Veckans yrke, Del 30: Serietecknare

Putte Herzog

Serietecknare

Fortfarande är det många som ser ned på seriemediet och betraktar det som ett tidsfördriv för barn, sinnessvaga och icke-läskunniga. Dessutom verkar många betrakta serier som direkt skadliga för barn och andra lättpåverkade individer. Kanske fanns det visst fog för den synen för några decennier sedan, men nuförtiden är tecknade serier något av det mest sofistikerade och djupsinniga som en läsare kan utsätta sig för. Serieskapare är i allmänhet både högutbildade, intelligenta och romantiskt tilldragande.

Mina serier utspelar sig i en värld som påminner mycket om den riktiga, men en viktig skillnad är att det finns superhjältar där. Jag skriver och ritar mest om en hjälte som heter Specialmannen. Han ser ut som du och jag, men han har en superkraft som gör honom oövervinnerlig. Han är nämligen ganska stark. Inte superstark, men starkare än många i omgivningen, inklusive hans onde nemesis, den framgångsrike maskinoperatören. 

Specialmannen bär ibland en dräkt som gör honom lätt generad och känslig för kritik. Den är tillverkad av ett konstmaterial och är elastiskt till en viss del, men den sitter kanske lite för tajt på en del ställen. Sommartid är den svår att använda eftersom man lätt blir svettig i den, och på vintern måste man ha någonting utanpå. Men tidigt på hösten och särskilt på våren passar den riktigt bra att använda, men kanske inte på arbetet på postsorteringen. Det har påpekats många gånger. 

Specialmannen bekämpar inte brott, men han är på ordningsmaktens sida och brukar visa sitt stöd för polisen genom att hälsa glatt när han ser dem i tjänst. Han skriver också insändare där han pläderar för lag och ordning och mindre våld och brottslighet. På det sättet kan man beskriva honom som en sorts vardagshjälte. En vardagssuperhjälte.

Det första numret kommer ut någon gång nästa år. Tryckeriet krånglar. De tror inte att jag kan betala. Självklart kan jag det, särskilt när hela upplagan av tidningen är såld. Då kan jag betala både tryckeriet och alla andra fordringsägare, inklusive min bror, maskinoperatören. 

Var får jag allt ifrån? Det undrar jag själv ibland. Jag tänker mycket på jobbet. Det kan vara lite monotont att sortera post hela dagarna, och då drömmer jag mig ofta bort till en bättre värld, där de rättrådiga visas det erkännande de förtjänar och förtryckarna får sina rättmätiga straff. Snart planerar jag att skriva ned alla dessa historier och teckna figurer i små rutor där de säger allt som jag har tänkt ut. Det kan ju inte vara så svårt. Att rita fick man ju prova på i skolan.

Veckans yrke, Del 29: Skadedjursbekämpare

Zikadia Ström

Skadedjursbekämpare

Ibland skämtar folk med mig. Jag kan få samtal från någon som vill att jag ska avliva grannens hund, get eller något annat tamdjur. Det bjuder jag på. Folk måste få skämta och ha roligt. Men måste de skämta så mycket om just djur? Och måste de vara så morbida? Alla anonyma telefonsamtal gör att jag inte längre känner mig respekterad av mina medmänniskor. Mitt yrke förlöjligas. Min kompetens ifrågasätts. Jag undrar om billackerare eller grosshandlare får så många skämtsamtal som jag? 

Myror vill många bli av med. Då brukar jag alltid fråga dem vilken sort det handlar om. Folk vet inte i allmänhet att det finns olika sorters myror, som alla har specialiserat sig på en specifik sorts föda eller biotop. De flesta myror gör mer nytta än skada i hemmet. De kan hjälpa till att städa, och de sprider en känsla av hemtrevnad omkring sig genom att utsöndra feromoner som verkar lugnande på oss människor. Myror vill jag inte ge mig på.

