av dagar med nöjsam sommartemperatur: varken för kallt eller för varmt. Vädret i fiktionens värld kan som bekant vara lynnigt, och kanske är det hela enbart ett resultat av upphovspersonens bristande uppmärksamhet på tidens gång och årstidernas traditionsenliga växlingar. Invånarna är under alla omständigheter nöjda med detta sakernas tillstånd, och önskar inte i onödan påkalla författarens uppmärksamhet på denna lyckosamma omständighet.” 

Azÿmanthra Lundmark (1789-1979) skriver i sina memoarer, som hon utkom med mellan åren 1880 och 1960, följande om dessa år: “Om vädret har vi aldrig bekymrat oss. När vår by händelsevis under några år i början av 1900-talet genomled en utdragen sommar med ständig industrisemester och det under lång tid var stört omöjligt att få tag på en hantverkare som inte var på badutflykt eller renoverade fritidshuset, höll vi oss helt enkelt inomhus och på våra egna ägor. Vår herrgård, den präktiga gamla Zephyr, som vi lät uppföra för ett hundratal år sedan, utgör ett förträffligt skydd mot vädrets makter. När behovet av frisk luft blir överhängande och vi tvingas ut i den obarmhärtiga solen, kan vi alltid söka hugsvalelse under något av de hundratalet parasoller och baldakiner som pryder våra trädgårdar. Och sommaren fick ju lyckligtvis ett slut ändå, och den svala hösten kunde börja klä vår trakt i sitt brandgula täcke. Hösten är alltid den vackraste tiden att bese vår trakt, särskilt för den som vill utforska vår ståtliga vattenled Flasabäcken till fots eller i flatbottnad båt. Höst är ju som bekant den årstid som vanligtvis råder mellan oktober och maj i vår by, och den följs alltid omedelbart av sommar. I andra trakter ryktas det att ytterligare några årstider existerar, men något sådant kan ju knappast vara möjligt.”

Klimatforskare Bruno Brynja vid Underkalix meteorologiska institut, har följande att säga när vi frågar honom om sommaren 1901-03: “Jag har inte ägnat frågan några särskilda efterforskningar, men bedömer det som ganska troligt att berättelserna om den eviga sommaren bygger på verkliga händelser. Vi lever som bekant i en påhittad värld, uppfunnen av en inte särskilt samvetsgrann eller minnesgod skribent, som ofta placerar oss i helt absurda situationer och miljöer, och skänker oss de mest befängda namn. Det vore väl bara mänskligt om en sådan person skulle hoppa över en eller annan årstidsväxling i sin upptagenhet med andra, viktigare detaljer i byns myllrande liv, eller kanske sitt eget? Därmed inte sagt att jag tycker att det ursäktar ett sådant beteende. Tvärtom, jag upplever det som ytterst klandervärt! Själv finner jag att jag i mitt arbete som klimatforskare för det mesta tvingas avstå från traditionella vetenskapliga metoder för att i stället ägna mig åt ur luften tagna spekulationer och grundlösa förutsägelser i vår okände skapares tjänst. En sorts kreativt ordbajseri som enbart tjänar till att fylla skärmyta på dennes blogg.”

Fantastik på området persontransport

Gottfrid Björnén är en man med alldagligt utseende, icke-uppseendeväckande röstkvalitet, och ett rörelsemönster som inte avviker nämnvärt från det normala i bygden. Han bor i ett vanligt hus, befolkat av en i övrigt helt oansenlig familj som varken gör väsen av sig eller utmärker sig åt andra hållet genom överdriven tillbakadragenhet. Gottfrid Björnén förefaller helt normal.

Men stundom dryftar herr Björnén tankar kring ett särskilt ämne, tankar som ger upphov till munterhet och emellanåt väcker åtlöje bland övriga bybor. Han har länge intresserat sig för ämnet persontransport, och har i hemlighet (och stundom helt öppet) i många års tid arbetat med ett - enligt honom - helt revolutionerande transportmedel. Han tänker sig en motordriven vagn som rullar fram på gummiklädda hjul längs ett vägnät beklätt med ett hårt material, kanske asfalt, som vi annars använder till cykelvägar. Det hela påminner på många sätt om våra cyklar, men tanken är att det ska få plats en hel familj i detta helt nya fordon.

Vad skulle då vinsten vara att använda ett sådant här system av fyrhjuliga motorvagnar? Jo, hävdar Björnén, vi skulle vinna ökad självständighet. Vi har redan ett väl utbyggt nät av olika transportmedel i byn: tåglinjer i tre riktningar, en flygplats, ångbåtstrafik i bäcken sommartid, och ett finmaskigt spårvagnsnät som förbinder byns alla delar. Dessutom stipulerar en lokal förordning att varje byinvånare måste äga minst en cykel, och många använder sig av den kommunala helikopterservicen för att röra sig mellan avlägsna platser i bygden. Vad är det då vi saknar i form av persontransport, enligt Björnén?

