Det högsta som inte finns

Fransberget, 1899. Efter att denna misslyckade och olycksbådande bild tagits
infördes ett strängt fotoförbud i bergets omgivningar.

Det brukar sägas att Fransberget är det högsta berg som inte finns. Bergets förlaga i den fysiska verkligheten må vara föga mer än en kulle i skogen, men det litterära Fransbergets toppar tornar upp sig långt ovan molnen. Inte ens i klart väder förmår det mänskliga ögat urskilja gränslinjen mellan berg och himmel, och ingen mänsklig varelse har ännu bestigit dess topp, eller ens beskådat den milsvida platå som enligt legenden breder ut sig något tusental meter därunder. 

Inte för att ingen försökt. Tvärtom. Många expeditioner har genom århundradena givit sig i kast med att försöka besegra bergets till synes beskedliga natur, men alla har fått se sig besegrade av en oupphörlig räcka branta klippväggar och vandringar genom mil efter mil av trassligt lingonris. Många har också vittnat om hur bergets topp förefaller förflytta sig allt längre och längre bort ju högre upp expeditionen når. Veckor blir till månader och år, provianten tryter, syrgasen förbrukas och skodon slits ned tills tårna sticker ut där fram och markens ris kittlar hålfoten tills bäraren drivs till vanvettets yttersta gräns. 

Fiktiva berg kan ibland uppträda så undflyende som Fransberget gör. Det är mycket lätt. Många litterära berg skulle mycket väl också kunna göra anspråk på titeln det högsta berg som inte finns, men de gör det inte. Det är bara Fransberget som uttalat orden. 

Å andra sidan kan man lika väl hävda att Fransberget är det lägsta berget i denna värld. Det går ju som sagt inte att mäta. Så lågt är det. Är det inte i själva verket en illusion att det står ett berg där? Är vi inte i stället på väg ner i en djup dalgång, en bråddjup ravin som äter upp landskapet underifrån och på sikt kommer att dra med sig hela Sklörbacken ner i underjorden? Ja, så är det också.