Spindlar är det en del som oroar sig för. Helt i onödan enligt min mening. Visst finns det spindlar i Sverige som kan bitas, och några av dem är svagt giftiga, men ett bett leder sällan till döden. Spindlar finns i alla hus. Även om du aldrig sett en spindel så kan jag garantera att de finns där. I gömda vrår, under möbler, i mörkret. Dinglande i em tunn tråd ovanför ditt ansikte när du sover. Det är meningslöst att försöka utrota spindlar, så det tackar jag alltid nej till.

Getingar, bin, humlor och andra flygfän är det många som oroar sig för. Jag kan lova dig att insekterna själva är de som har anledning att vara oroliga! Deras antal minskar i oroande takt. Jag vill inte vara den som ytterligare bidrar till en sådan utveckling.

Råttor och möss är det många, många som ringer om och vill att jag ska hjälpa till med. Visste du att råttor är mycket intelligenta varelser? Det sägs att en fullvuxen råtta har en intelligens som motsvarar en 53-årig man med högskoleutbildning eller motsvarande. Alltså strax under genomsnittet för en människa. Möss är bara aningen dummare än så. Ska vi ta död på alla 53-åriga män? Ja, kanske det - om mina medmänniskor fortsätter att insistera på att skapelsens vackraste varelser saknar existensberättigande!

Ormar. Det har hänt att jag har ombetts att hjälpa folk som har fått orm på tomten. Som alla vet är alla ormar fridlysta i Sverige, både den väna snoken, den något mer skrämmande hasselsnoken och den fullständigt blodisande huggormen. Men visst har det hänt att jag har råkat halshugga en och annan slingrande reptil i samband med att jag har försökt flytta dem till en plats där de gör mindre skada. Och visst stämmer det att jag brukar spara på huvudet, koka benen och montera ormskallar i dekorativa mönster i lägenheten. Men jag tar inte betalt för att döda ormar. 

Veckans yrke, Del 28: Stormästare

Archeon Mog

Stormästare

Det innersta rummet i logens tempelkomplex är nästan helt höljt i dunkel. Ett svagt återsken av facklor som dolts bakom pelarrader ovanför våra huvuden gör att siluetten av en cylindrisk byggnad avtecknar sig i rummets mitt. Den tronar på en förhöjning av helt slät sten. Ingen öppning syns i väggen, men den kan förstås vara dold på andra sidan av cylindern. Plötsligt hörs en röst inifrån den mindre byggnaden. En djup, åldrad röst, men klart artikulerad trots att den närmast kan beskrivas som en viskning. Det är stormästaren som hälsar oss välkomna. Utan förvarning träder han sedan ut ur cylindern genom en osynlig dörr, och liksom svävar ner mot golvet där vi står. 

Vad gör en stormästare egentligen?

- Jag vet inte om det finns en generell arbetsbeskrivning för stormästare - jag kan bara tala för mig själv, och jag brukar mest hänga där inne i min cylinder och fördriva tiden med att läsa och sova middag. När andra ordensmedlemmar samlas för olika riter brukar jag komma ut ungefär halvvägs genom ceremonin, och sedan står jag mest här i mitten och ser outgrundlig ut. Ibland låter någon mig förstå att det förväntas av mig att jag ska säga någonting. Då försöker jag dra mig till minnes några rader ur Azÿmanthras skrifter (de står i en hylla uppe i cylindern och utgör i princip det enda tidsfördrivet där inne) eller kanske någon gammal svensktoppsdänga. Det finns inga regler. Inte för mig. De andra ordensmedlemmarna tänker inte på annat än regler, men jag behöver inte bekymra mig om sådana trivialiteter. Jag fungerar mest som en sorts möbel. Ett passivt verktyg.

Hur blir man stormästare?

- Jag vet inte så noga. Den gamla stormästaren dog visst, och jag hade precis börjat delta i ordensmöten lockad av de stoppade möblerna i ordenstemplets foajé och kaffebrödet. Jag har alltid haft skägg, och hade sedan en tid tillbaka låtit det bli ganska vildvuxet. Det kan ha bidragit till att jag blev en av dem som tillfrågades om att bli stormästare. De övriga kandidaterna drog tillbaka sina kandidaturer på grund av en kombination av illvilligt skvaller och giftmord. Först spred jag skvaller, sedan dödade jag dem. 