Jo, förklarar Gottfrid Björnén medan han justerar sin slappa byxlinning med sina tummar, med en motorvagn skulle en hel familj kunna resa tillsammans  utan att behöva beblanda sig med andra resande, ungefär som i en egen tågkupé - men med den skillnaden att familjen själv bestämmer när “tåget ska gå”. Nu kanske inte hela familjen deltar i den demokratiska processen för att bestämma avresetid, men någon i varje familj tilldelas i alla fall makten att bortse från allt vad tidtabeller heter och själv bestämma avresetid. En i sällskapet, förslagsvis något av barnen, förväntas förstås ansvara för manövrering av fordonet och kommer kanske inte att kunna delta i resupplevelsen på riktigt samma villkor som resten av familjen, men denne kommer å andra sidan äga oinskränkt makt över framförseln av fordonet, samt bestämma över liv och död.

Finns det då enligt Björnén några nackdelar med detta nya fordon, bortsett från den uppenbara och ovan antydda faran för liv och lem? En motorvagn skulle förstås vara skrymmande, och skulle göra mest nytta för familjen om den kunde förvaras i anslutning till boningshuset, helst i en därtill avsedd tillbyggnad av avsevärd storlek, där vagnen erbjuds skydd från väder och vind och där nödvändig service kan utföras. Det är en icke oansenlig utgift. Vidare räknar Gottfrid Björnén med att motorvagnarna kommer att sluka en del bränsle, troligtvis av en riktigt giftig och ohygienisk sort. På sikt räknar han dock med att den tekniska utvecklingen ska möjliggöra användandet av andra drivmedel än dem som inte omedelbart dödar var och en som inandas dess restprodukt i form av tunga, brunsvarta gaser som även kommer att forma en permanent dimma över hela samhället, och med tiden leda till katastrofala klimatförändringar. Men, som sagt, med tiden kommer förhoppningsvis vetenskapen på något sätt uppfinna ett alternativt sätt att driva dessa bestar framåt, och med lite tur kommer dimmorna att skingras på sikt, förhoppningsvis innan allt liv i trakten utsläckts. 

Vi önskar Björnén lycka till med detta fantasifulla projekt, men inser samtidigt att det i princip handlar om en mycket invecklad lösning på ett problem som ingen riktigt har.

Förestående namnbyten

I enlighet med EU:s direktiv gällande fiktiva orters namnskick tvingas det påhittade Sklörbacken inom kort byta namn för att inte riskera att förväxlas med det verkliga Sklörbacken. I samband med detta kommer de flesta geografiska namn som förknippas med det icke-existerande Sklörbacken att få nya, reglementsenliga beteckningar.

Flasabäcken (den påhittade) kommer från och med 11 juni att heta Stora glömskan och kommer att betraktas som en å snarare än en bäck. I samband med detta breddas vattendraget också, för att avspegla uppgraderingen i namnstatus. Breddningen sker automatiskt, utan grävarbeten eller andra manuella insatser.

Fransberget (det virtuella) byter namn till Blodmassivet. Efter namnbytet kommer inga människor att äga tillträde till berget, inte ens fiktiva personer. Det kommer i stället att fungera som ett reservat för fabeldjur och mytiska väsen.

Hamptjärn respektive Bergtjärn byter namn till Ena sjön och Andra sjön. Ovisst vilken som avses i båda fallen.

Henrikslund byter namn till Olympiska torget och kommer att utgöra centrum för den nya tätortsbebyggelse som planeras.

Metträsk kommer efter omvandlingarna att betraktas som en havsvik och döps om till Gyllenbleka bukten.

Kälsjärvsvägen har aldrig hetet Kälsjärvsvägen i det fiktionaliserade Sklörbacken. Vägen heter som bekant Brännbollsboulevarden sedan länge.

Stockholm (det påhittade eller ej) kommer även fortsättningsvis inte nämnas vid något annat namn än Huvudstaden. Det handlar inte om någon landsbygdsivrande antipati gentemot storstaden, utan det sker uteslutande av respekt för (den riktiga) stadens unika varumärke.

Själva Sklörbacken kommer från och med 11 juni att heta Underkalix, och uppgraderas i samband med detta från by till municipalsamhälle.

Fler namnändringar kommer att bli aktuella med tiden. 