Finns det många fördelar med att vara stormästare?

- Fri kost och logi. Inte särskilt bekväm logi, men maten är OK och fikabrödet är förstklassigt. 

Hur fick du ditt namn, Archeon Mog?

- Det bestämdes nog i de äldstes råd. Frågan bereddes av namnöverdruiden, men han brukar inte säga så mycket om processen eller bakgrunden till de namn han kläcker ur sig. Egentligen heter jag Jörgen.

Vad kan du säga om ordens historia och riter? 

- Jag kan nästan inte säga någonting. Dels misstänker jag att det är emot reglerna, dels är jag inte särskilt påläst. Min föregångare hette Zog Intonsus och var stormästare i ungefär femtio år. Det var han som lät bygga det nuvarande templet med tillhörande stormästargömställe. Han var inte bekväm av sig. Faktiskt lite väl asketisk för min smak. Men templet är ganska fint. 

Händer det att du umgås med övriga ordensmedlemmar? 

- Som jag sade tidigare betraktas jag nog ungefär som en möbel, ett nödvändigt verktyg i utövandet av kulten. Sen är det förstås Kent, han som drog med mig hit till det första mötet med löften om gott fikabröd. Han deltar fortfarande, men vi har inte så mycket gemensamt längre nu när jag mest sitter instängd i min cylinder. Ibland är han med och gör tjänst vid offerkuben. Då brukar jag byta några ord med honom, men han svarar alltid enstavigt och närmast generat. Det är lite synd. Kan det vara för att hans fru numera bor i en mindre cylinder belägen inne i min stora cylinder? Hon kom dit nästan helt frivilligt och förefaller minst lika lycklig nu som för ett år sedan, när jag beordrade att hon skulle föras hit. 

Kan man avgå som stormästare, eller måste man fortsätta livet ut? 

- Det har jag ärligt talat inte funderat på. Men visst, det verkar rimligt. Jag ska fråga nästa gång jag träffar Patrik från De äldstes råd. Han har koll. 

Hur gjorde du när du kom ut ur din cylinder tidigare? Det såg ut som om du svävade.

- Nä, det ser bara lite konstigt ut i det svaga ljuset. Inget hokus-pokus alls! Jag måste för övrigt säga att tanken på att jag ska syssla med det här livet ut inte är särskilt lockande nu när jag tänker efter. Det är trots allt en ganska enahanda tillvaro där i cylindern. Jag ska som sagt fråga Patrik om det. Äldstebroder nr. 1, Patrik. Han brukar veta besked. 

Veckans yrke, Del 27: Chef

Patrik Krafft

Chef

Frihet är vår tids mest ångestskapande handelsvara. Människan tror att hon vill ha frihet, men när hon får den lider hon. Med frihet kommer ansvar, och tvånget att agera medvetet och rätt. Fråga en konstnär om den vita duken eller författaren om det oskrivna arket: det symboliserar ångest. Arbete. Frågan kommer det att fungera idag? Det fungerade i går och hundratals andra gånger - men idag, och i morgon? Om inte? Undergången. 

Chefens uppgift är att kringskära friheten tillräckligt mycket för att de som arbetar ska slippa ångest. Regler, mallar, riktlinjer, ledningsdirektiv, order och befallningar avlastar arbetarens frihetstyngda sinne, ökar välbefinnande och produktivitet.