Ny konstform upptäckt

Stig Romb är på många sätt en typisk invånare i vår by. Han försörjer sig som romanförfattare, bildkonstnär, performanceartist, trombonist, gravör, konstsimmare, trädgårdsmästare, organist, konditor, frisör, graffitimålare, jonglör, datorspelsdesigner, dekorationsmålare, träsnidare, keramiker, silversmed, skämttecknare, ståuppkomiker, poet, konstryttare, ravearrangör, filmfotograf, kostymör, ljudtekniker, bildhuggare, tatuerare och björndomptör.

För en tid sedan befann han sig som så ofta vid skrivpulpeten, och började trevande hacka på skrivmaskinen. Kanske skulle det bli en roman idag, eller en liten dikt? Han har tidigare också gett sig på att skriva filmmanus och kåserier, men den text som nu formade sig på pappret liknade inget han hittills gjort.

Det visade sig bli ett verk för scenen, men inte för den sorts scen som teater brukar uppföras på. När han läste igenom pjäsen såg han för  sin inre syn en sorts "utomhusteater", och en blandad publik med relativt hög medelålder och en glad och förväntansfull attityd. Inte den sammanbitna och blaserade skara som vanligtvis frekventerar  byns mer traditionellt finkulturellt inriktade teatrar. 

Det stycke som nu förelåg var både lättviktigt och lätt skabröst - och det verkade följa vissa förutsägbara men oskrivna genrekonventioner, trots att något liknade (såvitt vi vet) aldrig existerat tidigare. Han beslöt att döpa denna nya låga och tarvliga teaterform till "folklustspel".

Kommer vi då någonsin få se detta stycke uppföras? Det är ännu osäkert. Det hela kräver förstås en ensemble på minst fem personer som alla är införstådda med denna nya genres speciella krav, personer som inte räds den degradering i social status som uppdraget oundvikligen innebär, samt förstås en stor mängd medhjälpare i form av foklustspelsljussättare, folklustspelsljudtekniker, folklustspelsscenografer, folklustspelsregissörer m.m. Än så länge är det bara herr Romb och hans sambo, fru Sigbritt Lundmark (gift med Elvis Lundmark) som anmält intresse för detta projekt.

I väntan på att stycket ska sättas upp på den ännu icke byggda utomhusscenen i byn, har vi tagit beslutet att här, i indirekt form, bjuda våra invånare en försmak av denna redan så illa beryktade teatergenre. Det är alltså herr Rombs nyskrivna folklustspel som här presenteras i manuskriptform, tillsammans med författarens illustrationer (ovan) som ska ge en uppfattning om rollgestalternas dräkt och tänkta kroppsform.

 Länk till PDF av manuskriptet till folklustspelet De tre musikanterna

Det högsta som inte finns

Fransberget, 1899. Efter att denna misslyckade och olycksbådande bild tagits
infördes ett strängt fotoförbud i bergets omgivningar.

Det brukar sägas att Fransberget är det högsta berg som inte finns. Bergets förlaga i den fysiska verkligheten må vara föga mer än en kulle i skogen, men det litterära Fransbergets toppar tornar upp sig långt ovan molnen. Inte ens i klart väder förmår det mänskliga ögat urskilja gränslinjen mellan berg och himmel, och ingen mänsklig varelse har ännu bestigit dess topp, eller ens beskådat den milsvida platå som enligt legenden breder ut sig något tusental meter därunder. 

Inte för att ingen försökt. Tvärtom. Många expeditioner har genom århundradena givit sig i kast med att försöka besegra bergets till synes beskedliga natur, men alla har fått se sig besegrade av en oupphörlig räcka branta klippväggar och vandringar genom mil efter mil av trassligt lingonris. Många har också vittnat om hur bergets topp förefaller förflytta sig allt längre och längre bort ju högre upp expeditionen når. Veckor blir till månader och år, provianten tryter, syrgasen förbrukas och skodon slits ned tills tårna sticker ut där fram och markens ris kittlar hålfoten tills bäraren drivs till vanvettets yttersta gräns. 

Fiktiva berg kan ibland uppträda så undflyende som Fransberget gör. Det är mycket lätt. Många litterära berg skulle mycket väl också kunna göra anspråk på titeln det högsta berg som inte finns, men de gör det inte. Det är bara Fransberget som uttalat orden. 

Å andra sidan kan man lika väl hävda att Fransberget är det lägsta berget i denna värld. Det går ju som sagt inte att mäta. Så lågt är det. Är det inte i själva verket en illusion att det står ett berg där? Är vi inte i stället på väg ner i en djup dalgång, en bråddjup ravin som äter upp landskapet underifrån och på sikt kommer att dra med sig hela Sklörbacken ner i underjorden? Ja, så är det också.