Jag har arbetat som chef under större delen av min karriär, på de mest skiftande platser. I myndigheter, småföretag, kommunal förvaltning, internationella koncerner. Just nu är jag chef, eller arbetsledare som det heter, för en grupp unga män och kvinnor som sommarjobbar i parkförvaltningen. Jag tar närvaro, håller koll på vilka rabatter och buskage de ska rensa och ansa just idag, ser till att de tar paus enligt schema och lunch på utsatt tid. Om de busar och bråkar visar jag med min lugna auktoritet vad som gäller. Men aldrig med fysiskt våld! Det är inte tillåtet att slå eller verbalt misshandla unga människor, har det förklarats för mig. Det verkar förnuftigt. Men vuxna däremot - den dag det inte går att använda våld och hot om våld mot den gruppen kommer det inte längre vara möjligt för mig att arbeta som chef. Ingen skulle få någonting gjort och verksamheter skulle urarta i kaos. Jag har många gånger fått uppmaningen att upphöra med de hårda nyporna, ofta i samband med omplaceringar och friställanden med avgångsvederlag och fallskärmsutbetalningar. Jag har dock hittills valt att tolka det senare som ett tyst godkännande av mina mer hårdhänta styrmedel. 

Ibland brukar jag skämta och kalla min fru för chefen, men det stämmer ju inte. Det är jag som bestämmer. 

Veckans yrke, Del 26: Journalist

Hippolytos Marklund

Journalist

Mitt arbete börjar alltid med att jag försöker identifiera kärnpunkten i en situation eller företeelse. Var kan jag hitta det som förmår väcka läsarens känslor och engagemang? Ibland är det uppenbart, men ofta måste jag leta bortom det självklara och söka mig under ytan på situationen och de människor jag intervjuar. Läsa mellan raderna, fokusera på det outtalade och förbjudna. Sedan återstår gestaltningen. Språket är mitt verktyg, och jag ägnar veckor åt att finslipa, utveckla, stryka och bränna manuskript innan jag är nöjd. Journalistiken är ett kall.

Sedan ett par år skriver jag huvudsakligen för Biodlarföreningen Stingets medlemsblad, som kommer ut med två nummer per år, vårnumret och höstnumret. Just nu är jag inne i slutfasen av arbetet med vårnumret, och det kommer att väcka en del uppståndelse! Jag har under det senaste året arbetat med att nysta upp en stor korruptionsskandal i föreningen, som rör en stor del av både styrelsen och de individuella medlemmarna. Jag kan inte avslöja alla detaljer här, men det torde vara uppenbart för alla insatta att den s.k. spindeln i nätet är Evert Lundmark, släktöverhuvud för Lundmarksklanen. Kassören Eva-Labolina Lundmark, sekreterare Asterix Lundmark, styrelseledamöter som Silja-Line Lundmark, Mogens Lundmark och Råger Lundmark är också djupt insyltade. Det jag har nystat upp är en härva av vänskaps- och släktskapskorruption av värsta sort - nepotism och gynnande av personer med nära släktband till de styrande i föreningen. Honungsburkar har utbytts utan att betalning erlagts, kupor har renoverats som “väntjänster”, medlemsavgifter har gått till föreningssammankomster som närmast kan liknas vid släktträffar för Lundmarksklanen. 

I bjärt kontrast till detta sakernas tillstånd ställer jag den konkurrerande föreningen RBIS (Rättrådiga biodlare i samverkan), under ledning av Irmgard Marklund. Där råder förvisso en viss dominans av just efternamnet Marklund i föreningen, men det är ju samtidigt ett mycket vanligt namn. Att samtliga styrelsemedlemmar råkar vara släkt är nog framförallt en indikation på att vissa personlighetsdrag (framåtanda, ansvarstagande, redlighet) verkar vara ovanligt framträdande just hos medlemmar av släkten Marklund. Om det är genetiskt överlåter jag på vetenskapen att utröna. Själv växte jag upp i en Lundmarks-familj, och insåg först i vuxen ålder att jag måste ha förväxlas och bytts ut på förskolan eller kanske på badmintonträningen. Sedan några månader tillbaka identifierar jag mig som Marklundare.

Nåväl, vårnumret av Biodlarföreningen Stingets medlemsblad dimper ned i medlemmarnas brevlådor i slutet av maj. Det kommer att bli det bästa numret någonsin. Kanske kan vi t o m konkurrera med RBIS-bulletinen den här gången!